2016-07-28 18:00

2016-07-28 19:23

Werner blir saknad i DIF

TOMAS NILSSON

Patrik Werner har under många år varit ett med Degerfors IF.

Han förde, sedan han tog över tillsammans med Jonas Lindskog, upp laget i superettan igen efter ett misslyckat 2008 som gjorde att Janne Stahres tid i klubben bara blev ettårig.

Werner har, med små resurser, i högsta grad bidragit till att DIF sedan dess varit ett superettanlag – en del av svensk elitfotboll. Dels som engagerad tränare och matchcoach, och dels som sportchef.

Det hedrar honom verkligen nu när han känner att han kört fast som tränare och att det inte blivit någon vändning att han själv kontaktar styrelsen och vill hoppa av.

Naturligtvis är säsongen så här långt, och även avslutningen på förra, ett stort sportsligt misslyckande. Och det har Werner varit huvudansvarig för. Som tränare och sportchef. Men; lägger man ihop det som han gjort som blivit bra och det som blivit dåligt är det ingen tvekan om att det positiva överväger. Han har helt enkelt gjort ett förträffligt arbete, sammantaget, och har stor del i att lilla Degerfors haft ett superettanlag under så lång tid.

Få kan som Werner tjura efter en förlust. Ständigt gå till sig själv och försöka hitta fel när det blir dåliga resultat. Ändå har han lyckats bita ihop utåt och även efter de tyngsta smällarna stått upp på ett mycket bra sätt. Saklig och korrekt, och aldrig med en tillstymmelse till att skylla ifrån sig eller komma med dåliga bortförklaringar – även om han mer än en gång i stridens hetta spårat ur under matcher på enligt honom felaktiga domslut och blivit avvisad och sedan avstängd.

Ingen, som jag någonsin haft med att göra som tränare, kan som han sprida glädje och skapa trivsel i en grupp; få med sig ett lag och få dem att köpa hans idéer om hur DIF ska spela.

När humöret inte är på topp på sportredaktionen finns en lösning som alltid fungerar; ta en ”slovisch” ner till Stora valla och se vad ”grabbera” har för sig. Inte minst Werner har då många gånger lättat upp humöret med berättelser och skrönor om både det ena och det andra.

Det har varit något ”tokigt” i stort sett varje gång man kommit dit. En av höjdarna, en av många, är när han fick för sig att vara med på en spelövning och blev tunnlad. Då utbrast han spontant:

– Pass dä', gôsse. Gör du om det där är du i KB i môra!

Så jag måste erkänna att det känns konstigt, och tomt, att han inte längre är tränare för laget tillsammans med Lindskog utan ”bara” sportchef.

Jag har tidigare ”gissat” att det blir Stefan Jacobsson som tar över när Werner och Lindskog tackar för sig. Då tillsammans med mittfältaren och lagkaptenen Tobias Solberg. Jag unnar verkligen Jacobsson den här chansen även om jag i högsta grad vet att han inte hade önskat att det skulle ske genom att hans vän Patrik Werner skulle köra fast och välja att sluta.

I Stefan Jacobsson får DIF en erfaren och kompentent tränare som varit med om både framgångar och motgångar som tränare. Jag är övertygad om att tränare utvecklas allra mest när det går emot och är riktigt ”grisigt”.

Att det ska vända för DIF har jag varit övertygad om länge nu, utan att det blivit så. Även om Werner förstås inte är en sämre tränare nu än när han hyllades av ”alla” kan det här vara den nystart och förändring som gör att det släpper.

Och att det då är Patrik Werner som själv tagit initiatívet understryker att föreningen, där han varit både allsvensk spelare och under många år juniortränare innan han blev A-lagstränare, betyder mer än vad han själv gör innebär att han växer ännu mer som Människa i mina ögon.

Han förde, sedan han tog över tillsammans med Jonas Lindskog, upp laget i superettan igen efter ett misslyckat 2008 som gjorde att Janne Stahres tid i klubben bara blev ettårig.

Werner har, med små resurser, i högsta grad bidragit till att DIF sedan dess varit ett superettanlag – en del av svensk elitfotboll. Dels som engagerad tränare och matchcoach, och dels som sportchef.

Det hedrar honom verkligen nu när han känner att han kört fast som tränare och att det inte blivit någon vändning att han själv kontaktar styrelsen och vill hoppa av.

Naturligtvis är säsongen så här långt, och även avslutningen på förra, ett stort sportsligt misslyckande. Och det har Werner varit huvudansvarig för. Som tränare och sportchef. Men; lägger man ihop det som han gjort som blivit bra och det som blivit dåligt är det ingen tvekan om att det positiva överväger. Han har helt enkelt gjort ett förträffligt arbete, sammantaget, och har stor del i att lilla Degerfors haft ett superettanlag under så lång tid.

Få kan som Werner tjura efter en förlust. Ständigt gå till sig själv och försöka hitta fel när det blir dåliga resultat. Ändå har han lyckats bita ihop utåt och även efter de tyngsta smällarna stått upp på ett mycket bra sätt. Saklig och korrekt, och aldrig med en tillstymmelse till att skylla ifrån sig eller komma med dåliga bortförklaringar – även om han mer än en gång i stridens hetta spårat ur under matcher på enligt honom felaktiga domslut och blivit avvisad och sedan avstängd.

Ingen, som jag någonsin haft med att göra som tränare, kan som han sprida glädje och skapa trivsel i en grupp; få med sig ett lag och få dem att köpa hans idéer om hur DIF ska spela.

När humöret inte är på topp på sportredaktionen finns en lösning som alltid fungerar; ta en ”slovisch” ner till Stora valla och se vad ”grabbera” har för sig. Inte minst Werner har då många gånger lättat upp humöret med berättelser och skrönor om både det ena och det andra.

Det har varit något ”tokigt” i stort sett varje gång man kommit dit. En av höjdarna, en av många, är när han fick för sig att vara med på en spelövning och blev tunnlad. Då utbrast han spontant:

– Pass dä', gôsse. Gör du om det där är du i KB i môra!

Så jag måste erkänna att det känns konstigt, och tomt, att han inte längre är tränare för laget tillsammans med Lindskog utan ”bara” sportchef.

Jag har tidigare ”gissat” att det blir Stefan Jacobsson som tar över när Werner och Lindskog tackar för sig. Då tillsammans med mittfältaren och lagkaptenen Tobias Solberg. Jag unnar verkligen Jacobsson den här chansen även om jag i högsta grad vet att han inte hade önskat att det skulle ske genom att hans vän Patrik Werner skulle köra fast och välja att sluta.

I Stefan Jacobsson får DIF en erfaren och kompentent tränare som varit med om både framgångar och motgångar som tränare. Jag är övertygad om att tränare utvecklas allra mest när det går emot och är riktigt ”grisigt”.

Att det ska vända för DIF har jag varit övertygad om länge nu, utan att det blivit så. Även om Werner förstås inte är en sämre tränare nu än när han hyllades av ”alla” kan det här vara den nystart och förändring som gör att det släpper.

Och att det då är Patrik Werner som själv tagit initiatívet understryker att föreningen, där han varit både allsvensk spelare och under många år juniortränare innan han blev A-lagstränare, betyder mer än vad han själv gör innebär att han växer ännu mer som Människa i mina ögon.