2017-04-06 06:00

2017-04-06 06:41

Nu kan de berättas – historierna från Valsarnas guldår

SPEEDWAY: "Vi ville flytta fokus – då dök kängurun upp"

Morgan Pettersson, Bruno Nielsen och Anders Bäcker är männen bakom Valsarnas gyllene år och då klubben tog klivet från en anonym tillvaro i division 1 till att bli bäst och den ledande klubben i Sverige. NWT-sporten kan i dag berätta hur arbetet gick till bakom kulisserna och sådant som tidigare aldrig berättats – eller vad sägs om den spektakulära känguruhistorien?

Tallhult och torsdagskvällar under senare delen av 1990-talet. Det var (h-)julafton för alla speedwayentusiaster. Och de var många på den tiden. Valsarna som klubb firar 50 år i år men det var 1993 klubbnamnet började figurera på allvar i tidningsspalterna. Morgan Pettersson var ordförande och han minns tiden innan storsatsningen sjösattes.

– När vi körde i ettan och tvåan ringde Eddie Davidsson, en av förarna, in resultaten till NWT och VF efter matcherna. Det blev en liten notis varje gång.

Men så, över en kopp kaffe, hände det. Valsarna skulle satsa. Morgan Pettersson och Bruno Nielsen, då vice ordförande, drev tillsammans företaget NIPE.

– Vi hade fikarast och det var då idén dök upp. Vi gör en femårssatsning. Då hade laget precis vunnit division ett och vi var klara för elitserien. Men vi ville inte bara vara med, vi ville ha ett bra lag.

Kaxig Rickardsson

Första värvningen var i praktiken klar – Tony Rickardsson. Morgan Pettersson hade redan kontakten sedan flera år tidigare.

– Jag hade kontoret i Avesta och jag sponsrade flera av Masarnas förare. Det kunde vara allt från ett par hundralappar till 500 kronor. En dag kom en grabb in som jag aldrig träffat tidigare. Han var artig, berättade att han hette Tony Rickardsson och att han körde speedway och ville ha hjälp med sponsring. När jag frågade vad han tänkt sig svarade han, ”Fem tusen!”.

Morgan höll på att trilla av stolen:

– Jag minns inte exakt vad jag svarade, tror att jag först bara blev tyst och tänkte... ”det var en jäkel att vara kaxig”. När jag efter ett tag frågade vad han skulle använda pengarna till svarade han: ”Jag ska bli världsmästare”. Jag gillade hans sätt och han fick 5 000 men med ett förbehåll. När min klubb Valsarna kör i elitserien ska du köra där.

Fem fantastiska år

Inför säsongen 1994 infriade Tony sitt löfte och det blev fem fantastiska framgångsrika år på Tallhult, där Tony blev stor publikfavorit. Anders Bäcker var den som förhandlade med Tony.

– När vi kontrakterade Tony fick han 10 000. Utöver det hade han till en början ett par hundra per poäng plus en viss publikbonus. Kom det 1 000 personer hade han kanske 700 extra, kom det mer än 1 200 var det lite till. Tony drog publik och fick lite extra för det.

Tony blev världsmästare både individuellt och i lag under sitt första år i Valsarna. Det har berättats hur noga han räknade de första slantarna han tjänade i Hagforsklubben, Då fick förarna betalt i anslutning till hemmamatcherna och kassören Göte Hedgren hade järnkoll. Efter bara några matcher visste Tony att allt stämde på kronan och bara hämtade sin lilla påse med de pengar han kört in under kvällen.

Anders Bäcker blev god vän med Tony:

– Han ville förstås ha bättre betalt varje år. Men det löste sig rätt snabbt. Jag brukade säga till Tony, det här är vad vi har och kan betala. Då skrev han på. Det var aldrig särskilt svårt att förhandla med honom.

Kängurun gav PR

Stora rubriker skapade världsmästare Rickardsson lite senare, 1997, när han själv hade en liten tung period både i GP och i Valsarna. På vägen till en match såg plötsligt Tony – en känguru.

Anders Bäcker fanns med i bilen och han berättar:

– Det var vid Gumhöjden utanför Hagfors. Plötsligt dök den upp, kängurun. Tony hade ju kört en del i Australien och kände väl till hur en känguru rörde sig.

Det blev hysteri. Tidningarna skrev som aldrig förr, tv och radio gjorde inslag och i Hagfors bakades det kängurupizzor och tårtor och det trycktes t-shirts.

I dag säger Bäcker:

– Vi ville flytta fokus från de sämre sportsliga resultaten till något annat. Då dök den lämpligt nog upp... den där kängurun.

Och vad var det ni såg då, egentligen?

– Nja, hmm...Tony har fått frågan på senare tid och vill inte svara och jag svarar på samma sätt. Men en bra story var det i varje fall, eller hur?

”Åk, jag tar mig hem”

Tony Rickardsson var förstås en drömvärvning. Tony var också som bäst när det gällde som mest. Som när klubben i sista serieomgången 1998 åkte till Visby för att säkra guldet, klubbens första. Det var nerver både på och utanför banan, Tony däremot gick in och körde fullt och var den store guldmakaren.

Anders Bäcker orkade inte se på när matchen stod och vägde och gömde sig bakom en kiosk. Efter matchen var det nära att NWT-fotografen Olle Persson blivit kvar i Visby. Persson hade film att framkalla och sedan sända hem bilder till NWT-redaktionen. Det tog tid och alla var klara och satt i bussen och väntade för att få skjuts till flygplatsen och vidare hemfärd till Hagfors.

När Bäcker för, uppskattningsvis, tjugofjärde(!) gången frågade om inte bildsändningen var klar fräste Persson till svar:

– Åk då... jag tar mig hem.

När det inhyrda planet med förarna lyfte från Visby fanns Olle Persson med och i Hagfors togs laget emot av flera hundra fans mitt i natten – och i ösregn! På flygplatsen väntade brandkåren med sina vattenkanoner och längs vägen via Uddeholm stod folk och hade tänt marschaller och vinkade med flaggor. Firandet började redan i planet med champagne och sång och en Rickardsson i högform och en Arnt Förland som ställde sig upp och tackade och förklarade att han nu kört sitt sista race. Något som visade sig inte vara sant. Förland har gjort en och annan runda på Tallhult sedan dess.

Värvade med älgkött

Efter SM-guldet lämnade Tony Hagfors och körde vidare i Masarna. Valsarna ersatte honom med två stjärnförare, Sam Ermolenko och Mikael Max (då Karlsson). Värvningen av Mikael Karlsson slutade med det märkligaste kontrakt som någonsin skrivits.

– Efter hur många telefonsamtal som helst kom Micke hem till mig och satt i köket men hade ändå svårt att bestämma sig. Till sist frågade han: ”Har hört att det finns gott om älgkött här i trakterna”. Då var jag ganska trött och svarade. Skriver du på får du 10 kilo älgkött och en dunk med specialbränsle. Då kom pennan till användning, berättar Bäcker.

Micke Karlsson låg sedan bakom värvningen av Sam Ermolenko.

– Micke kände till Sam, de hade kört tillsammans i Västervik, och ringde upp honom och lämnade luren till mig. När jag förklarade för Sam var Hagfors låg så kom han hit och vi gjorde upp affären. En riktigt lyckad värvning.

Med Sam och Micke i spetsen blev det direkt ett nytt SM-guld och det kunde firas på Tallhult. Sam Ermolenko uppträdde på scenen i ett liveband under guldfirandet.

– Han sa att han kunde spela sologitarr och det försökte han i varje fall, skrattar Anders Böcker.

Slalom i kostym

Tomasz Gollob är en av tre världsmästare som kört för Valsarna. De andra två är Rickardsson och Ermolenko. Gollob hade sin pappa med som förhandlare när det skulle skrivas kontrakt. Något Bäcker och Nielsen var tacksamma för.

– Tomasz själv ville ha inskrivet att han fick ett garantibelopp vid varje match. Nej, nej, sa pappan, hellre lite bättre betalt för varje inkörd poäng. På så vis var han tvingad att köra bra och ta poäng varje gång för att få någon ersättning. Hur bra som helst för oss, säger Nielsen.

Pappa Gollob firade kontraktet på sitt sätt.

– Han ville testa att åka slalom och det fick han här i Hagforsbacken. Han är nog en av få, förmodligen den ende, som åkt utför backen i kostym, vit skjorta och hög hatt.

”Ingen kunde simma...”

Superstjärnan själv hade ett stort intresse för fiske och – älgar! Det kunde ha slutat med katastrof.

Anders Bäcker berättar:

– Vi åkte ut på sjön i min båt för en fisketur. Det var jag, Tomasz, hans dåvarande fru och hans agent. Plötsligt blåste det upp och blev ett häftigt åskväder med blixt och dunder och ett kraftigt ösregn. Båten vattenfylldes och jag såg direkt att det har kan gå illa. Jag frågade om alla var simkunniga; ingen var det! Jag såg katastrofen framför mig, men vi kom i land och helskinnade allesammans. Men blöta och genomskitiga.

Rock´n roll i gäststugan

Nära att missa en viktig match var Gollob också – men räddades av en extra lång sladdtur av traktorn som skulle göra banan på Tallhult körbar. Publiken fick se traktorn extra många varv den kvällen.

I dag kan historien berättas och det gör Nielsen

– Gollob hade missat färjan från Polen till Sverige och fick ta en senare. Den resan genom Sydsverige skulle inte jag ha velat vara med om. Det gick undan, men vi insåg att han inte skulle hinna. Men ju närmare matchstart vi kom så kände vi, kanske ändå, kanske, kanske kan han hinna så vi bad banpersonalen att sladda extra. I dag skulle aldrig något sådant kunna ske... men då gick det. Halv åtta kom Gollob och hans chaffis var ombytt och då körde vi igång matchen.

Det hände mycket kring Gollob. Inför en viktig GP-tävling gjorde han sig oanträffbar för all världens media. NWT hittade gömstället som inte var särskilt hemligt. Han hade flyttat in i gäststugan hemma hos Anders Bäcker i Sunnemo. Där kopplade han av med att spela rock´n roll-musik på grammofon och NWT fick som enda tidning en intervju med honom. Detta när han satt i köket och drack kaffe och lät sig smaka av fru (Ingrid) Bäckers nybakade bullar.

Stoppade ambulansen

Rune Holta är värd ett eget kapitel, norrmannen som ung värvades som utlandsreserv men som efter några år blev ordinarie och var med att vinna SM med klubben både 1998 och 1999. Rune kunde vara vild på banan, tog risker och kraschade också då och då. Vid ett tillfälle bröt han nyckelbenet och hämtades i ambulans. När ambulansen skulle lämna Tallhult, stoppades den, bakdörrarna öppnades och där klev Holta ut, fick hjälp att ta sig till depån för att komma ut och köra nästa heat. Som han vann!

– Han fick hjälp att komma upp på cykeln i depån och tejpades fast för att kunna köra. Han vann heatet, berättar Nielsen.

Och ärevarvet han gjorde då?

Jo, det finns en skriven text att högerarmen låste sig när Holta försökte höja armen mot publiken för att fira segern. Han åkte runt hela Tallhult och såg ut att göra Hitlerhälsning.

Rune bodde alltid hemma hos Peter Nordlund, en annan styrelseledamot i Valsarna, vid varje match i Hagfors.

– Han är som en son i huset, tacka för det, min fru Tina skämmer bort honom med den mat han vill ha, har Peter berättat

Hyllar Dannö

Är Tony Rickardsson den bästa värvningen så rankar herrar Nielsen, Pettersson och Bäcker Stefan Dannö som den mest lojale.

– Han körde för oss i 10 år och ställde alltid upp för alla i laget. Han lånade ut sin cykel om någon behövde det, han pushade på och ville alla väl. Sedan hade han väl någon avstängning efter att ha klippt av en slips på en höjdare under en GP-tävling och en del annat. Men Stefan var en glad och bra pôjk, säger Bäcker.

Stefan Dannö bor numera i Östersund där han bytt sport – till bowling.

Många fler namn kan nämnas och det görs också. Alla de som var med att köra upp laget till elitserien och namn som Daniel Nermark, Per Wester, Peter I Karlsson och flera andra som kom in senare i laguppställningarna.

– Mycket kan berättas – men inte allt, säger Bruno Nielsen när han tänker tillbaka på alla de glada och goda åren på 90-talet.

Miljoner på banken

Morgan Pettersson säger sig ha tappat intresset för speedway men både Nielsen och Bäcker finns med än i dag som lottförsäljare under matcherna.

– Fram till 2000 gick det att bedriva elitspeedway. När vi gick upp i elitserien hade vi ett par miljoner på banken och vi hade publik och sponsorer som täckte kostnaderna för matcherna. Vi hade ett bra rykte, förarna visste att hos oss fick de betalt och vi kunde i stort sett välja och vraka vilka vi ville ha i laget. Det var en rolig tid, men då, runt 2000, skenade förarlönerna i väg.

2000-talet innebar en tuffare tid för klubbar som Valsarna och 2012 var konkursen ett faktum. Verksamheten kostade mer än den drog in. Fram till förra året körde Valsarna i allsvenskan, när säsongen brummar igång i år kommer det handla om division 1 på Tallhult och seriematcher på lördagar.

– Det var ändå ett rätt beslut. Tanken är att klubben ska vara tillbaka i allsvenskan om ett år, säger Bäcker.

En sista fråga då, hur bra speedwayförare var ni själva?

– Vi har bara kört gubbrace, en tävling på höstkanten. Jag har vunnit den en gång trots att jag hade satt släpskon på fel fot. Nu är Bruno regerande gubbmästare, berättar Anders Bäcker.

Tallhult och torsdagskvällar under senare delen av 1990-talet. Det var (h-)julafton för alla speedwayentusiaster. Och de var många på den tiden. Valsarna som klubb firar 50 år i år men det var 1993 klubbnamnet började figurera på allvar i tidningsspalterna. Morgan Pettersson var ordförande och han minns tiden innan storsatsningen sjösattes.

– När vi körde i ettan och tvåan ringde Eddie Davidsson, en av förarna, in resultaten till NWT och VF efter matcherna. Det blev en liten notis varje gång.

Men så, över en kopp kaffe, hände det. Valsarna skulle satsa. Morgan Pettersson och Bruno Nielsen, då vice ordförande, drev tillsammans företaget NIPE.

– Vi hade fikarast och det var då idén dök upp. Vi gör en femårssatsning. Då hade laget precis vunnit division ett och vi var klara för elitserien. Men vi ville inte bara vara med, vi ville ha ett bra lag.

Kaxig Rickardsson

Första värvningen var i praktiken klar – Tony Rickardsson. Morgan Pettersson hade redan kontakten sedan flera år tidigare.

– Jag hade kontoret i Avesta och jag sponsrade flera av Masarnas förare. Det kunde vara allt från ett par hundralappar till 500 kronor. En dag kom en grabb in som jag aldrig träffat tidigare. Han var artig, berättade att han hette Tony Rickardsson och att han körde speedway och ville ha hjälp med sponsring. När jag frågade vad han tänkt sig svarade han, ”Fem tusen!”.

Morgan höll på att trilla av stolen:

– Jag minns inte exakt vad jag svarade, tror att jag först bara blev tyst och tänkte... ”det var en jäkel att vara kaxig”. När jag efter ett tag frågade vad han skulle använda pengarna till svarade han: ”Jag ska bli världsmästare”. Jag gillade hans sätt och han fick 5 000 men med ett förbehåll. När min klubb Valsarna kör i elitserien ska du köra där.

Fem fantastiska år

Inför säsongen 1994 infriade Tony sitt löfte och det blev fem fantastiska framgångsrika år på Tallhult, där Tony blev stor publikfavorit. Anders Bäcker var den som förhandlade med Tony.

– När vi kontrakterade Tony fick han 10 000. Utöver det hade han till en början ett par hundra per poäng plus en viss publikbonus. Kom det 1 000 personer hade han kanske 700 extra, kom det mer än 1 200 var det lite till. Tony drog publik och fick lite extra för det.

Tony blev världsmästare både individuellt och i lag under sitt första år i Valsarna. Det har berättats hur noga han räknade de första slantarna han tjänade i Hagforsklubben, Då fick förarna betalt i anslutning till hemmamatcherna och kassören Göte Hedgren hade järnkoll. Efter bara några matcher visste Tony att allt stämde på kronan och bara hämtade sin lilla påse med de pengar han kört in under kvällen.

Anders Bäcker blev god vän med Tony:

– Han ville förstås ha bättre betalt varje år. Men det löste sig rätt snabbt. Jag brukade säga till Tony, det här är vad vi har och kan betala. Då skrev han på. Det var aldrig särskilt svårt att förhandla med honom.

Kängurun gav PR

Stora rubriker skapade världsmästare Rickardsson lite senare, 1997, när han själv hade en liten tung period både i GP och i Valsarna. På vägen till en match såg plötsligt Tony – en känguru.

Anders Bäcker fanns med i bilen och han berättar:

– Det var vid Gumhöjden utanför Hagfors. Plötsligt dök den upp, kängurun. Tony hade ju kört en del i Australien och kände väl till hur en känguru rörde sig.

Det blev hysteri. Tidningarna skrev som aldrig förr, tv och radio gjorde inslag och i Hagfors bakades det kängurupizzor och tårtor och det trycktes t-shirts.

I dag säger Bäcker:

– Vi ville flytta fokus från de sämre sportsliga resultaten till något annat. Då dök den lämpligt nog upp... den där kängurun.

Och vad var det ni såg då, egentligen?

– Nja, hmm...Tony har fått frågan på senare tid och vill inte svara och jag svarar på samma sätt. Men en bra story var det i varje fall, eller hur?

”Åk, jag tar mig hem”

Tony Rickardsson var förstås en drömvärvning. Tony var också som bäst när det gällde som mest. Som när klubben i sista serieomgången 1998 åkte till Visby för att säkra guldet, klubbens första. Det var nerver både på och utanför banan, Tony däremot gick in och körde fullt och var den store guldmakaren.

Anders Bäcker orkade inte se på när matchen stod och vägde och gömde sig bakom en kiosk. Efter matchen var det nära att NWT-fotografen Olle Persson blivit kvar i Visby. Persson hade film att framkalla och sedan sända hem bilder till NWT-redaktionen. Det tog tid och alla var klara och satt i bussen och väntade för att få skjuts till flygplatsen och vidare hemfärd till Hagfors.

När Bäcker för, uppskattningsvis, tjugofjärde(!) gången frågade om inte bildsändningen var klar fräste Persson till svar:

– Åk då... jag tar mig hem.

När det inhyrda planet med förarna lyfte från Visby fanns Olle Persson med och i Hagfors togs laget emot av flera hundra fans mitt i natten – och i ösregn! På flygplatsen väntade brandkåren med sina vattenkanoner och längs vägen via Uddeholm stod folk och hade tänt marschaller och vinkade med flaggor. Firandet började redan i planet med champagne och sång och en Rickardsson i högform och en Arnt Förland som ställde sig upp och tackade och förklarade att han nu kört sitt sista race. Något som visade sig inte vara sant. Förland har gjort en och annan runda på Tallhult sedan dess.

Värvade med älgkött

Efter SM-guldet lämnade Tony Hagfors och körde vidare i Masarna. Valsarna ersatte honom med två stjärnförare, Sam Ermolenko och Mikael Max (då Karlsson). Värvningen av Mikael Karlsson slutade med det märkligaste kontrakt som någonsin skrivits.

– Efter hur många telefonsamtal som helst kom Micke hem till mig och satt i köket men hade ändå svårt att bestämma sig. Till sist frågade han: ”Har hört att det finns gott om älgkött här i trakterna”. Då var jag ganska trött och svarade. Skriver du på får du 10 kilo älgkött och en dunk med specialbränsle. Då kom pennan till användning, berättar Bäcker.

Micke Karlsson låg sedan bakom värvningen av Sam Ermolenko.

– Micke kände till Sam, de hade kört tillsammans i Västervik, och ringde upp honom och lämnade luren till mig. När jag förklarade för Sam var Hagfors låg så kom han hit och vi gjorde upp affären. En riktigt lyckad värvning.

Med Sam och Micke i spetsen blev det direkt ett nytt SM-guld och det kunde firas på Tallhult. Sam Ermolenko uppträdde på scenen i ett liveband under guldfirandet.

– Han sa att han kunde spela sologitarr och det försökte han i varje fall, skrattar Anders Böcker.

Slalom i kostym

Tomasz Gollob är en av tre världsmästare som kört för Valsarna. De andra två är Rickardsson och Ermolenko. Gollob hade sin pappa med som förhandlare när det skulle skrivas kontrakt. Något Bäcker och Nielsen var tacksamma för.

– Tomasz själv ville ha inskrivet att han fick ett garantibelopp vid varje match. Nej, nej, sa pappan, hellre lite bättre betalt för varje inkörd poäng. På så vis var han tvingad att köra bra och ta poäng varje gång för att få någon ersättning. Hur bra som helst för oss, säger Nielsen.

Pappa Gollob firade kontraktet på sitt sätt.

– Han ville testa att åka slalom och det fick han här i Hagforsbacken. Han är nog en av få, förmodligen den ende, som åkt utför backen i kostym, vit skjorta och hög hatt.

”Ingen kunde simma...”

Superstjärnan själv hade ett stort intresse för fiske och – älgar! Det kunde ha slutat med katastrof.

Anders Bäcker berättar:

– Vi åkte ut på sjön i min båt för en fisketur. Det var jag, Tomasz, hans dåvarande fru och hans agent. Plötsligt blåste det upp och blev ett häftigt åskväder med blixt och dunder och ett kraftigt ösregn. Båten vattenfylldes och jag såg direkt att det har kan gå illa. Jag frågade om alla var simkunniga; ingen var det! Jag såg katastrofen framför mig, men vi kom i land och helskinnade allesammans. Men blöta och genomskitiga.

Rock´n roll i gäststugan

Nära att missa en viktig match var Gollob också – men räddades av en extra lång sladdtur av traktorn som skulle göra banan på Tallhult körbar. Publiken fick se traktorn extra många varv den kvällen.

I dag kan historien berättas och det gör Nielsen

– Gollob hade missat färjan från Polen till Sverige och fick ta en senare. Den resan genom Sydsverige skulle inte jag ha velat vara med om. Det gick undan, men vi insåg att han inte skulle hinna. Men ju närmare matchstart vi kom så kände vi, kanske ändå, kanske, kanske kan han hinna så vi bad banpersonalen att sladda extra. I dag skulle aldrig något sådant kunna ske... men då gick det. Halv åtta kom Gollob och hans chaffis var ombytt och då körde vi igång matchen.

Det hände mycket kring Gollob. Inför en viktig GP-tävling gjorde han sig oanträffbar för all världens media. NWT hittade gömstället som inte var särskilt hemligt. Han hade flyttat in i gäststugan hemma hos Anders Bäcker i Sunnemo. Där kopplade han av med att spela rock´n roll-musik på grammofon och NWT fick som enda tidning en intervju med honom. Detta när han satt i köket och drack kaffe och lät sig smaka av fru (Ingrid) Bäckers nybakade bullar.

Stoppade ambulansen

Rune Holta är värd ett eget kapitel, norrmannen som ung värvades som utlandsreserv men som efter några år blev ordinarie och var med att vinna SM med klubben både 1998 och 1999. Rune kunde vara vild på banan, tog risker och kraschade också då och då. Vid ett tillfälle bröt han nyckelbenet och hämtades i ambulans. När ambulansen skulle lämna Tallhult, stoppades den, bakdörrarna öppnades och där klev Holta ut, fick hjälp att ta sig till depån för att komma ut och köra nästa heat. Som han vann!

– Han fick hjälp att komma upp på cykeln i depån och tejpades fast för att kunna köra. Han vann heatet, berättar Nielsen.

Och ärevarvet han gjorde då?

Jo, det finns en skriven text att högerarmen låste sig när Holta försökte höja armen mot publiken för att fira segern. Han åkte runt hela Tallhult och såg ut att göra Hitlerhälsning.

Rune bodde alltid hemma hos Peter Nordlund, en annan styrelseledamot i Valsarna, vid varje match i Hagfors.

– Han är som en son i huset, tacka för det, min fru Tina skämmer bort honom med den mat han vill ha, har Peter berättat

Hyllar Dannö

Är Tony Rickardsson den bästa värvningen så rankar herrar Nielsen, Pettersson och Bäcker Stefan Dannö som den mest lojale.

– Han körde för oss i 10 år och ställde alltid upp för alla i laget. Han lånade ut sin cykel om någon behövde det, han pushade på och ville alla väl. Sedan hade han väl någon avstängning efter att ha klippt av en slips på en höjdare under en GP-tävling och en del annat. Men Stefan var en glad och bra pôjk, säger Bäcker.

Stefan Dannö bor numera i Östersund där han bytt sport – till bowling.

Många fler namn kan nämnas och det görs också. Alla de som var med att köra upp laget till elitserien och namn som Daniel Nermark, Per Wester, Peter I Karlsson och flera andra som kom in senare i laguppställningarna.

– Mycket kan berättas – men inte allt, säger Bruno Nielsen när han tänker tillbaka på alla de glada och goda åren på 90-talet.

Miljoner på banken

Morgan Pettersson säger sig ha tappat intresset för speedway men både Nielsen och Bäcker finns med än i dag som lottförsäljare under matcherna.

– Fram till 2000 gick det att bedriva elitspeedway. När vi gick upp i elitserien hade vi ett par miljoner på banken och vi hade publik och sponsorer som täckte kostnaderna för matcherna. Vi hade ett bra rykte, förarna visste att hos oss fick de betalt och vi kunde i stort sett välja och vraka vilka vi ville ha i laget. Det var en rolig tid, men då, runt 2000, skenade förarlönerna i väg.

2000-talet innebar en tuffare tid för klubbar som Valsarna och 2012 var konkursen ett faktum. Verksamheten kostade mer än den drog in. Fram till förra året körde Valsarna i allsvenskan, när säsongen brummar igång i år kommer det handla om division 1 på Tallhult och seriematcher på lördagar.

– Det var ändå ett rätt beslut. Tanken är att klubben ska vara tillbaka i allsvenskan om ett år, säger Bäcker.

En sista fråga då, hur bra speedwayförare var ni själva?

– Vi har bara kört gubbrace, en tävling på höstkanten. Jag har vunnit den en gång trots att jag hade satt släpskon på fel fot. Nu är Bruno regerande gubbmästare, berättar Anders Bäcker.

Första guldlaget

Tony Rickardsson, Stefan Dannö, Rune Holta, Arnt Förland, Per Wester, Daniel Nermark, Henrik Tolkstam, Anders Sohlberg, Björn G Hansen.