2017-09-01 06:00

2017-09-01 06:00

Tonsatta dikter trycks efter drygt 40 år

KULTUR: Tonsatte Bo Setterlind som 17-åring

1974 skrev Karin Merazzi Jacobson musik till tre av Bo Setterlinds dikter. Det var hennes examensarbete vid Atlantic College i Wales. Men det är först nu sångerna finns i tryckt form.

Karin Merazzi Jacobson växte upp i Lundsberg där hennes föräldrar var anställda vid skolan. Hon var själv externatelev på skolan. Det var en musikalisk familj och Karin sjöng både hemma och i skolans kör.

1973 flyttade hon till Atlantic College i Wales för gå på gymnasiet och så småningom avlägga internationell studentexamen, the International Baccalaureate.

– Det här var helt nytt på den tiden. I dag finns 17 United World Colleges runt om i världen, men Atlantic var det första, säger Karin.

Ett specialarbete

Hon berättar att skolan hade 60 nationaliteter representerade när hon gick där. För att få ut en examen var man tvungen att göra ett specialarbete. Karin hade musik som ett av sina huvudämnen och valde det för sitt specialarbete:

– Jag ville komponera något.

Hon hade skrivit en del poplåtar tidigare, tydligt inspirerad av Beatles. Men nu skulle det bli något mer seriöst. Hon kastade sig över sin mors poesiböcker för att leta efter dikter att tonsätta. Valet föll på tre dikter av skalden Bo Setterlind; Vassen, Vitsipporna och Tystnaden.

– Det var dikter som tilltalade mig. De var som hämtade ur den värmländska naturen som präglat min uppväxt, beskriver hon dem.

När urvalet var klart satte hon sig vid familjens flygel och började arbeta.

Kontaktade skalden

Efter en tid kom hon på att det kanske var läge att kontakta skalden och få arbetet sanktionerat.

– Jag skrev till Bo Setterlind och skickade med de två första färdiga sångerna. Han var väldigt positiv till mitt initiativ. Han skrev ”Vi har ju alldeles för få kvinnliga tonsättare”, berättar hon.

Sångerna blev klara och examen godkänd. Men sångerna var också ett av de två bästa examensarbetena vid Atlantic College det året. Det innebar att Karin och en student till blev inbjudna att delta i Nobelstiftelsens 75-årsjubileum 1975.

– Det var oerhört stort för en 18-åring, säger Karin.

Drygt 40 år senare har sångerna följt med henne. De har framförts vid olika tillfällen och med åren också översatts till engelska, franska, italienska och tyska.

– De har inte varit helt lätta att översätta. Poesi är i sig svårt att översätta, men som sånger måste orden ha rätt melodi också.

Samlat i häfte

Nu har hon i ett nothäfte samlat de tre sångerna på samtliga fem språk. Häftets andra upplaga släpptes för en dryg månad sedan.

Karin berättar att hon försökte få det utgivet på ett etablerat förlag, men de ville eller vågade inte satsa på en okänd kompositör. I stället fick hon använda sig av ett print on demand-förlag, Femifiction förlag, som hon kom i kontakt med via kulturportalen Lookforskill.

– Det är inte bara en plattform för kulturella och kreativa tjänster, utan också en mötesplats för professionella och amatörer på hög nivå. Det är en god vän till mig som har lagt upp den, säger Karin.

Hon är bosatt i Schweiz sedan första halvan av 1980-talet, men äger sedan tio år tillbaka ett sommarhus i Lundsberg.

– Det är skönt att komma ”hem” och återhämta sig, avslutar Karin Merazzi Jacobson.

Karin Merazzi Jacobson växte upp i Lundsberg där hennes föräldrar var anställda vid skolan. Hon var själv externatelev på skolan. Det var en musikalisk familj och Karin sjöng både hemma och i skolans kör.

1973 flyttade hon till Atlantic College i Wales för gå på gymnasiet och så småningom avlägga internationell studentexamen, the International Baccalaureate.

– Det här var helt nytt på den tiden. I dag finns 17 United World Colleges runt om i världen, men Atlantic var det första, säger Karin.

Ett specialarbete

Hon berättar att skolan hade 60 nationaliteter representerade när hon gick där. För att få ut en examen var man tvungen att göra ett specialarbete. Karin hade musik som ett av sina huvudämnen och valde det för sitt specialarbete:

– Jag ville komponera något.

Hon hade skrivit en del poplåtar tidigare, tydligt inspirerad av Beatles. Men nu skulle det bli något mer seriöst. Hon kastade sig över sin mors poesiböcker för att leta efter dikter att tonsätta. Valet föll på tre dikter av skalden Bo Setterlind; Vassen, Vitsipporna och Tystnaden.

– Det var dikter som tilltalade mig. De var som hämtade ur den värmländska naturen som präglat min uppväxt, beskriver hon dem.

När urvalet var klart satte hon sig vid familjens flygel och började arbeta.

Kontaktade skalden

Efter en tid kom hon på att det kanske var läge att kontakta skalden och få arbetet sanktionerat.

– Jag skrev till Bo Setterlind och skickade med de två första färdiga sångerna. Han var väldigt positiv till mitt initiativ. Han skrev ”Vi har ju alldeles för få kvinnliga tonsättare”, berättar hon.

Sångerna blev klara och examen godkänd. Men sångerna var också ett av de två bästa examensarbetena vid Atlantic College det året. Det innebar att Karin och en student till blev inbjudna att delta i Nobelstiftelsens 75-årsjubileum 1975.

– Det var oerhört stort för en 18-åring, säger Karin.

Drygt 40 år senare har sångerna följt med henne. De har framförts vid olika tillfällen och med åren också översatts till engelska, franska, italienska och tyska.

– De har inte varit helt lätta att översätta. Poesi är i sig svårt att översätta, men som sånger måste orden ha rätt melodi också.

Samlat i häfte

Nu har hon i ett nothäfte samlat de tre sångerna på samtliga fem språk. Häftets andra upplaga släpptes för en dryg månad sedan.

Karin berättar att hon försökte få det utgivet på ett etablerat förlag, men de ville eller vågade inte satsa på en okänd kompositör. I stället fick hon använda sig av ett print on demand-förlag, Femifiction förlag, som hon kom i kontakt med via kulturportalen Lookforskill.

– Det är inte bara en plattform för kulturella och kreativa tjänster, utan också en mötesplats för professionella och amatörer på hög nivå. Det är en god vän till mig som har lagt upp den, säger Karin.

Hon är bosatt i Schweiz sedan första halvan av 1980-talet, men äger sedan tio år tillbaka ett sommarhus i Lundsberg.

– Det är skönt att komma ”hem” och återhämta sig, avslutar Karin Merazzi Jacobson.