2016-01-20 06:00

2016-02-09 19:01

Lollo är uppe i 50

JUBILERAR: Intresserad av rally

Han har tittat, åkt, servat eller fotograferat i 50 svenska rallyn.
Profilen ”Lollo” är en pågående del av tävlingens historia.

Nu för tiden hittar man oftast jössehäringen Jan-Olov Johansson, som han egentligen heter, utmed någon sträcka med kameran i högsta hugg för att föreviga en sladd eller spektakulär avåkning.

61-åringen från Brunskog formligen älskar motorsport och speciellt rally. Han kan inte få nog av tävlingar.

Hur många blir det på ett år?

– I fjol var jag inte på mer än 38 eller 39 tror jag, i rally, rallycross och lite folkrace. Det var lite klent, säger han och skrattar.

Mycket för de flesta är lite med Lollos mått mätt.

– Ett år, när jag jobbade för Idrottsbladet, var jag på 72 tävlingar. Det var rally, rallysprinter, rallycross, folkrace och bilorientering på nätterna. Tror inte många slår det.

Nej, förmodligen inte.

Intresset föddes tidigt i och med att Svenska rallyt drog förbi utanför knutarna.

– Först året gick jag i skolan här i Takene och målet på Långjohanstorp är bara en halv kilometer ifrån. Jag var tio–tolv år. Så började rally för min del. Sen blev jag idiotförklarad när jag åkte med Biffen. På den vägen är det, säger han självironiskt.

Kulläng trimmade

Mästerföraren Anders Kulläng, som bodde inte långt ifrån där Lollo växte upp, hade också en stor del i födelsen av motorpassionen.

– Jag började tidigt med mopeder och grejer. Jag var inte ens tio år när jag hade första mopeden, berättar Lollo.

– Jag minns att jag fick en moped av en tremänning till mig i Edane, en sån som kärringera hade, en Push Alabama med knäskydd på. Jag var nog elva år. Mamma och pappa skulle på gudstjänst, men jag ville inte med. Jag skulle hämta mopeden. Pappa sa att då får du åka småvägar, så du inte tar 61:an i fall polisen kommer. Det gjorde jag, och då kom jag till Kulläng i Stensta. ”Det var det styggaste jag har sett”, sa han. Jag trodde han menade mig, men det var mopeden han menade.

”Ställ in den här så ska jag greja till den. Jag skjutsar hem dig. Du får tillbaka den till vecka”.

– När jag fick tillbaka den satt det en niohästars förgasare på, han hade tagit bort knäskydden och satt crosshjul fram och bak och ett tuffare styre. Den gjorde över 90.

– Så började allt mitt motorintresse, jag var där jämt hos Anders Kulläng. Han var en idol hela livet för mig.

Behöver vi tillägga att det var en stor sorg för Lollo när Anders Kulläng gick bort 2012.

Men passionen för motorsport levde vidare.

Spydde rakt ut

Tre gånger har Lollo själv varit med i Svenska rallyt, som kartläsare. Två gånger med Lars Enoksson, 1984 och 1985 (trimmat tvåhjulsdrivet), och en gång med Lars-Ove ”Biffen” Olsson, 1981 (standard A).

Med Biffen blev det en 19:e-plats och topp tio av privatåkarna. En stor bedrift med tanke på förutsättningarna.

– Biffen var jättesjuk, hade influensa. Första dagen efter varje sträcka öppnade han dörren och spydde rakt ut. Vi var nära att ställa in det, men vi hade ju fått sponsorpengar.

Båda resorna med Enoksson tog slut i förtid.

Lollo minns en skräckupplevelse från 1984 på klassiska Soptunnan.

Det värmländska ekipaget låg nia totalt (bästa privat) och kom farande i Saab turbon. Mot slutet av sträckan var det tre krön och där närmade de sig tidigare startande men långsammare brittiskan Louise Aitken Walker.

– Enok hade precis fullt på högsta växeln, det gick säkerligen över 200 över sista krönet, och så stod det 50 personer i vägen. Det var höga snöplogvallar och så hördes inte turbobilarna och de flesta tror att det är en minut mellan bilarna då också. Att vi inte körde ihjäl någon... Det glömmer jag aldrig.

Allt lossnade

På Sunnemosträckan senare i samma rally gjorde Lollo ett fatalt misstag.

– Vi hade inte tränat riktigt så mycket som vi borde. På ett ställe är det två krön, vägen är bred så det går precis vad bilen går, där tog jag tyvärr fel på krönen. Det ena är lugnt och det andra är nästan som Colins Crest...och det höll han fullt över. Jag minns att varenda lös grej inne i bilen, som backspegel och dörrhandtag, bara for rätt i golvet. Brorsonen Jonas Enoksson, som körde service, höll på i en timme och en kvart bara med att plocka rätt alla grejer.

Lollo har också servat och mekat några gånger, men mest har han tagit bilder, bland annat för NWT.

– Jag har fotograferat de sista 35 åren, säger han.

Nu för tiden hittar man oftast jössehäringen Jan-Olov Johansson, som han egentligen heter, utmed någon sträcka med kameran i högsta hugg för att föreviga en sladd eller spektakulär avåkning.

61-åringen från Brunskog formligen älskar motorsport och speciellt rally. Han kan inte få nog av tävlingar.

Hur många blir det på ett år?

– I fjol var jag inte på mer än 38 eller 39 tror jag, i rally, rallycross och lite folkrace. Det var lite klent, säger han och skrattar.

Mycket för de flesta är lite med Lollos mått mätt.

– Ett år, när jag jobbade för Idrottsbladet, var jag på 72 tävlingar. Det var rally, rallysprinter, rallycross, folkrace och bilorientering på nätterna. Tror inte många slår det.

Nej, förmodligen inte.

Intresset föddes tidigt i och med att Svenska rallyt drog förbi utanför knutarna.

– Först året gick jag i skolan här i Takene och målet på Långjohanstorp är bara en halv kilometer ifrån. Jag var tio–tolv år. Så började rally för min del. Sen blev jag idiotförklarad när jag åkte med Biffen. På den vägen är det, säger han självironiskt.

Kulläng trimmade

Mästerföraren Anders Kulläng, som bodde inte långt ifrån där Lollo växte upp, hade också en stor del i födelsen av motorpassionen.

– Jag började tidigt med mopeder och grejer. Jag var inte ens tio år när jag hade första mopeden, berättar Lollo.

– Jag minns att jag fick en moped av en tremänning till mig i Edane, en sån som kärringera hade, en Push Alabama med knäskydd på. Jag var nog elva år. Mamma och pappa skulle på gudstjänst, men jag ville inte med. Jag skulle hämta mopeden. Pappa sa att då får du åka småvägar, så du inte tar 61:an i fall polisen kommer. Det gjorde jag, och då kom jag till Kulläng i Stensta. ”Det var det styggaste jag har sett”, sa han. Jag trodde han menade mig, men det var mopeden han menade.

”Ställ in den här så ska jag greja till den. Jag skjutsar hem dig. Du får tillbaka den till vecka”.

– När jag fick tillbaka den satt det en niohästars förgasare på, han hade tagit bort knäskydden och satt crosshjul fram och bak och ett tuffare styre. Den gjorde över 90.

– Så började allt mitt motorintresse, jag var där jämt hos Anders Kulläng. Han var en idol hela livet för mig.

Behöver vi tillägga att det var en stor sorg för Lollo när Anders Kulläng gick bort 2012.

Men passionen för motorsport levde vidare.

Spydde rakt ut

Tre gånger har Lollo själv varit med i Svenska rallyt, som kartläsare. Två gånger med Lars Enoksson, 1984 och 1985 (trimmat tvåhjulsdrivet), och en gång med Lars-Ove ”Biffen” Olsson, 1981 (standard A).

Med Biffen blev det en 19:e-plats och topp tio av privatåkarna. En stor bedrift med tanke på förutsättningarna.

– Biffen var jättesjuk, hade influensa. Första dagen efter varje sträcka öppnade han dörren och spydde rakt ut. Vi var nära att ställa in det, men vi hade ju fått sponsorpengar.

Båda resorna med Enoksson tog slut i förtid.

Lollo minns en skräckupplevelse från 1984 på klassiska Soptunnan.

Det värmländska ekipaget låg nia totalt (bästa privat) och kom farande i Saab turbon. Mot slutet av sträckan var det tre krön och där närmade de sig tidigare startande men långsammare brittiskan Louise Aitken Walker.

– Enok hade precis fullt på högsta växeln, det gick säkerligen över 200 över sista krönet, och så stod det 50 personer i vägen. Det var höga snöplogvallar och så hördes inte turbobilarna och de flesta tror att det är en minut mellan bilarna då också. Att vi inte körde ihjäl någon... Det glömmer jag aldrig.

Allt lossnade

På Sunnemosträckan senare i samma rally gjorde Lollo ett fatalt misstag.

– Vi hade inte tränat riktigt så mycket som vi borde. På ett ställe är det två krön, vägen är bred så det går precis vad bilen går, där tog jag tyvärr fel på krönen. Det ena är lugnt och det andra är nästan som Colins Crest...och det höll han fullt över. Jag minns att varenda lös grej inne i bilen, som backspegel och dörrhandtag, bara for rätt i golvet. Brorsonen Jonas Enoksson, som körde service, höll på i en timme och en kvart bara med att plocka rätt alla grejer.

Lollo har också servat och mekat några gånger, men mest har han tagit bilder, bland annat för NWT.

– Jag har fotograferat de sista 35 åren, säger han.

Lollos bästa minnen

Anders Kullängs seger 1980 i en Opel Ascona 400 och det som hände innan. När Kulläng var och träningskörde på en plogad bana på sjön Värmelns is var Lollo där med några kamrater och fick följa med på en hisnande tur i vrålåket. ”Jag har varken då eller senare varit med om något liknande. Man njöt hela tiden medan Kulläng laddade för fullt”.

Kartläsare till Lars Enoksson från Arvika i en SAAB 99 Turbo 1984. ”Också en fartupplevelse som egentligen inte går att beskriva i ord. Vi kom nästan runt, bröt på sista sträckan i Mangskog med motorhaveri. Då låg vi på nionde plats totalt, och var bästa privatförare”.

Många roliga upplevelser som åskådare och fotograf. En är Ari Vatanens framfart på blankisen ner mot målet på en sträcka som kallades Bredsjön–Timbonäs (minns inte året). ”Normalt folk skulle inte ens kunna hantera en bil på detta sätt, inte ens på barmark.

Lollos sämsta minnen

När Tommi Mäkinen fick stallorder 1995 och stannade precis framför mållinjen på sträckan som kallas Långjohanstorp. ”Det var säkerligen flera hundra åskådare där på bägge sidorna av vägen, och alla undrade bara varför. Man kunde höra många svära ve och förbannelse, och att många lovade att detta var deras sista Svenska rallyt”.

Alkoholdrickandet ute på sträckorna. ”Detta har varit vanligt de flesta åren, men ju mer jippobetonat det blir, desto mer alkohol dricks det”.

Central serviceplats. ”Det var roligare förr, när man kunde se servicebussar på avfartsvägarna direkt efter målgången på sträckan. Det blev liv och rörelse ute i bygden och i mörkret kunde man se alla dessa arbetsbelysningar som lyste för fullt och hur mekanikerna jobbade för fullt, oftast hela tiden med en tidspress på sig”.