Ahlstrand satte fart – och färg – på Brunskogsloppet
Löpning: Edane
;)
;)
;)
;)
Per Ahlstrand, för de friidrottsintresserade nog mer känd under efternamnet Jacobsen, har bland annat ett gäng svenska mästerskapstitlar på 3000 meter hinder på meritlistan, men springer numera mest för husbehov.
Det räcker ändå ganska långt.
I lördags ända till en klar seger – och ett nytt banrekord.
– Det är kul att tävla, även om man inte är i samma form längre. Jag tränar väldigt lite nu för tiden. Det är så mycket annat, konstaterade Per, som trots tiden sprang i mål med ett stort leende – och ett ivrigt vinkande till publiken de sista 100 meterna.
– Jag var ju tvungen att försöka få i gång publiken, förklarade han med ett skratt.
Det lyckades han med.
Men varför denna tur till Västvärmland?
– En rolig grej. Jag har en jobbarkompis som kommer härifrån som tyckte att jag skulle komma hit och springa ifjol. Det blev inte av då, men de hade tydligen hört ryktas om det så i år fick jag en personlig inbjudan, så jag pratade med några kompisar och vi gjorde lite av en utflykt med familjerna, berättar Per.
Reklamen om att det var ett väldigt fint lopp lockade också.
– Jag hade ju läst om det, så jag undrade lite där i början då det mest var en transportsträcka, men sedan när vi kom ut vid golfbanan så var det kanonfint.
Där någonstans körde det också ihop sig för konkurrenterna framme i täten.
– Jag kom ifrån dem när jag tryckte på lite där och sedan tappade de mer och mer. Det är svårt att veta när man springer en bana första gången, hur tuffa backar det är, men det var ganska lugnt – även om jag inte riktigt har det flåset jag borde ha.
Fjolårssegraren Lars-Olof Gävert hade heller inte det flåset han borde ha haft och satt efteråt både lite nedslagen och bekymrad strax utanför målområdet.
Tredjeplatsen i mål hade mindre betydelse, tiden och – inte minst – känslan oroade mer.
– Det är något som inte är som det ska. Ifjol sprang jag i halvmarathontempo. I år springer jag två minuter sämre, trots att jag tar i mer.
Mest kännbart blev det i terrängavsnitten där L-O normalt brukar gå som bäst.
– När det är lättlöpt kommer jag i kapp, men i skogen har jag inte en chans i dag. Det är som att jag står stilla och det är väldigt frustrerande.
Formen har pendlat våldsamt under hela säsongen och nu är han mer eller mindre övertygad om att det är ett medicinskt problem.
– Klart att man blir lite orolig. Jag måste iväg och ta lite prover.
Var det nedåt för Gävert så var det lite mera uppåt för damsegrarinnan, och teamkompisen, Mona Hallberg.
– Jag fick en låsning i ryggen i torsdags, så jag trodde inte att jag skulle kunna ställa upp, men en naprapat knäckte till mig ordentligt i går, så det lossnade, förklarar Mona.
Under loppet kände hon inte av ryggen överhuvudtaget, vilket var riktigt positiva besked inför 6-timmars i Karlstad om några veckor.
– Det är det stora målet för mig. Jag ska försöka slå svenskt rekord där och sedan försöka kvala in till VM, i Oslo i december. Det är ultraloppen jag satsar på, de här kortare loppen blir mer träningstävlingar.
Arrangören Gunnar Grahn sken i kapp med solen och gladdes – inte minst – över ett nytt prydligt deltagarrekord, med 160 löpare anmälda.
– Lite roligt att det kommer en sådan som Per Ahlstrand, men det roligaste är att det är ett sådant brett spektrum. För min del som gammal löpare är ändå huvudsaken att så många kommer ut och rör på sig, nu har vi ju tider från 33 minuter upp till en halvtimme mer.
