Fredrik Lööf är guld värd
KRÖNIKA
Och precis så var det.
;)
Jag hoppades av hela mitt hjärta att han skulle lyckas ta sitt efterlängtade OS-guld som han väntat på i så många år. I Peking hade han guldläge inför medaljracet, men fick till sist nöja sig med brons. En valör han redan hade från OS i Sydney 2000.
Efter de tio seglingarna i Lööfs sjätte olympiska spel var guldet långt borta. Att han skulle ta medalj var klart, men att han skulle få med sig ett guld hem var det nog inte många som trodde på. Chansen fanns, men Lööf och Max Salminen hade det inte i egna händer.
Jag har inte pratat med någon som trodde att det skulle bli OS-guld för Fredrik Lööf när förutsättningarna var som de var. Ingen. Inte ens hans största supporter – mamma Lena – trodde att det skulle bli verklighet. Jag själv trodde inte heller på det. Jag trodde fortfarande på silverplatsen.
Under söndagens medaljrace satt jag på tidningen och jobbade. Jag skrev fotbollstexter och väntade på målgången i seglingen så att jag kunde få klart även den sidan. Den där sidan som skulle innehålla en text om ett OS-silver. Bara det hade varit magiskt, men nu blev det något ännu bättre. Det blev guld.
G U L D !
När Fredrik Lööf och Max Salminen seglade över mållinjen var jag – precis som alla andra – fortfarande övertygad om att det var silver de hade tagit. Förvirringen som uppstod i mitt huvud när det kunde vara guld, men ingen visste, var helt galen. Jag satt och studsade på min arbetsstol och ropade till min kollega Sofia: ”det kanske är guld, men jag tror att det är silver, eller jag vet inte. Det är nog guld. Jag tror att det är guld!”.
Helt plötsligt ser jag Lööf och Salminen resa sig upp och jubla för fullt. Svenskarna i publiken kramas, hoppar och viftar med den svenska flaggan. Kommentatorerna skriker. Jag skriker.
Och jag inte bara skriker. Tårarna rullar nedför mina kinder.
Fredrik Lööf har tagit OS-guld.
Det är fantastiskt. Magiskt.
Och han är så värd det.
Jag försökte inför OS att få en längre intervju med Fredrik. Vi mejlade flera gånger, men helt plötsligt svarade han inte längre. Jag förstod att han – som så många gånger förr – hade gått in i sin bubbla. Sin mästerskapsbubbla. Jag gav ganska snabbt upp och insåg att det är ingen idé att jaga honom. Jag får ändå inte komma innanför den där bubblan.
Under torsdagens firande på hemmaplan fick jag träffa honom och prata med honom. Det blev inte inför OS, det blev efter OS. Eller mitt under OS till och med.
Att så många kom för att fira Kristinehamns OS-guldmedaljör betydde mycket för både Fredrik och hans familj, men även för hans mamma Lena som stöttat och hjälpt honom under alla dess år. Jag önskar så – precis som familjen själv – att hans pappa Ingvar hade fått uppleva det här. Att han hade fått vara med och se sin son ta det där efterlängtade och välförtjänta OS-guldet.
Men även om han inte fanns på plats med oss andra tror jag att han var med och firade. Han och Fredriks tidigare tränare Don Nordqvist satt på ett vitt fluffigt moln och skålade i skumpa.
Efter firandet i Kristinehamn och efter min intervju med Fredrik gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag klev ur min journalistroll för en stund och sa: ”det kanske är oproffsigt av mig nu när jag arbetar, men jag måste få göra en sak Fredrik, jag måste få ge dig en kram” och så gav jag honom en kram.
Det finns ingen annan svensk idrottsman eller idrottskvinna jag kan känna är mer värd ett OS-guld än Fredrik Lööf.
Och nu har han äntligen fått den. Nu kan han sluta med flaggan i topp.
