2015-11-27 10:06

2015-11-27 10:06

"Jag vill vara 'en tant som tog emot mig i Sverige'"

SUNNE: Schemalagd lektid ska träna språk och låta dem återfå barnasinnet

Barn måste få tid att bara vara barn. Det gäller även, eller kanske i synnerhet, dem som upplevt sådant inget barn ska behöva utsättas för. Det är ledstjärnan för Barnen på Selma; en grupp volontärer som håller i schemalagda lekstunder på det nya asylboendet.
– Det liknar ingenting som jag har gjort tidigare, men jag har heller aldrig gjort något lika meningsfullt, säger Peggy Ekström, initiativtagare.

Fröet som sådde Barnen på Selma började med att Peggy Ekström utannonserade sin idé i facebookgruppen Hjärtat i Sunne och efterlyste fler som ville engagera sig. De har hunnit bli ett litet gäng som träffas på Selma för att sjunga, leka och prata med de cirka 150 barn som bor där.

Medaljer

Projektet är ännu i startgroparna, men barnens nyfikenhet är gränslös.

– Vi försöker dela in barnen i grupper, och varje grupp har en färg och en egen tid på schemat. Så får barnen varsin ”medalj” runt halsen i samma färg som deras grupp. Hittills har vi hunnit ge medalj till 80 stycken, säger Peggy Ekström.

Språkträning

Det är inte någon skol- eller fritidsverksamhet i den traditionella bemärkelsen, men det finns ändå ett pedagogiskt syfte i att barnen genom lekstunden ska lära sig lite svenska redan innan de börjar skolan.

– ”Hej, jag heter Nadim. Vad heter du?” Tänk vad mycket det är värt att bara kunna säga en sådan sak när man börjar skolan. Ännu har barnen i skolåldern inte hunnit få några skolplatser, men när de har fått det hoppas vi att verksamheten kan övergå i lite mer vanligt lek och pyssel, säger Peggy Ekström.

Understimulerade

Behovet av stimulans och tidsfördriv är enormt stort. Många är överaktiva för att de annars inte har någonting att göra.

– När vi har en grupp inne står det dubbelt så många utanför. I början försökte de nästan bryta sig in, så vi har fått förstärka dörren.

Även om det är tänkt att bara vara för barnen, kommer många föräldrar också med i brist på annat att göra och för att även de vill ta chansen att öva lite svenska. Ett sådant tillfälle var häromveckan, när en ny tv och dvd-spelare installerades.

– Femtio barn satt som tända ljus framför en gammal Pippi-film i fyra timmar. När jag stängde av skrek och protesterade de, deras mammor skrek tillbaka åt dem och då ropade de ett unisont ”tack”, skrattar Peggy Ekström.

En fristad

För många är också lekstunden den enda tiden där man har möjlighet att ägna tankarna åt något annat än ångestframkallande minnen av vad man varit med om. Barnen på Selma är barn vars barndom rasat ihop på grund av kriget.

– De är ju så oskyldiga i det som händer. De har sett andra barn dö framför deras ögon och inte ätit på flera dagar samtidigt som de korsat Medelhavet. En familj satt gömda i en tankbil i sju timmar för att ta sig från landet.

En som brydde sig

Utan språket och tillgång till internet är det svårt för alla på boendet att skaffa sig koll på vad som händer, både lokalt och i världsläget. Som volontär vill man göra så mycket mer än det finns tid till, menar Peggy Ekström.

– Jag önskar att alla som har tid kan komma hit en stund och bara småprata lite med både barn och vuxna. Bara ett ”hej” gör så mycket, och det är många som kan lite engelska. Jag är vansinnigt tacksam för alla grejer som vi har fått, men nu behöver vi människor. Jag vill själv vara den där människan som någon en dag minns som ”en tant som tog emot mig i Sverige”.

Fröet som sådde Barnen på Selma började med att Peggy Ekström utannonserade sin idé i facebookgruppen Hjärtat i Sunne och efterlyste fler som ville engagera sig. De har hunnit bli ett litet gäng som träffas på Selma för att sjunga, leka och prata med de cirka 150 barn som bor där.

Medaljer

Projektet är ännu i startgroparna, men barnens nyfikenhet är gränslös.

– Vi försöker dela in barnen i grupper, och varje grupp har en färg och en egen tid på schemat. Så får barnen varsin ”medalj” runt halsen i samma färg som deras grupp. Hittills har vi hunnit ge medalj till 80 stycken, säger Peggy Ekström.

Språkträning

Det är inte någon skol- eller fritidsverksamhet i den traditionella bemärkelsen, men det finns ändå ett pedagogiskt syfte i att barnen genom lekstunden ska lära sig lite svenska redan innan de börjar skolan.

– ”Hej, jag heter Nadim. Vad heter du?” Tänk vad mycket det är värt att bara kunna säga en sådan sak när man börjar skolan. Ännu har barnen i skolåldern inte hunnit få några skolplatser, men när de har fått det hoppas vi att verksamheten kan övergå i lite mer vanligt lek och pyssel, säger Peggy Ekström.

Understimulerade

Behovet av stimulans och tidsfördriv är enormt stort. Många är överaktiva för att de annars inte har någonting att göra.

– När vi har en grupp inne står det dubbelt så många utanför. I början försökte de nästan bryta sig in, så vi har fått förstärka dörren.

Även om det är tänkt att bara vara för barnen, kommer många föräldrar också med i brist på annat att göra och för att även de vill ta chansen att öva lite svenska. Ett sådant tillfälle var häromveckan, när en ny tv och dvd-spelare installerades.

– Femtio barn satt som tända ljus framför en gammal Pippi-film i fyra timmar. När jag stängde av skrek och protesterade de, deras mammor skrek tillbaka åt dem och då ropade de ett unisont ”tack”, skrattar Peggy Ekström.

En fristad

För många är också lekstunden den enda tiden där man har möjlighet att ägna tankarna åt något annat än ångestframkallande minnen av vad man varit med om. Barnen på Selma är barn vars barndom rasat ihop på grund av kriget.

– De är ju så oskyldiga i det som händer. De har sett andra barn dö framför deras ögon och inte ätit på flera dagar samtidigt som de korsat Medelhavet. En familj satt gömda i en tankbil i sju timmar för att ta sig från landet.

En som brydde sig

Utan språket och tillgång till internet är det svårt för alla på boendet att skaffa sig koll på vad som händer, både lokalt och i världsläget. Som volontär vill man göra så mycket mer än det finns tid till, menar Peggy Ekström.

– Jag önskar att alla som har tid kan komma hit en stund och bara småprata lite med både barn och vuxna. Bara ett ”hej” gör så mycket, och det är många som kan lite engelska. Jag är vansinnigt tacksam för alla grejer som vi har fått, men nu behöver vi människor. Jag vill själv vara den där människan som någon en dag minns som ”en tant som tog emot mig i Sverige”.