Johnnys lugn räddade OS-guldet
SPORTINTERVJUN: Johnny Holm
Med OS i London runt hörnet passade NWT på att få en pratstund med en 64-årig före detta svetsare från Forshaga, som för första gången sedan år 2000 kommer att följa mästerskapet från tv-soffan.
Möt Johnny Holm, eller om ni så vill – ”Mannen med kameran”.
;)
;)
;)
Vanligtvis är de sista dagarna inför ett stort mästerskap hektiska för 64-åringen. Men sedan Stefan la spikskorna på hyllan 2008 har det lugnat ner sig betydligt.
När nu Johnny, som hela sitt vuxna liv arbetat som svetsare i Forshaga, dessutom gått i pension är det andra saker han fyller sina dagar med.
– Ja, nu när jag är pensionär bestämmer jag själv vad jag vill göra, säger han.
Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
– Det blir mycket fixande med huset där hemma, som jag inte hunnit med förr. Förut handlade det mest om träningar hela tiden, så nu hinner jag göra en del reparationer och sådant.
Känns det inte tomt?
– Nej, inte nu längre. Nu har jag vant mig vid att han lagt av. Klart att det varit kul att vara med, men ett OS är väldigt intensivt, och man ser ju bara det man är där för att göra, säger han och fortsätter:
– Och jag har faktiskt inte skänkt OS en tanke än, just nu är det bara veteran-SM i huvudet, haha.
Även om Holm inte kommer att finnas på plats under spelen har han fortfarande en roll att fylla, då han är en av tre grenansvariga för höjdhopparna.
– Men det är inte mycket jobb. Bara att hålla lite kontakt med idrottarna.
Och OS följer du alltså från tv-soffan?
– Ja, det blir det. Kommer att bli mycket friidrott såklart, men även handboll och fotboll när Sverige spelar.
Annars får man väl lov att säga att det är något av en dipp på friidrottssidan nu, efter den gyllene generationen med Stefan, Christian Olsson, Kajsa Bergkvist med flera. Din kommentar?
– Ja, och kanske framför allt på höjdhoppssidan. Av de som gjort över två meter i år är Stefan delad tvåa på 2.14, och det säger väl det mesta. Det är mycket drömmar, men de förstår inte riktigt att det är hårt jobb som krävs för att nå någon form av nivå. Så här dåligt har det nog inte varit sedan Stefan kom upp som junior 1994.
Holm igen:
– Vi har egentligen bara två på elitnivå nu, och det är Ebba (Jungmark) och Emma (Green-Tregaro). Sen måste jag säga att det är väldigt beklagligt med Linus (Thörnblad), han skulle varit med i kanske tio år till. Då hade vi i alla fall haft en 2,30-hoppare. Men sen ska man ha klart för sig att den generationen var fruktansvärt bra, så det dröjer allt ett tag innan vi kan nå dit igen.
Medaljchanserna i övrigt då?
– Jag tror, som alla andra, på en sex–sju medaljer. Förhoppningsvis något guld.
Vem tar det i sådana fall?
– Jag hoppas på Therese Alshammar, jag unnar henne verkligen det. Tror att det är hon eller Sarah Sjöström som har chansen på guld.
Skrällar då, kan vi få se någon svensk sådan?
– Vore väldigt kul om det blev en i damhöjden. Både Emma och Ebba har ju kapaciteten om det klaffar till hundra, det är så små marginaler. Även Michel Tornéus har en liten chans. Kanske inte på guldet, men hoppar han upp emot svenska rekordet kan han vara med och bråka lite.
Om vi blickar lite framåt då, vem blir vår näste höjdhoppstjärna?
– Jag trodde på Erik Sundlöf, men med hans skadebakgrund vet jag inte längre. Han har dock landat på rätt ställe efter hälsensskadan, och är en mycket ambitiös 21-åring. Han gjorde som bäst 2,21 innan han skadade sig 2010.
Vi hade ju legendaren Merlene Ottey här på besök för inte så länge sedan. Så för att spinna vidare på det temat, vem är världens största idrottsman i dina ögon?
– Det måste ändå vara Michael Johnson. Han är något av en personlig favorit, för det är något speciellt med 200 och 400 meter, det är väldigt häftiga distanser.
Det egna idrottslivet då? Du har väl en väldig massa matcher som sista utpost i Ödiks A-lag i bagaget?
– Ja, med 535 A-lagsmatcher är jag fortfarande den som spelat flest någonsin. Jag debuterade 1965, och sedan gjorde jag den sista 1984, så 19 år blev det till slut. Som allra bäst var jag 1976, då vi slutade tvåa i gamla fyran. Då hade jag faktiskt ett par anbud från klubbar runt om i Värmland, men jag har alltid varit väldigt blyg av mig, så det hämmade mig nog lite.
Vill du säga vilka klubbar det handlade om?
– Nja, det är preskriberat nu, haha. Förutom fotbollen lattjade jag lite med friidrott på skolnivå, och har faktiskt gjort 1,78 i höjd när jag var 18 år – i fotbollsskor!
Jag vet att Stefan i en gammal intervju sa att höjdhoppare i dag är lite för enkelspåriga, och att dykstilen någon gång kunde göra comeback. Vad tror du om det?
– Nja, vet inte riktigt. Då måste det komma någon helt ny som är villig att gå utanför gränserna, precis som Richard Fosbury (något av floppstilens fader) gjorde, även fast det inte riktigt var han som kom på det där själv. Det var faktiskt en kanadensare som hette Davy Brill som tävlade i samma stil, så där kallades den ”The Brill Roll”.
Kanske finns någon helt ny stil?
– Det blir nog i sådana fall en blandning mellan flopp och dyk. Men som utvecklingen ser ut nu så tror jag inte att det sker någon förändring inom de närmaste 20-25 åren.
Har du förresten någon adept för tillfället?
– Nej, jag gör fortfarande lite punktinsatser här och där. Bland annat med Erik (Sundlöf), som även Stefan är med och stöttar. Men skulle jag börja träna en ung hoppare nu så skulle det ta tio år innan den blev bra, och då är jag 75 år. Och jag vill inte dra runt i Europa med tandborste, sjukvårdsattiraljer och hjärtmedicin, haha. Sen känner jag dessutom att jag omöjligt kan toppa det jag varit med om, så det spelar också in.
Du känner att du har gjort det där tillräckligt?
– Ja, fast hjärtmedicinen har jag klarat mig undan, haha.
Men visst är det väl aningen blodtryckshöjande att sitta på läktaren och se på?
– Nej, jag blir inte nervös. Man kan inte visa det, det är inte bra för den aktive. Jag tycker att man överskattar sin egen förmåga om man tror att man kan påverka så mycket under tävling, det är under träningen man ska se till att ha coachat rätt. Det kanske var det som räddade Stefans OS-guld förresten, att jag lyckades hålla mig kall. För hade han haft en uppjagad tränare hade det nog inte gått.
Vi måste också ta upp det här med videofilmandet. Hur kommer det sig att du blev ”Mannen med kameran” med hela svenska folket?
– Från början var det mitt brinnande intresse för friidrott. Jag tyckte även att upphoppet i höjdhopp påminde mycket om en fotbollsmålvakt som hoppar upp och tar lyra. Sen såg jag dessutom mycket bättre genom kameran, man sitter ju ofta så långt ifrån den aktive.
Det har blivit ett par timmar?
– Jag har ett helt höjdhopparliv på band. Men jag har tänkt ta till vara på dem innan de förstörs, men det kostar. Skulle jag göra om alla 100 filmer till dvd skulle det kosta 30 000 kronor, och det är ju inte det jag vill lägga pengarna på, haha.
Till sist, hur har det gått med drömmen att hyra en bil i Amsterdam och besöka alla städer som Stefan tävlat i?
– Ja, jag vet att jag har sagt det, att det vore roligt att se något annat än den där höjdhoppsmattan. Det har bara inte blivit av än. Men vem vet, kanske blir när frun också slutat jobba.
Ålder: Fyller 65 i september.
Familj: Hustrun Elisabeth, sonen Stefan och dottern Veronica.
Bor: Skived i Forshaga kommun.
Född: Karlstad.
Yrke: Pensionerad svetsare.
Klubbar under karriären: Friidrottstränare i Kil, aktiv fotbollsspelare i Forshaga IF och Östra Deje IK.
Största meriter: ”Stefans alla framgångar, och sedan när jag var med i förbundslaget som målvakt, med ”Svennis” som tränare, 1976”
Ser på tv: ”Jag är nog allätare, men ser inte mycket på reklamkanalerna. Annars är engelska deckare en liten favorit”.
Intressen utanför idrotten: Fixa med huset, politik. ”Har varit fackligt engagerad sedan jag var 18 år”.
Förebild: ”Rent sportsligt är det Viljo, men det var innan man visste det man vet i dag”.
Det här klarar jag mig inte utan: ”Måste ju ändå vara bilen, det är så när man bor i Forshaga, haha”.
OS eller VM?
Högst eller Flest?
SVT eller TV4?
Sannerudsvallen eller Olympiastadion i Aten?
Rörlig eller Stillbild?
