2015-03-05 11:05

2016-09-01 13:10

Möt "störste svinet" utanför isen

ISHOCKEY: Hockeybusen Daniel Wessners oväntade framtidsdröm

BIK Karlskogas Daniel Wessner har röstats fram som hockeyallsvenskans störste svin av motståndarna. Dessutom som störste fegisen. Här får du möta en annan sida av Wessner, hemma med dottern Wilma. Och höra honom berätta om sina minst sagt överraskande framtidsplaner efter att vi pratat om hur han formats och blivit den person som han är nu.

Det är en disig och gråtrist onsdagsförmiddag när vi passerar Löfbergs arena, på väg från de centrala delarna av Karlstad, och strax efter bromsar in vid Daniel Wessners och sambon Jennys trerummare i närheten av Klarälven.

Han som utsetts till hockeyallsvenskans störste svin och fegis av motståndarna öppnar dörren med dottern, drygt ett och år halvt gammal, i släptåg. Och vi börjar prata – om allt annat än hockey.

– Vi skulle gärna vilja ha tag i ett hus. Men det är fruktansvärt dyrt här i Karlstad. Vi har funderat på att köpa en tomt och bygga nytt; det skulle faktiskt bli billigare. Och har även tittat ut mot Hammarö eftersom vi tror att det vore en lugnare och behagligare miljö för Wilma, berättar Wessner som tidigare i år fyllde 33.

Kaffet serveras, värden skär upp wienerlängd och vi slår oss ner vid bordet och pratar om känslan när Wilma föddes.

– När min syster, som är tre år äldre än vad jag är, fick barn tyckte jag att det var något väldigt stort. När Wilma föddes kände jag känslor som jag aldrig känt tidigare, kände känslor som jag inte ens visste fanns. Jag kände direkt att jag skulle kunna göra precis allting för den här lilla. Det var så stort så det är svårt att greppa det.

Daniel Wessner är den spelare som ständigt hörs när man som reporter möter laget i samband med bortamatcher och är alltid först framme vid besök vid omklädningsrummet – för att ”bråka” och ”käfta”, med glimten i ögat; ständigt fylld av upptåg och med en aldrig sinande fantasi då det handlar om att ställa till det för någon.

– Jag hörs väldigt mycket i vårt lag, ibland för mycket. Jag försöker lägga band på mig själv men måste samtidigt vara den jag är.

– Jag ångrar inget i mitt hockeyliv. Jag tror att alla upplevelser lär en något. Däremot kan jag tänka på varför jag ”lajade” bort några år av mitt hockeyliv som junior i Färjestad. Jag visste inte alls vad som krävdes och insåg inte hur oerhört mycket hård träning som behövdes. Ingen tog heller tag i mig. Förmodligen därför jag kan uppfattas som hård av utomstående, att jag numera ställer väldigt höga och stora krav både på mig själv och på mina lagkompisar. Jag vill inte att någon ska göra de misstag som jag gjorde.

Nu ska ingen tro att Wessner skyller på någon annan att han inte insåg allvaret som junior.

– Nej, då; jag har bara mig själv att skylla, säger han utan omsvep.

När han värvades till Mora, säsongen 2006–2007, spelade han en undanskymd roll.

– Högsta ligan i Sverige var bättre på den tiden, till och med mycket bättre, men jag gav det inte chansen. Jag tog inte för mig, varken på eller utanför isen. Jag var helt enkelt inte förberedd på vad som väntade och vad som hade krävts.

– Jag hade aldrig blivit någon jättestjärna, oavsett hur hårt jag tränat som junior eller hur jag agerat i Mora, men jag tog dagen för mycket som den kom då. Jag tror det berodde på att jag innerst inne kände att jag inte riktigt räckte till, att så många var bättre än vad jag var. Och då blev jag sämre. Ändå; jag har haft min stora hobby som arbete under många år och har haft ett väldigt bra och roligt liv genom hockeyn.

Både säsongen 2013–2014 och spelåret innan dess var BIK-centern hockeyallsvenskans mest utvisade spelare med 200 respektive 144 utvisningsminuter. Den här säsongen blev han ”bara” femma i utvisningsligan med 78 minuter, varav 20 var efter en förlust i Karlskrona för protester. Inte ens värste BIK-spelare, som i stället är Mikael ”Daggen” Eriksson. Och långt ifrån ettan i statistiken; Malmös David Liffiton med 151 minuter.

Vid Sportbladets enkätundersökning var det fem motståndare, av 13, som svarade Wessner på frågan vem som var ”största svinet”, fyra som kallade honom ”största fegisen”.

– Jag tycker inte att jag är någon ful spelare. Däremot är jag den förste att erkänna att jag gör vad som helst för att vinna, precis vad som helst. Jag fuskar hellre och vinner än kör med ärliga medel och förlorar, erkänner Wessner.

– Jag ska inte sticka under stol med att jag nästan alltid är med och tjafsar när det blir bråk, för att provocera motståndare och för att få dem att dra på sig utvisningar. Det är helt okej att jag kallas svin och fegis, bara vårt lag tjänar på det, fortsätter han.

Många gånger, inte minst när tiominutersstraffen för osportsligt uppträdande var personliga, håller han med om att han drog på sig alldeles för många utvisningsminuter.

– Jag har gått på samtal för mitt temperament och har absolut haft nytta av det. Jag tror alla skulle må bra av att få prata igenom sitt beteende och lära mer om varför man reagerar som man gör i olika situationer.

Vad är det som händer när du ”spårar ur”?

– Jag skulle säga att säkert 70 procent av mina utvisningar under karriären kommit av ren frustration. Jag försöker hitta en syndabock när det går dåligt och då blir det någon utomstående. Ofta domarna.

Hur känns det då, innerst inne, när du sitter i utvisningsbåset?

– Jag känner mig orättvist behandlad, även om jag inte blivit det. Och så känner jag mig dum som tycker att jag förstört för laget.

Daniel Wessner är en av hockeyallsvenskans bästa tekare men har annars inga spetsegenskaper för spel på elitnivå.

– Det är mycket tack vare mitt temperament och vilja som jag ändå kommit dit jag gjort. Om jag inte har den inställning som jag haft och har kunde jag lika gärna sluta. Då hade jag ändå inte tillfört något för laget.

Varför tror du att du blivit så här?

– Jag hade en väldigt bra uppväxt med två underbara föräldrar; en halvbror som bodde hos sin mamma och en äldre syster som nog tyckte att lillbrorsan var väldigt jobbig som alltid ville vara med när hon hade kompisar hemma. Redan tidigt märktes det hur oerhört gärna jag ville vinna. Jag var yngst på gatan hemma i Filipstad och fick inte vara med de äldre barnen och leka. Det var många tårar och mycket stryk. Jag fick tidigt stånga mig fram. Jag tror det var där tävlingsmänniskan i mig växte fram, säger Wessner.

– I skolan hade jag det lätt för mig. Men visst spårade det ur på gymnastiken så det blev en del samtal hos rektorn, tillägger han.

Under ungdomsåren, innan han kom med i Värmlands TV-pucklag och började på Färjestads hockeygymnasium, var han även en av landets bästa motocrossåkare i sin ålder.

– Jag var minst sagt smågalen och tog många risker. Jag skulle förbi, till vilket pris som helst. Och ingen skulle få hindra mig att komma in först i en kurva; kosta vad det kosta ville.

Domarna i hockeyallsvenskan har inte svarat på enkäten om största svin och/eller fegaste spelare. Att Wessner under många år varit något av en skräck för domarna är det ingen tvekan om.

– Jag känner många gånger att domarna har ett ont öga till mig, på grund av att jag tjafsat och försökt påverka så mycket genom åren. Det känns frustrerande även om jag i grunden vet att felet är mitt eget. Det jag stör mig på hos domare är när de har attityden, typ; ”försvinn härifrån, jag pratar inte med dig även om du är en av lagkaptenerna”. Ulf Rådbjer, som själv spelat på elitnivå, var ett föredöme. Han kunde erkänna; ”jag såg det inte, så vad ska jag göra åt det nu”. Vad ska man säga då? Det är bara att köpa det och åka därifrån, för innerst inne vet ju jag också att vi alla gör fel även om det i stridens hetta tyvärr är väldigt lätt att glömma det... Jag förstår att domarna känner press från alla håll men deras uppgift är att lugna ner oss spelare, inte reta upp ytterligare. Det finns fler som Rådbjer men ska jag nämna någon speciell blir det han.

Wessner tänker spela hockey ”så länge kroppen håller”, som han uttrycker det. I BIK så länge han håller måttet. Därefter, kanske, hemma i Filipstad.

Och vad vill du jobba med när du spelat med hockeyn på elitnivå?

– Jag hade inte kompletta betyg efter gymnasiet då vissa kurser kolliderade med Färjestads A-trupps tidiga träningar. De har jag läst upp nu. Brandman är något jag funderat på och drömt om att utbilda mig till.

Och i nästa steg kommer den stora överraskningen:

– Jag skulle, helt ärligt, kunna tänka mig att bli domare. Jag dömde som yngre. Då minns jag att man mest var rädd. Och det är absolut en utsatt position, som jag varit inne på. Men; jag tror att jag – eftersom jag mer än de flesta andra vet hur det är som spelare i motsvarande situation – skulle kunna hantera spelarna. Inte göra det lätt för mig och ge spelare utvisning för osportsligt uppträdande utan i stället kyla ner dem då jag väl varit den hetaste som går att hitta ute på en is.

Det är dags att tacka för oss; Wilma ska kläs på ytterkläder och iväg till dagis.

– Nu säger vi hej då till snuttefilten, säger Daniel när hon lägger ifrån sig den i hallen.

– Det kan bli jobbigt på dagiset om hon kommer på att hon saknar snuttefilten och inte sagt hej då till den, fortsätter han med ett leende.

Och traskar ut mot bilen – efter en pratstund på bortåt en och en halv timme där många, för de allra flesta, okända sidor av ”busen” och ”svinet” tydligt framkommer och då vi fått en inblick i hur och varför han formats till den han blivit.

Seriens störste svin och störste fegis som blir en helt annan när ögonstenen Wilma är i närheten, gärna i pappas famn, och till och med ”bara” han tänker på det mest underbara som han fått och får vara med om i sitt liv.

Det är en disig och gråtrist onsdagsförmiddag när vi passerar Löfbergs arena, på väg från de centrala delarna av Karlstad, och strax efter bromsar in vid Daniel Wessners och sambon Jennys trerummare i närheten av Klarälven.

Han som utsetts till hockeyallsvenskans störste svin och fegis av motståndarna öppnar dörren med dottern, drygt ett och år halvt gammal, i släptåg. Och vi börjar prata – om allt annat än hockey.

– Vi skulle gärna vilja ha tag i ett hus. Men det är fruktansvärt dyrt här i Karlstad. Vi har funderat på att köpa en tomt och bygga nytt; det skulle faktiskt bli billigare. Och har även tittat ut mot Hammarö eftersom vi tror att det vore en lugnare och behagligare miljö för Wilma, berättar Wessner som tidigare i år fyllde 33.

Kaffet serveras, värden skär upp wienerlängd och vi slår oss ner vid bordet och pratar om känslan när Wilma föddes.

– När min syster, som är tre år äldre än vad jag är, fick barn tyckte jag att det var något väldigt stort. När Wilma föddes kände jag känslor som jag aldrig känt tidigare, kände känslor som jag inte ens visste fanns. Jag kände direkt att jag skulle kunna göra precis allting för den här lilla. Det var så stort så det är svårt att greppa det.

Daniel Wessner är den spelare som ständigt hörs när man som reporter möter laget i samband med bortamatcher och är alltid först framme vid besök vid omklädningsrummet – för att ”bråka” och ”käfta”, med glimten i ögat; ständigt fylld av upptåg och med en aldrig sinande fantasi då det handlar om att ställa till det för någon.

– Jag hörs väldigt mycket i vårt lag, ibland för mycket. Jag försöker lägga band på mig själv men måste samtidigt vara den jag är.

– Jag ångrar inget i mitt hockeyliv. Jag tror att alla upplevelser lär en något. Däremot kan jag tänka på varför jag ”lajade” bort några år av mitt hockeyliv som junior i Färjestad. Jag visste inte alls vad som krävdes och insåg inte hur oerhört mycket hård träning som behövdes. Ingen tog heller tag i mig. Förmodligen därför jag kan uppfattas som hård av utomstående, att jag numera ställer väldigt höga och stora krav både på mig själv och på mina lagkompisar. Jag vill inte att någon ska göra de misstag som jag gjorde.

Nu ska ingen tro att Wessner skyller på någon annan att han inte insåg allvaret som junior.

– Nej, då; jag har bara mig själv att skylla, säger han utan omsvep.

När han värvades till Mora, säsongen 2006–2007, spelade han en undanskymd roll.

– Högsta ligan i Sverige var bättre på den tiden, till och med mycket bättre, men jag gav det inte chansen. Jag tog inte för mig, varken på eller utanför isen. Jag var helt enkelt inte förberedd på vad som väntade och vad som hade krävts.

– Jag hade aldrig blivit någon jättestjärna, oavsett hur hårt jag tränat som junior eller hur jag agerat i Mora, men jag tog dagen för mycket som den kom då. Jag tror det berodde på att jag innerst inne kände att jag inte riktigt räckte till, att så många var bättre än vad jag var. Och då blev jag sämre. Ändå; jag har haft min stora hobby som arbete under många år och har haft ett väldigt bra och roligt liv genom hockeyn.

Både säsongen 2013–2014 och spelåret innan dess var BIK-centern hockeyallsvenskans mest utvisade spelare med 200 respektive 144 utvisningsminuter. Den här säsongen blev han ”bara” femma i utvisningsligan med 78 minuter, varav 20 var efter en förlust i Karlskrona för protester. Inte ens värste BIK-spelare, som i stället är Mikael ”Daggen” Eriksson. Och långt ifrån ettan i statistiken; Malmös David Liffiton med 151 minuter.

Vid Sportbladets enkätundersökning var det fem motståndare, av 13, som svarade Wessner på frågan vem som var ”största svinet”, fyra som kallade honom ”största fegisen”.

– Jag tycker inte att jag är någon ful spelare. Däremot är jag den förste att erkänna att jag gör vad som helst för att vinna, precis vad som helst. Jag fuskar hellre och vinner än kör med ärliga medel och förlorar, erkänner Wessner.

– Jag ska inte sticka under stol med att jag nästan alltid är med och tjafsar när det blir bråk, för att provocera motståndare och för att få dem att dra på sig utvisningar. Det är helt okej att jag kallas svin och fegis, bara vårt lag tjänar på det, fortsätter han.

Många gånger, inte minst när tiominutersstraffen för osportsligt uppträdande var personliga, håller han med om att han drog på sig alldeles för många utvisningsminuter.

– Jag har gått på samtal för mitt temperament och har absolut haft nytta av det. Jag tror alla skulle må bra av att få prata igenom sitt beteende och lära mer om varför man reagerar som man gör i olika situationer.

Vad är det som händer när du ”spårar ur”?

– Jag skulle säga att säkert 70 procent av mina utvisningar under karriären kommit av ren frustration. Jag försöker hitta en syndabock när det går dåligt och då blir det någon utomstående. Ofta domarna.

Hur känns det då, innerst inne, när du sitter i utvisningsbåset?

– Jag känner mig orättvist behandlad, även om jag inte blivit det. Och så känner jag mig dum som tycker att jag förstört för laget.

Daniel Wessner är en av hockeyallsvenskans bästa tekare men har annars inga spetsegenskaper för spel på elitnivå.

– Det är mycket tack vare mitt temperament och vilja som jag ändå kommit dit jag gjort. Om jag inte har den inställning som jag haft och har kunde jag lika gärna sluta. Då hade jag ändå inte tillfört något för laget.

Varför tror du att du blivit så här?

– Jag hade en väldigt bra uppväxt med två underbara föräldrar; en halvbror som bodde hos sin mamma och en äldre syster som nog tyckte att lillbrorsan var väldigt jobbig som alltid ville vara med när hon hade kompisar hemma. Redan tidigt märktes det hur oerhört gärna jag ville vinna. Jag var yngst på gatan hemma i Filipstad och fick inte vara med de äldre barnen och leka. Det var många tårar och mycket stryk. Jag fick tidigt stånga mig fram. Jag tror det var där tävlingsmänniskan i mig växte fram, säger Wessner.

– I skolan hade jag det lätt för mig. Men visst spårade det ur på gymnastiken så det blev en del samtal hos rektorn, tillägger han.

Under ungdomsåren, innan han kom med i Värmlands TV-pucklag och började på Färjestads hockeygymnasium, var han även en av landets bästa motocrossåkare i sin ålder.

– Jag var minst sagt smågalen och tog många risker. Jag skulle förbi, till vilket pris som helst. Och ingen skulle få hindra mig att komma in först i en kurva; kosta vad det kosta ville.

Domarna i hockeyallsvenskan har inte svarat på enkäten om största svin och/eller fegaste spelare. Att Wessner under många år varit något av en skräck för domarna är det ingen tvekan om.

– Jag känner många gånger att domarna har ett ont öga till mig, på grund av att jag tjafsat och försökt påverka så mycket genom åren. Det känns frustrerande även om jag i grunden vet att felet är mitt eget. Det jag stör mig på hos domare är när de har attityden, typ; ”försvinn härifrån, jag pratar inte med dig även om du är en av lagkaptenerna”. Ulf Rådbjer, som själv spelat på elitnivå, var ett föredöme. Han kunde erkänna; ”jag såg det inte, så vad ska jag göra åt det nu”. Vad ska man säga då? Det är bara att köpa det och åka därifrån, för innerst inne vet ju jag också att vi alla gör fel även om det i stridens hetta tyvärr är väldigt lätt att glömma det... Jag förstår att domarna känner press från alla håll men deras uppgift är att lugna ner oss spelare, inte reta upp ytterligare. Det finns fler som Rådbjer men ska jag nämna någon speciell blir det han.

Wessner tänker spela hockey ”så länge kroppen håller”, som han uttrycker det. I BIK så länge han håller måttet. Därefter, kanske, hemma i Filipstad.

Och vad vill du jobba med när du spelat med hockeyn på elitnivå?

– Jag hade inte kompletta betyg efter gymnasiet då vissa kurser kolliderade med Färjestads A-trupps tidiga träningar. De har jag läst upp nu. Brandman är något jag funderat på och drömt om att utbilda mig till.

Och i nästa steg kommer den stora överraskningen:

– Jag skulle, helt ärligt, kunna tänka mig att bli domare. Jag dömde som yngre. Då minns jag att man mest var rädd. Och det är absolut en utsatt position, som jag varit inne på. Men; jag tror att jag – eftersom jag mer än de flesta andra vet hur det är som spelare i motsvarande situation – skulle kunna hantera spelarna. Inte göra det lätt för mig och ge spelare utvisning för osportsligt uppträdande utan i stället kyla ner dem då jag väl varit den hetaste som går att hitta ute på en is.

Det är dags att tacka för oss; Wilma ska kläs på ytterkläder och iväg till dagis.

– Nu säger vi hej då till snuttefilten, säger Daniel när hon lägger ifrån sig den i hallen.

– Det kan bli jobbigt på dagiset om hon kommer på att hon saknar snuttefilten och inte sagt hej då till den, fortsätter han med ett leende.

Och traskar ut mot bilen – efter en pratstund på bortåt en och en halv timme där många, för de allra flesta, okända sidor av ”busen” och ”svinet” tydligt framkommer och då vi fått en inblick i hur och varför han formats till den han blivit.

Seriens störste svin och störste fegis som blir en helt annan när ögonstenen Wilma är i närheten, gärna i pappas famn, och till och med ”bara” han tänker på det mest underbara som han fått och får vara med om i sitt liv.