2015-10-20 15:03

2015-10-20 16:07

"Det var handbollen som höll mig uppe"

HANDBOLL: Bröderna Eriksson spelar tillsammans igen – mot alla odds

För ett år sedan förändrades då 19-årige handbollsspelaren Mathias Erikssons liv kapitalt.
En läkarundersökning visade att hans njurar slutat att fungera.
För fem år sedan stannade Mathias storebror Magnus hjärta under en handbollsträning.
Nu spelar bröderna Eriksson åter handboll tillsammans.
– Vad är oddsen liksom, säger Mathias och syftar både på brödernas comeback – och att de har drabbats så hårt.

En bortamatch i Forshaga i november ifjol blev en slags vändpunkt för Mathias Eriksson.

Han hade känt sig trött en tid, men hade ändå fortsatt att träna och spela handboll med Helltons a-lag.

– Innan den där matchen blev jag illamående och hade rejäl yrsel. Men jag spelade ändå och tyckte att det släppte under matchens gång, berättar 20-åringen.

Men problemen kom tillbaka och den kommande veckan uppsökte Mathias en vårdcentral.

Ett rent helvete

Därefter gick det fort. Det konstaterades att Erikssons njurfunktion i princip var nere på noll.

– Läkarna sa att de inte förstod att jag orkade stå på benen, och då fattade jag hur illa det var ställt. Att jag faktiskt kunde dö, säger Mathias.

Och fortsätter:

– Jag sattes på dialys så gott som omgående och från november till april blev det fem timmars behandling fem dagar i veckan. Det var ett rent helvete, det går inte att säga något annat.

Blodtrycket var dessutom stundtals så högt att synen påverkades.

Mammas njure

I april stod det klart att mamma Margareta hade den njure som matchade Mathias behov bäst. Och en transplantation genomfördes.

Allt gick bra och två månader senare kunde Mattias ta lättare promenader. Därefter har återhämtningen skett i rasande fart.

– När jag mådde som sämst byggde jag upp en målbild av hur bra jag skulle spela om jag blev frisk. Längtan till handbollen höll mig uppe, den är otroligt viktig för mig.

Den gångna helgen gjorde han otroligt nog comeback på handbollplanen. På planen fanns också brorsan Magnus. Magnus, som för fem år sedan drabbades av hjärtstopp under en träning, men räddades med hjälp av sjukvårdskunniga åskådare och en defibrillator.

– Magnus fick sitt hjärtstopp under min första a-lagsträning, det är också rätt märkligt, säger Mathias och ler snett.

Har ni några svar på varför just ni två drabbats så osannolikt hårt?

– Nej, det finns nog inga svar. Det handlar om tillfälligheter och otur. Samtidigt har vi haft tur som fått en andra chans, säger Magnus.

Tre njurar och en pacemaker

Nu spelar bröderna Eriksson osannolikt nog handboll tillsammans i Hellton igen. Den ene med tre njurar, den andre med pacemaker strax innanför huden.

Vem var då bäst i Mathias comebackmatch i helgen?

– Han, jag får erkänna det, flinar storebror och pekar på Mathias. Han gjorde sex mål, flest i laget...

Mathias Eriksson hoppas nu kunna leva ett så kallat normalt liv.

– Jag förväntar mig att bli fullt återställd. Snittlängden för hur länge en transplanterad njure fungerar är 20 år, men världsrekordet ligger på 50 och det får jag väl slå då, säger Mathias leende.

 

En bortamatch i Forshaga i november ifjol blev en slags vändpunkt för Mathias Eriksson.

Han hade känt sig trött en tid, men hade ändå fortsatt att träna och spela handboll med Helltons a-lag.

– Innan den där matchen blev jag illamående och hade rejäl yrsel. Men jag spelade ändå och tyckte att det släppte under matchens gång, berättar 20-åringen.

Men problemen kom tillbaka och den kommande veckan uppsökte Mathias en vårdcentral.

Ett rent helvete

Därefter gick det fort. Det konstaterades att Erikssons njurfunktion i princip var nere på noll.

– Läkarna sa att de inte förstod att jag orkade stå på benen, och då fattade jag hur illa det var ställt. Att jag faktiskt kunde dö, säger Mathias.

Och fortsätter:

– Jag sattes på dialys så gott som omgående och från november till april blev det fem timmars behandling fem dagar i veckan. Det var ett rent helvete, det går inte att säga något annat.

Blodtrycket var dessutom stundtals så högt att synen påverkades.

Mammas njure

I april stod det klart att mamma Margareta hade den njure som matchade Mathias behov bäst. Och en transplantation genomfördes.

Allt gick bra och två månader senare kunde Mattias ta lättare promenader. Därefter har återhämtningen skett i rasande fart.

– När jag mådde som sämst byggde jag upp en målbild av hur bra jag skulle spela om jag blev frisk. Längtan till handbollen höll mig uppe, den är otroligt viktig för mig.

Den gångna helgen gjorde han otroligt nog comeback på handbollplanen. På planen fanns också brorsan Magnus. Magnus, som för fem år sedan drabbades av hjärtstopp under en träning, men räddades med hjälp av sjukvårdskunniga åskådare och en defibrillator.

– Magnus fick sitt hjärtstopp under min första a-lagsträning, det är också rätt märkligt, säger Mathias och ler snett.

Har ni några svar på varför just ni två drabbats så osannolikt hårt?

– Nej, det finns nog inga svar. Det handlar om tillfälligheter och otur. Samtidigt har vi haft tur som fått en andra chans, säger Magnus.

Tre njurar och en pacemaker

Nu spelar bröderna Eriksson osannolikt nog handboll tillsammans i Hellton igen. Den ene med tre njurar, den andre med pacemaker strax innanför huden.

Vem var då bäst i Mathias comebackmatch i helgen?

– Han, jag får erkänna det, flinar storebror och pekar på Mathias. Han gjorde sex mål, flest i laget...

Mathias Eriksson hoppas nu kunna leva ett så kallat normalt liv.

– Jag förväntar mig att bli fullt återställd. Snittlängden för hur länge en transplanterad njure fungerar är 20 år, men världsrekordet ligger på 50 och det får jag väl slå då, säger Mathias leende.