2016-04-29 11:43

2016-04-29 11:43

En annan sida av Arne Dahl

PORTRÄTTET: Deckarförfattaren gästade Sunne i tisdags kväll

Pånyttfödd. Det är ingen bra idé att läsa Kafka när man har feber. Jan Arnald valde i stället Mankell. Så föddes hans deckarförfattarkarriär som Arne Dahl. Efter 15 böcker går han tillbaka till rötterna i det som inspirerade honom från början; den klassiska snuten.
– Det är en sorts ny identitet, säger han om nya boken Utmarker.

Jan Arnald debuterade som författare redan 1990. Hans böcker prisades av kulturkritiker, men han hade svårt att nå ut till en stor publik.

– En av mina tidiga böcker sägs vara Bonniers sämst säljande bok genom tidigare. Den såldes i 13 exemplar, säger han.

Nytt intresse

Kreativiteten gick av många anledningar i träda, inte minst i takt med att han blev mindre och mindre intresserad av sig själv och mer och mer intresserad av samhället.

– Det berodde delvis på att jag hade blivit pappa; jag funderade över vilket samhälle mina döttrar skulle växa upp i.

Redan som 15-åring var han stort fan av Beck-författarna Sjöwall/Wahlöö och deras svit Roman om ett brott. Men deckargenren ryggade han för.

– Jag var ju stämplad som en som skrev ”fin, stor, riktig” litteratur.

Aha-upplevelse

En influensa blev vändningen.

– Jag låg febrig och skulle läsa något. På nattduksbordet låg Kafkas Processen, men läser man den i feberyra blir man sjuk på riktigt.

I stället plockade han fram en annan bok han länge tänkt läsa: Mördaren utan ansikte av Henning Mankell. Det blev ett uppvaknande.

– Jag insåg att det går ju att skriva riktigt bra böcker i deckarform. Vad kul!

Hemlighetsmakeri

Men stämplad som en ”svår” författare skulle han kanske skriva boken under psuedonym. Böckerna skulle inte läsas som ett experiment eller en bisyssla, utan som ett författarskap på egna ben. En lek med efternamnet Arnald blev Arne Dahl. Tanken var att hans dubbla författarskap skulle vara hemliga men det läckte ändå ut till slut - även om han faktiskt hann framträda maskerad i ”rollen” som Arne Dahl. Och hamnade i en diskussion med andra författare på Bokmässan i Göteborg om vem Arne Dahl egentligen var.

– Jag föreslog att ”det kanske är Göran Persson?” skrattar han.

En paus

Med en ny identitet kom en ny berättarlust. Och resultatet blev därefter. Böckerna om A-gruppen och den uppföljande Opcon-kvartetten tillhör Sveriges mest lästa deckare och är översatta till 25 språk. Men nu har A-gruppen blivit lite B – åtminstone för författaren själv, som behövde göra något annat.

– Man vinner mycket på att ha ett kollektiv, men man förlorar också intensiteten i den enskilda personen. A-gruppen krävde oerhört mycket research och handlade om stora internationella brott och ett väldigt stort underlag av karaktärer att ha koll på. Så det var rätt maxat på många sätt. Dessutom börjar de ju bli gamla. Det blir inte samma actionscener med 50-plussare, säger han.

Klassisk snut

Med nya romanen Utmarker koncentrerar han sig mer på själva berättelsens kärna. Och kommer tillbaka till Mankell genom en huvudperson enligt den klassiska Wallander-modellen: detektiven Sam Berger, som jobbar för mycket, dricker lite för mycket och har ett misslyckat privatliv. Tillsammans med nya kollegan Molly Blom ska han lösa ett mystiskt försvinnande.

– Jag har tidigare undvikit den där snutstereotypen, men när jag började skala av Sam fann jag ett djup jag själv inte insåg. Och framför allt blev jag väldigt förtjust i Molly. Jag skrev den som en fristående bok, men jag vet nu att det blir minst tre böcker om Berger och Blom.

Förblir Arne Dahl

Med Utmarker har han skapat ännu en sorts ny identitet som författare. Men ett tredje namn blir det inte.

– Det är redan tillräckligt mycket krångel med namn som blir fel på hotellbokningar och flygbiljetter. Ett tredje namn hade gjort mig tokig! skrattar han.

Jan Arnald debuterade som författare redan 1990. Hans böcker prisades av kulturkritiker, men han hade svårt att nå ut till en stor publik.

– En av mina tidiga böcker sägs vara Bonniers sämst säljande bok genom tidigare. Den såldes i 13 exemplar, säger han.

Nytt intresse

Kreativiteten gick av många anledningar i träda, inte minst i takt med att han blev mindre och mindre intresserad av sig själv och mer och mer intresserad av samhället.

– Det berodde delvis på att jag hade blivit pappa; jag funderade över vilket samhälle mina döttrar skulle växa upp i.

Redan som 15-åring var han stort fan av Beck-författarna Sjöwall/Wahlöö och deras svit Roman om ett brott. Men deckargenren ryggade han för.

– Jag var ju stämplad som en som skrev ”fin, stor, riktig” litteratur.

Aha-upplevelse

En influensa blev vändningen.

– Jag låg febrig och skulle läsa något. På nattduksbordet låg Kafkas Processen, men läser man den i feberyra blir man sjuk på riktigt.

I stället plockade han fram en annan bok han länge tänkt läsa: Mördaren utan ansikte av Henning Mankell. Det blev ett uppvaknande.

– Jag insåg att det går ju att skriva riktigt bra böcker i deckarform. Vad kul!

Hemlighetsmakeri

Men stämplad som en ”svår” författare skulle han kanske skriva boken under psuedonym. Böckerna skulle inte läsas som ett experiment eller en bisyssla, utan som ett författarskap på egna ben. En lek med efternamnet Arnald blev Arne Dahl. Tanken var att hans dubbla författarskap skulle vara hemliga men det läckte ändå ut till slut - även om han faktiskt hann framträda maskerad i ”rollen” som Arne Dahl. Och hamnade i en diskussion med andra författare på Bokmässan i Göteborg om vem Arne Dahl egentligen var.

– Jag föreslog att ”det kanske är Göran Persson?” skrattar han.

En paus

Med en ny identitet kom en ny berättarlust. Och resultatet blev därefter. Böckerna om A-gruppen och den uppföljande Opcon-kvartetten tillhör Sveriges mest lästa deckare och är översatta till 25 språk. Men nu har A-gruppen blivit lite B – åtminstone för författaren själv, som behövde göra något annat.

– Man vinner mycket på att ha ett kollektiv, men man förlorar också intensiteten i den enskilda personen. A-gruppen krävde oerhört mycket research och handlade om stora internationella brott och ett väldigt stort underlag av karaktärer att ha koll på. Så det var rätt maxat på många sätt. Dessutom börjar de ju bli gamla. Det blir inte samma actionscener med 50-plussare, säger han.

Klassisk snut

Med nya romanen Utmarker koncentrerar han sig mer på själva berättelsens kärna. Och kommer tillbaka till Mankell genom en huvudperson enligt den klassiska Wallander-modellen: detektiven Sam Berger, som jobbar för mycket, dricker lite för mycket och har ett misslyckat privatliv. Tillsammans med nya kollegan Molly Blom ska han lösa ett mystiskt försvinnande.

– Jag har tidigare undvikit den där snutstereotypen, men när jag började skala av Sam fann jag ett djup jag själv inte insåg. Och framför allt blev jag väldigt förtjust i Molly. Jag skrev den som en fristående bok, men jag vet nu att det blir minst tre böcker om Berger och Blom.

Förblir Arne Dahl

Med Utmarker har han skapat ännu en sorts ny identitet som författare. Men ett tredje namn blir det inte.

– Det är redan tillräckligt mycket krångel med namn som blir fel på hotellbokningar och flygbiljetter. Ett tredje namn hade gjort mig tokig! skrattar han.

Jan Arnald

Ålder: 53 år.

Yrke: Författare under egna namnet samt psuedonymen Arne Dahl.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru och två vuxna barn.

Intressen: Litteratur, musik, resor.

Tre favoritdeckare: Det slutna rummet av Sjöwall/Wahlöö, L.A. Konfidentiellt av James Ellroy, Sanning av Peter Temple.