2015-12-01 09:55

2015-12-01 09:55

"Vem gör sådant här egentligen?"

PÅ JOBBET: Inger är kostymör

Klippt och skuren. Arbetsterapeuten från Torsby halkade in på ett bananskal som sa åt henne att det var kostymer hon egentligen skulle hålla på med. Sedan dess har det blivit flera tusen plagg åt Västanå teater. Nu finns cirka 250 stycken ur teaterns kostymförråd till försäljning. Förrådet lär dock fyllas snart igen, för Inger Hallström Stinnerbom tröttnar aldrig på sitt jobb.
– Ju mer jag syr, desto mer vill jag sy.

En teater må vara en plats för magi, men att trolla fram större utrymme eller krympa saker ingår inte på repertoaren. Därför säljer Inger Hallström Stinnerbom utvalda plagg som är i brukbart och fint skick. Men det är inte utan separationsångest.

– Det är jättesvårt! Det är ju som barn man skapat och fött fram.

Plaggen representerar de flesta av Västanå teaters uppsättningar genom åren, och även de flesta stilar.

– Det är allt från enkla skjortor och diskreta byxor som kan användas till vardags till de mest galna teaterkläder, för det är väl främst dem som folk kommer ihåg. Det blir väldigt spännande att se vad de gillar.

Guldgruva hemma

Som dotter till en skräddare stod porten till tygernas, nålarnas och trådarnas värld öppen från start.

– Min pappa hade skrädderiet på bottenvåningen i huset. När jag kom hem från skolan hände det ofta att jag hjälpte till med att korta byxor och liknande, och var det en ledig dag med dåligt väder kunde jag spendera den där inne. Jag kan inte minnas att någon direkt lärde mig, och inte heller tryckte på att jag också skulle hålla på med det. Men det var självklart att jag fick vara med och experimentera.

Sin egen stylist

Och experimentera gjorde hon. Många dockkläder tog form av spillrester, och hon ekiperade sig själv till skolan.

– När jag var barn hade jag en lapp på ett bräde vid min säng, där jag hade skrivit upp alla plagg jag ägde och tittade på det för att klura ut vilken kombination jag skulle ha på mig nästa dag. Det säger väl en del om vad det är för sjuka en har.

Trots det var det långt ifrån givet att Inger skulle ärva pappas yrkesval.

– Jag hade egentligen ingen aning om vad jag ville göra när jag blev stor, men jag kände att jag behövde utbilda mig till någonting. Jag ville ha ett papper på att jag ”var” något. Så jag utbildade mig till arbetsterapeut, och jobbade som det i 15 år.

Ett bananskal

Vändningen kom i början av nittiotalet. Då hade Västanå teater funnits i cirka fem år och Ingers man Leif hade nyligen engagerats som regissör. Inger blev involverad i att skapa kostymer till ett teaterprojekt om folkdans för äldre.

– Det var ett bananskal, och då kom jag på att det var ju det här som jag skulle göra. Så jag slutade arbeta som arbetsterapeut och gick in för teatern. Och jag kan inte tänka mig att det kunde ha blivit bättre.

Berättelsen bestämmer

Hur vet man då hur kostymerna ska se ut? I grunden finns själva berättelsen som ska framföras; när, var och hur storyn utspelar sig och vilken social status karaktärerna har.

– Men musiken är också väldigt inspirerande. Orden är konkreta, medan musiken är mer abstrakt och man hör färg och uttryck genom den.

Inger gör det grundläggande tankearbetet och designen själv, men har sömmerskorna Ulrika Lundgren och Camilla Torpegård till sin hjälp när kostymerna – cirka 100 stycken per sommarföreställning – ska sys.

– De är guld värda. Jag tror att de kan se in i mitt huvud och förstå precis vad jag vill och vad som är grejen. Det är rena rama lyxen att ha dem.

I minsta detalj

Även den minsta lilla grej dekoreras och målas – allt har någonting att säga och ingenting har bara en praktisk funktion.

– Ta knappar på en rock till exempel. Vad ska knapparna säga för något? Är det fattiga eller rika knappar? Och göra vita broderier på redan vita manschetter, vem gör sådant egentligen, säger hon och skrattar.

Men fantasin måste ändå ges den största makten. Verklighetsförankring och historiskt korrekta lagar om mode och klädstatus bör inte följas till punkt och pricka om de hämmar den konstnärliga friheten.

– Jag vill inte vara museal. Sådant bryr vi oss inte om.

Dina kostymers estetik är för många ett starkt kännetecken för Västanå teater. Tycker du själv att du har ett signum?

– Ja, det har jag väl. Även om det kan vara svårt att själv definiera det. Det stämmer nog att vi har en tydligare estetik som löper genom allt vi gör, medan de flesta andra teatrar gör ”lite sådant och lite sådant”. Jag skulle säga att jag har min grund i folkkulturen, men i den skattkistan finns ju allt ifrån det mest färggranna, sprakandet broderiet till en svart, minimalistisk kappa. Till sommaren gör vi en spökhistoria; då blir det ju inga pasteller direkt.

Kan man inte gestalta spöken med pasteller?

– Jo, det kan man ju. Om man vill.

Ny utmaning

Löwensköldska ringen, som är spökhistorien i fråga, är ännu ett oskrivet sömnadsblad för Inger.

– Jag har läst boken, men manuset för vår uppsättning är inte färdigt än så jag vet inte vilka karaktärer som kommer att finnas kvar i vår tolkning. Manuset är ju alltid basen för mitt arbete, så det ska bli väldigt spännande att se.

Om man blir van vid skräddarsytt, hantverk och unik design, kan man själv handla massproducerat i en vanlig butikskedja?

– Haha, ja då, det kan man! Jag har många ”normala” kläder. Det är dessutom svårt att sy till sig själv, tycker jag. Jag skulle gärna åka till Go' kväll och bli stylad. Det vore skitkul!

Känner du aldrig, när du gjort 100 nya kostymer till en uppsättning, att ”nu vill jag aldrig se en sytråd igen?”

– Haha, väldigt sällan i så fall! Det är snarare så att ju mer jag syr, desto mer vill jag sy. Det är som att läsa en bra bok, när den är slut vill man läsa en lika bra bok igen.

Livsbejakande

Det bästa med att jobba inom teaterns värld, är ändå hur det inspirerar och sätter ord på hela livet.

– Alla de här diskussionerna vi har om vad pjäsen betyder och berättar, det sätter i gång frågor i huvudet om hur det är att vara människa, hur det är att leva och hur samhället fungerar. När folk snackar om varför vi ska satsa på kultur tänker jag snarare att hur ska vi klara oss utan den.

En teater må vara en plats för magi, men att trolla fram större utrymme eller krympa saker ingår inte på repertoaren. Därför säljer Inger Hallström Stinnerbom utvalda plagg som är i brukbart och fint skick. Men det är inte utan separationsångest.

– Det är jättesvårt! Det är ju som barn man skapat och fött fram.

Plaggen representerar de flesta av Västanå teaters uppsättningar genom åren, och även de flesta stilar.

– Det är allt från enkla skjortor och diskreta byxor som kan användas till vardags till de mest galna teaterkläder, för det är väl främst dem som folk kommer ihåg. Det blir väldigt spännande att se vad de gillar.

Guldgruva hemma

Som dotter till en skräddare stod porten till tygernas, nålarnas och trådarnas värld öppen från start.

– Min pappa hade skrädderiet på bottenvåningen i huset. När jag kom hem från skolan hände det ofta att jag hjälpte till med att korta byxor och liknande, och var det en ledig dag med dåligt väder kunde jag spendera den där inne. Jag kan inte minnas att någon direkt lärde mig, och inte heller tryckte på att jag också skulle hålla på med det. Men det var självklart att jag fick vara med och experimentera.

Sin egen stylist

Och experimentera gjorde hon. Många dockkläder tog form av spillrester, och hon ekiperade sig själv till skolan.

– När jag var barn hade jag en lapp på ett bräde vid min säng, där jag hade skrivit upp alla plagg jag ägde och tittade på det för att klura ut vilken kombination jag skulle ha på mig nästa dag. Det säger väl en del om vad det är för sjuka en har.

Trots det var det långt ifrån givet att Inger skulle ärva pappas yrkesval.

– Jag hade egentligen ingen aning om vad jag ville göra när jag blev stor, men jag kände att jag behövde utbilda mig till någonting. Jag ville ha ett papper på att jag ”var” något. Så jag utbildade mig till arbetsterapeut, och jobbade som det i 15 år.

Ett bananskal

Vändningen kom i början av nittiotalet. Då hade Västanå teater funnits i cirka fem år och Ingers man Leif hade nyligen engagerats som regissör. Inger blev involverad i att skapa kostymer till ett teaterprojekt om folkdans för äldre.

– Det var ett bananskal, och då kom jag på att det var ju det här som jag skulle göra. Så jag slutade arbeta som arbetsterapeut och gick in för teatern. Och jag kan inte tänka mig att det kunde ha blivit bättre.

Berättelsen bestämmer

Hur vet man då hur kostymerna ska se ut? I grunden finns själva berättelsen som ska framföras; när, var och hur storyn utspelar sig och vilken social status karaktärerna har.

– Men musiken är också väldigt inspirerande. Orden är konkreta, medan musiken är mer abstrakt och man hör färg och uttryck genom den.

Inger gör det grundläggande tankearbetet och designen själv, men har sömmerskorna Ulrika Lundgren och Camilla Torpegård till sin hjälp när kostymerna – cirka 100 stycken per sommarföreställning – ska sys.

– De är guld värda. Jag tror att de kan se in i mitt huvud och förstå precis vad jag vill och vad som är grejen. Det är rena rama lyxen att ha dem.

I minsta detalj

Även den minsta lilla grej dekoreras och målas – allt har någonting att säga och ingenting har bara en praktisk funktion.

– Ta knappar på en rock till exempel. Vad ska knapparna säga för något? Är det fattiga eller rika knappar? Och göra vita broderier på redan vita manschetter, vem gör sådant egentligen, säger hon och skrattar.

Men fantasin måste ändå ges den största makten. Verklighetsförankring och historiskt korrekta lagar om mode och klädstatus bör inte följas till punkt och pricka om de hämmar den konstnärliga friheten.

– Jag vill inte vara museal. Sådant bryr vi oss inte om.

Dina kostymers estetik är för många ett starkt kännetecken för Västanå teater. Tycker du själv att du har ett signum?

– Ja, det har jag väl. Även om det kan vara svårt att själv definiera det. Det stämmer nog att vi har en tydligare estetik som löper genom allt vi gör, medan de flesta andra teatrar gör ”lite sådant och lite sådant”. Jag skulle säga att jag har min grund i folkkulturen, men i den skattkistan finns ju allt ifrån det mest färggranna, sprakandet broderiet till en svart, minimalistisk kappa. Till sommaren gör vi en spökhistoria; då blir det ju inga pasteller direkt.

Kan man inte gestalta spöken med pasteller?

– Jo, det kan man ju. Om man vill.

Ny utmaning

Löwensköldska ringen, som är spökhistorien i fråga, är ännu ett oskrivet sömnadsblad för Inger.

– Jag har läst boken, men manuset för vår uppsättning är inte färdigt än så jag vet inte vilka karaktärer som kommer att finnas kvar i vår tolkning. Manuset är ju alltid basen för mitt arbete, så det ska bli väldigt spännande att se.

Om man blir van vid skräddarsytt, hantverk och unik design, kan man själv handla massproducerat i en vanlig butikskedja?

– Haha, ja då, det kan man! Jag har många ”normala” kläder. Det är dessutom svårt att sy till sig själv, tycker jag. Jag skulle gärna åka till Go' kväll och bli stylad. Det vore skitkul!

Känner du aldrig, när du gjort 100 nya kostymer till en uppsättning, att ”nu vill jag aldrig se en sytråd igen?”

– Haha, väldigt sällan i så fall! Det är snarare så att ju mer jag syr, desto mer vill jag sy. Det är som att läsa en bra bok, när den är slut vill man läsa en lika bra bok igen.

Livsbejakande

Det bästa med att jobba inom teaterns värld, är ändå hur det inspirerar och sätter ord på hela livet.

– Alla de här diskussionerna vi har om vad pjäsen betyder och berättar, det sätter i gång frågor i huvudet om hur det är att vara människa, hur det är att leva och hur samhället fungerar. När folk snackar om varför vi ska satsa på kultur tänker jag snarare att hur ska vi klara oss utan den.

Tungt och underbart

Namn: Inger Hallström Stinnerbom.

Yrke: Kostymör.

Fördel med yrket: Att man får arbeta både självständigt och med andra. Och så är det så klart underbart bara att kunna arbeta med sitt intresse.

Nackdel med yrket: Stressigt ibland. Och tungt! Folk förstår nog inte vad mycket bärande och kånkande det är. Det är lätt att bli stel i nacke och rygg när man sitter långa stunder.

Favorituppsättning kostymmässigt: Favoriten är alltid den man håller på med för stunden, den är man ju så inne i. Men annars är det väl Kejsarn av Portugallien, En herrgårdssägen och Kalevala.

Källa: