2015-12-03 14:44

2015-12-03 14:44

"Den riktiga kärleken klarar allt"

DUBBELINTERVJUN: I nöd och lust, motgångar och medvind har deras band vuxit starkare genom 50 år

En kärlekssaga. När etnologen från Sverige träffade fiskardottern i Spanien, verkade oddsen vara emot dem. Å andra sidan var de kanske tvärtom alltid på deras sida. För enligt Staffan och Josefa Mörling överlever kärleken alla svårigheter – om man bara lärt sig prioritera den.

– Vi har inte fått någonting gratis, men det har också gjort det vi har så mycket större.

Staffans och Josefas historia tog sin början redan för 50 år sedan. Karlstadkillen Staffan var nybliven etnolog och skulle jobba på den spanska skärgårdsön Ons. Där träffade han Josefa, och någonting tändes mellan dem redan från början.

– Hon stod där som en ängel från himlen, säger Staffan.

Och Josefa blev lika charmad av den utländske killen.

– Han såg ut som en prins i en sagobok jag hade när jag var liten. Blond och iklädd lårhöga boots, jeans och en isländsk stickad tröja. Verkligen en nordisk stereotyp, fnissar hon åt minnet.

Hemliga möten

Men deras förhållande skulle inte bli enkelt. Det fanns misstankar gentemot utlänningar på ön, inte minst hos Josefas föräldrar, och dessutom var hon redan uppvaktad av en lokal pojke och Staffan fick akta sig för honom och hans vänner.

– På natten kravlade jag mig fram mellan gravstenarna på kyrkogården fram till hennes föräldrars loftbod, bara för att få prata med henne en stund. Men på det sättet blev det heller aldrig trivialt. Det var alltid spänning och äventyr, och att man fick kämpa gjorde att hjärtat slog hårdare.

Så smög de i två och ett halvt år innan de fick gifta sig. De bodde i Spanien i några år innan Josefa flyttade med Staffan till Sverige. Hon kände aldrig någon tvekan inför att lämna hemlandet.

– Jag älskar Värmland, och jag kan bo varsomhelst där det finns vatten, säger hon och nickar mot Gårdsjön utanför fönstret.

Förhatlig våldskultur

2012 utkom boken Långt borta ute i havet, som är Staffans skildring av deras historia. Sedan i somras finns den även på spanska. Enligt författaren handlar bokskrivandet inte bara om lusten att berätta, utan den är också skriven som en reaktion på det ”våldsförhärligande” han ser i världen i dag.

– Jag orkar inte med det här våldet mot kvinnor och brutaliseringen av kärlekslivet. Jag minns när jag var på en bar i Spanien och tv:n visade ett nyhetsinslag om en kvinna som blev våldtagen. Männen lämnade sina ölglas och rusade fram för att se så mycket som möjligt av den stackars flickans kropp. Det var så motbjudande! Då bestämde jag mig för att ge ut min bok även på spanska, så att även de skulle kunna ta del av vår historia, vad kärlek verkligen innebär och hur man ska behandla kvinnor.

Och den spanska utgåvan har gjort succé på Ons, där Staffan blivit hedersmedborgare och fått en gata uppkallad efter sig.

Ingen karamell

Att det har blivit en sådan objektifiering av kvinnor tycker de är en djupt oroande samhällsutveckling.

– Visst blev jag förälskad i en och annan flicka när jag var ung. Man tänkte på hennes ansikte, hennes sätt att prata och hur ljuv hon var. Men aldrig att man tänkte på att våldta henne! I dag ser många män kvinnan som ett objekt, inte sin jämlike. Det är som att hon ska vara en karamell, som man kan suga på så länge som det smakar gott och sedan spottar man ut henne. Vi måste lära pojkar andra värderingar, säger Staffan.

Skydda hjärtat

Förutom den objektifierande sidan av sexualiteten, tycker de också att sex är också något som tar för stor plats vid sidan av det känslomässiga när man pratar om relationer. Att njuta av sex för sexets skull behöver inte vara fel, men är det en kärleksrelation man är intresserad av tror de båda att det är en god idé att låta känslorna växa fram innan man hänger sig åt det fysiska.

– Man pratar om hur viktigt det är att använda kondomer för att skydda sig, men jag tycker att man även borde prata om att skydda hjärtat, säger Josefa.

– Jag är kritisk mot detta att man ska vara en sådan erövrare i dag, att ju fler kvinnor man varit med desto bättre och manligare är man. Det bidrar till den här objektifieringen av kvinnan och skapar även känslomässig förvirring. En riktig kärleksupplevelse går till hjärtat, och man har bara ett hjärta, säger Staffan.

Vårda kärleken

De flesta människor vill nog uppleva den stora kärleken, men det är långt ifrån lika vanligt att relationer håller och förblir lyckliga. Att relationer tar slut tror Staffan och Josefa i många fall inte beror på att det är parkonstellationen som är fel, utan att man har varit slarvig med kärleken och varandra.

– Många upplever att kärleken tagit slut, och då ska de ut och hitta ”den rätte”. Det är tragiskt, tycker jag. I vissa fall hittar man kanske en bättre, och då är det ju bra. Men tar man inte hand om relationen kommer det inte att bli bra oavsett vem man är tillsammans med, säger Staffan.

Kan man rädda en relation som gått utför eller blivit fel från början?

– Man ska i alla fall försöka göra det. Man har många minnen ihop och har spenderat värdefull tid tillsammans.

Däremot har de bara två ord att säga till den vars partner inte visar det intresse och engagemang som man själv gör.

– Skär av! Det är ingen idé att tro att det kommer bli något bra av det. Det är bara slöseri, säger Staffan.

Blir ni aldrig ovänner eller trötta på varandra?

– Vi tycker inte alltid lika om saker. Visst kan saker gå fel ibland, men då förklarar vi vad vi känner, säger att ”det här blev inte bra” och ”det här hade jag velat i stället”. Vi bråkar inte, utan pratar och går vidare, säger Josefa.

Ingen repris

Ett annat tidstypiskt fenomen som de tror påverkar relationer negativt, är att status, pengar och prylar spelar allt större roll gentemot relationer, intressen och inre värden.

– Det är en jakt som skapar problem och som inte gör en lycklig för man glömmer det viktigaste; kontakten med andra. Glöm inte att livet inte går i repris, säger Staffan, och kramar Josefas hand.

Staffans och Josefas historia tog sin början redan för 50 år sedan. Karlstadkillen Staffan var nybliven etnolog och skulle jobba på den spanska skärgårdsön Ons. Där träffade han Josefa, och någonting tändes mellan dem redan från början.

– Hon stod där som en ängel från himlen, säger Staffan.

Och Josefa blev lika charmad av den utländske killen.

– Han såg ut som en prins i en sagobok jag hade när jag var liten. Blond och iklädd lårhöga boots, jeans och en isländsk stickad tröja. Verkligen en nordisk stereotyp, fnissar hon åt minnet.

Hemliga möten

Men deras förhållande skulle inte bli enkelt. Det fanns misstankar gentemot utlänningar på ön, inte minst hos Josefas föräldrar, och dessutom var hon redan uppvaktad av en lokal pojke och Staffan fick akta sig för honom och hans vänner.

– På natten kravlade jag mig fram mellan gravstenarna på kyrkogården fram till hennes föräldrars loftbod, bara för att få prata med henne en stund. Men på det sättet blev det heller aldrig trivialt. Det var alltid spänning och äventyr, och att man fick kämpa gjorde att hjärtat slog hårdare.

Så smög de i två och ett halvt år innan de fick gifta sig. De bodde i Spanien i några år innan Josefa flyttade med Staffan till Sverige. Hon kände aldrig någon tvekan inför att lämna hemlandet.

– Jag älskar Värmland, och jag kan bo varsomhelst där det finns vatten, säger hon och nickar mot Gårdsjön utanför fönstret.

Förhatlig våldskultur

2012 utkom boken Långt borta ute i havet, som är Staffans skildring av deras historia. Sedan i somras finns den även på spanska. Enligt författaren handlar bokskrivandet inte bara om lusten att berätta, utan den är också skriven som en reaktion på det ”våldsförhärligande” han ser i världen i dag.

– Jag orkar inte med det här våldet mot kvinnor och brutaliseringen av kärlekslivet. Jag minns när jag var på en bar i Spanien och tv:n visade ett nyhetsinslag om en kvinna som blev våldtagen. Männen lämnade sina ölglas och rusade fram för att se så mycket som möjligt av den stackars flickans kropp. Det var så motbjudande! Då bestämde jag mig för att ge ut min bok även på spanska, så att även de skulle kunna ta del av vår historia, vad kärlek verkligen innebär och hur man ska behandla kvinnor.

Och den spanska utgåvan har gjort succé på Ons, där Staffan blivit hedersmedborgare och fått en gata uppkallad efter sig.

Ingen karamell

Att det har blivit en sådan objektifiering av kvinnor tycker de är en djupt oroande samhällsutveckling.

– Visst blev jag förälskad i en och annan flicka när jag var ung. Man tänkte på hennes ansikte, hennes sätt att prata och hur ljuv hon var. Men aldrig att man tänkte på att våldta henne! I dag ser många män kvinnan som ett objekt, inte sin jämlike. Det är som att hon ska vara en karamell, som man kan suga på så länge som det smakar gott och sedan spottar man ut henne. Vi måste lära pojkar andra värderingar, säger Staffan.

Skydda hjärtat

Förutom den objektifierande sidan av sexualiteten, tycker de också att sex är också något som tar för stor plats vid sidan av det känslomässiga när man pratar om relationer. Att njuta av sex för sexets skull behöver inte vara fel, men är det en kärleksrelation man är intresserad av tror de båda att det är en god idé att låta känslorna växa fram innan man hänger sig åt det fysiska.

– Man pratar om hur viktigt det är att använda kondomer för att skydda sig, men jag tycker att man även borde prata om att skydda hjärtat, säger Josefa.

– Jag är kritisk mot detta att man ska vara en sådan erövrare i dag, att ju fler kvinnor man varit med desto bättre och manligare är man. Det bidrar till den här objektifieringen av kvinnan och skapar även känslomässig förvirring. En riktig kärleksupplevelse går till hjärtat, och man har bara ett hjärta, säger Staffan.

Vårda kärleken

De flesta människor vill nog uppleva den stora kärleken, men det är långt ifrån lika vanligt att relationer håller och förblir lyckliga. Att relationer tar slut tror Staffan och Josefa i många fall inte beror på att det är parkonstellationen som är fel, utan att man har varit slarvig med kärleken och varandra.

– Många upplever att kärleken tagit slut, och då ska de ut och hitta ”den rätte”. Det är tragiskt, tycker jag. I vissa fall hittar man kanske en bättre, och då är det ju bra. Men tar man inte hand om relationen kommer det inte att bli bra oavsett vem man är tillsammans med, säger Staffan.

Kan man rädda en relation som gått utför eller blivit fel från början?

– Man ska i alla fall försöka göra det. Man har många minnen ihop och har spenderat värdefull tid tillsammans.

Däremot har de bara två ord att säga till den vars partner inte visar det intresse och engagemang som man själv gör.

– Skär av! Det är ingen idé att tro att det kommer bli något bra av det. Det är bara slöseri, säger Staffan.

Blir ni aldrig ovänner eller trötta på varandra?

– Vi tycker inte alltid lika om saker. Visst kan saker gå fel ibland, men då förklarar vi vad vi känner, säger att ”det här blev inte bra” och ”det här hade jag velat i stället”. Vi bråkar inte, utan pratar och går vidare, säger Josefa.

Ingen repris

Ett annat tidstypiskt fenomen som de tror påverkar relationer negativt, är att status, pengar och prylar spelar allt större roll gentemot relationer, intressen och inre värden.

– Det är en jakt som skapar problem och som inte gör en lycklig för man glömmer det viktigaste; kontakten med andra. Glöm inte att livet inte går i repris, säger Staffan, och kramar Josefas hand.

Sju kärleksråd

Säg vackra ord. Det är så viktigt. Man behöver inte vara någon Gustaf Fröding; ”vad fin du är i dag” kan räcka långt.

Var inte svartsjuk. Inget är så destruktivt och meningslöst som svartsjuka.

Mindre skärmtid. Tv, dator och mobiler skapar avstånd. Lägg mer tid på samtal.

Ha roligt. Det kan vara allt ifrån att unna sig en resa till enkla vardagssaker som att gå på bio eller plocka svamp ihop.

Odla intressen. Ha gemensamma projekt, men ta också vara på era individuella intressen. Det är jätteviktigt att uppmuntra sin partner att utvecklas i sig själv och bejaka sina talanger.

Vårda sitt utseende. Man behöver inte alltid vara klädd till tänderna, men att hålla ett fräscht och välvårdat yttre signalerar respekt för varandra.

Sätt guldkant. Duka fram frukost, köp en spontan present då och då eller lämna en kärleksfull lapp när du gått hemifrån. Det är saker som gör vardagen lättare och roligare för båda.

Källa:

Staffan och Josefa Mörling

Ålder: 78 resp 68 år

Bor: Gårdserud, Östra Ämtervik.

Familj: Sonen Lorenzo, hans fru Louise och barnbarnen Charlotte och Christian. Dottern Maribel, som inte längre är i livet.

Intressen: Staffan: huvudsakligen etnologi; människor och dess historia och kultur. Josefa: matlagning och handarbete.

Josefa om Staffan: En man med fötterna på jorden, en romantiker och som tänker innan han talar.

Staffan om Josefa: Observant, analytisk och underbart mjuk i sina känslor.

Källa: