2016-05-22 11:42

2016-05-22 19:39

De mår allra sämst av Degerfors fiasko

KRÖNIKA: TOMAS NILSSON

Degerfors IF:s 0–6-förlust borta mot Sirius var förstås inget annat än ett fiasko. En rejäl kraschlandning efter flera bra insatser som gjorde att många trott att det vänt för laget efter att det börjat med två poäng på fem matcher.

Att möta Sirius borta är en av säsongens svåraste uppgifter. DIF:s chans att ha en realistisk möjlighet att få med sig poäng var framför allt att hålla nollan bakåt så länge som möjligt och helst ta ledningen. Nu dröjde det tills slutet av första halvlek innan Sirius gjorde två mål och tog ett klart grepp om matchen. Innan dess hade Sirius, som var spelförande i stort sett hela tiden, fått två mål bortdömda för offside och som det såg ut berövats på en straff. När det dessutom blev 3–0 tidigt i andra halvlek var DIF definitivt ett slaget lag.


Därefter vek spelarna ner sig och saknade all form av kraft att ens hålla nere förlustsiffrorna. Det kunde till och med ha blivit större marginal än sex mål i en match där DIF svarade för säsongens bottennapp, och där inbytte målvakten Oscar Klasson (som ersatte knäskadade Jesse Öst inför andra halvlek) fick obefintlig hjälp. Klasson kom trots fyra baklängesmål undan debuten med hedern i behåll.

Det är väldigt sällsynt att ett lag på den här nivån klappar ihop så totalt som Degerfors gjorde. Att vi får leta oss tillbaka ända till 1999 för att hitta en sexmålsförlust för DIF är talande.

Som det såg ut mot Sirius var det en påminnelse om förra hösten då DIF efter bortaförlusten mot just Sirius i 23:e omgången tappade kontakten med toppen och ramlade ner till en niondeplats. Och som det såg ut mot Sirius var DIF ett lag utan karaktär. Om laget saknar karaktär, moral och vilja? Det är jag inte beredd att skrika ut efter en enskild genomklappning, speciellt inte då 0–2 i paus mot både Frej och Dalkurd tidigare under våren resulterat i poäng via 2–2. Har jag fel är det problem för DIF och kommer att bli ännu större problem i fortsättningen.


Nu gäller det för DIF att inte titta på tabellen, laget är på nerflyttningsplats, även om elitidrott förstås är extremt resultatinriktad. För att nå bra resultat är dock grunden alltid att det måste vara starka prestationer, och ett eget spel, som är i fokus. Visst; det måste hittas olika vägar för att vinna matcher men framför allt handlar det om att göra allting så bra som möjligt för att på så sätt ge sig själva så fina förutsättningar som möjligt för att vinna. I längden är det det enda hållbara.

Efter en sådan här förlust är det väldigt många som är oerhört besvikna och känner sig svikna av laget. Det gäller de som jobbar gratis för klubben, sponsorer, spelare (som lagt sina slantar på seger) och supportrar. Och jag kan förstå dem alla. En sak är dock viktig att komma ihåg när besvikelsen, frustrationen och ilskan känns som värst. De som mår allra sämst i det här läget är nästan undantagslöst spelarna själva.

De känner förstås att de gjort något riktigt dåligt, var för sig och framför allt tillsammans. Och de vet att de måste prestera mycket, mycket bätre framöver för att DIF ska kunna lyfta i tabellen och för att det värdefulla stödet från alla runt omkring ska fortsätta att komma då de har den stora förmånen att få betalt för att spela i ett av Sveriges mest folkkära lag.

Till sist; DIF:s ras var inte helgens värsta i superettan. Ängelholm fick lämna Göteborg efter att ha skåpats ut av Gais med 7-0...

Degerfors IF:s 0–6-förlust borta mot Sirius var förstås inget annat än ett fiasko. En rejäl kraschlandning efter flera bra insatser som gjorde att många trott att det vänt för laget efter att det börjat med två poäng på fem matcher.

Att möta Sirius borta är en av säsongens svåraste uppgifter. DIF:s chans att ha en realistisk möjlighet att få med sig poäng var framför allt att hålla nollan bakåt så länge som möjligt och helst ta ledningen. Nu dröjde det tills slutet av första halvlek innan Sirius gjorde två mål och tog ett klart grepp om matchen. Innan dess hade Sirius, som var spelförande i stort sett hela tiden, fått två mål bortdömda för offside och som det såg ut berövats på en straff. När det dessutom blev 3–0 tidigt i andra halvlek var DIF definitivt ett slaget lag.


Därefter vek spelarna ner sig och saknade all form av kraft att ens hålla nere förlustsiffrorna. Det kunde till och med ha blivit större marginal än sex mål i en match där DIF svarade för säsongens bottennapp, och där inbytte målvakten Oscar Klasson (som ersatte knäskadade Jesse Öst inför andra halvlek) fick obefintlig hjälp. Klasson kom trots fyra baklängesmål undan debuten med hedern i behåll.

Det är väldigt sällsynt att ett lag på den här nivån klappar ihop så totalt som Degerfors gjorde. Att vi får leta oss tillbaka ända till 1999 för att hitta en sexmålsförlust för DIF är talande.

Som det såg ut mot Sirius var det en påminnelse om förra hösten då DIF efter bortaförlusten mot just Sirius i 23:e omgången tappade kontakten med toppen och ramlade ner till en niondeplats. Och som det såg ut mot Sirius var DIF ett lag utan karaktär. Om laget saknar karaktär, moral och vilja? Det är jag inte beredd att skrika ut efter en enskild genomklappning, speciellt inte då 0–2 i paus mot både Frej och Dalkurd tidigare under våren resulterat i poäng via 2–2. Har jag fel är det problem för DIF och kommer att bli ännu större problem i fortsättningen.


Nu gäller det för DIF att inte titta på tabellen, laget är på nerflyttningsplats, även om elitidrott förstås är extremt resultatinriktad. För att nå bra resultat är dock grunden alltid att det måste vara starka prestationer, och ett eget spel, som är i fokus. Visst; det måste hittas olika vägar för att vinna matcher men framför allt handlar det om att göra allting så bra som möjligt för att på så sätt ge sig själva så fina förutsättningar som möjligt för att vinna. I längden är det det enda hållbara.

Efter en sådan här förlust är det väldigt många som är oerhört besvikna och känner sig svikna av laget. Det gäller de som jobbar gratis för klubben, sponsorer, spelare (som lagt sina slantar på seger) och supportrar. Och jag kan förstå dem alla. En sak är dock viktig att komma ihåg när besvikelsen, frustrationen och ilskan känns som värst. De som mår allra sämst i det här läget är nästan undantagslöst spelarna själva.

De känner förstås att de gjort något riktigt dåligt, var för sig och framför allt tillsammans. Och de vet att de måste prestera mycket, mycket bätre framöver för att DIF ska kunna lyfta i tabellen och för att det värdefulla stödet från alla runt omkring ska fortsätta att komma då de har den stora förmånen att få betalt för att spela i ett av Sveriges mest folkkära lag.

Till sist; DIF:s ras var inte helgens värsta i superettan. Ängelholm fick lämna Göteborg efter att ha skåpats ut av Gais med 7-0...