2016-04-03 20:44

2016-04-03 20:44

Det finns en del att slipa på

FREDRIK NARVELID

Vi börjar med det mest negativa – publiksiffran. Varför stannade du hemma när Degerfors IF premiärspelade mot Athletic FC på söndagseftermiddagen? Det var 10 grader, inte speciellt kallt och uppehåll. Ett spännande lag, med flera intressanta nyförvärv klev ut på Stora vallas gräsmatta, inför 1 649 personer.

Det är en publiksiffra som är okej när inte matcherna gäller någonting, i slutet av höstkanten. Men i en premiär, nej. Att det inte var över 2 000 i publiken är bedrövligt, speciellt när Degerfors IF marknadsför sig själva som ”Hela Sveriges lag”.

Nu till själva matchen. Den stora överraskningen inför premiären var att Boris Lumbana skulle kliva ut till höger på mittfältet i Ludvig Fritzsons frånvaro. Artisten skötte sig bra på kanten och stängde, precis som han skulle, till ordentligt i defensiven tillsammans med högerbacken Jonathan Azulay.

Premiärens första 25 minuter var ingen höjdare och jag gäspade faktiskt flertalet gånger på kortsidan där jag stod och fotograferade. Ingenting hände, verkligen ingenting.

Det var knappt en duell och felpassen var många. Men sedan hände någonting. Degerfors fick luft under vingarna och började anfalla. Man fick i gång sitt kantspel, framför allt till vänster, där Emil Johansson visade sin kvalité. Både Tobias Solberg och Magnus Solum hade två ypperliga lägen till att göra säsongens första mål. Det blev Degerfors som vann den första halvleken på poäng men vem bryr sig om det egentligen när det är målen som räknas.

AFC kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken och dominerade fullständigt. DIF försökte att få fast bollen på offensiv planhalva men tappade den i stort sett hela tiden. Gästerna trummade på och gjorde 1–0 på en hörna för att sedan göra 2–0 fyra minuter från slutet.

Jag har tänkt tillbaka på den andra halvleken och har inte kommit fram till att DIF hade en enda kvalificerad målchans. Inte en enda chans på 45 minuter. Mot ett AFC som var relativt nöjda efter sitt 1–0-mål. Det är precis där som skon klämmer, anfallsspelet fungerar inte. Backlinjen är stabil med Azulay, Wiktorsson, Zackrisson och Johansson. När de har fått spelat ihop sig är det definitivt en av seriens bästa backlinjer.

Men framåt är det tunt. Det saknas en Johan Bertilsson. Det saknas en perfekt ”nummer tio”. I dag droppade varken Samuelsson eller Solum ner speciellt mycket mellan backlinjen och mittfältet, vilket var en stor bidragande faktor till att DIF aldrig fick fast bollen på offensiv planhalva.

Därför ser jag hellre Ludvig Fritzson som anfallare, allra helst i en roll där han droppar ner och tar hand om bollen. Det var där som han gjorde succé förra året. Varför skulle han inte kunna göra det igen? För som central mittfältare finns det inte plats för Ludvig. Där finns Solberg och Ohlsson och det ska mycket till om någon av dem ska petas.

Det krävs en rejäl uppryckning av de rödvita om laget ska tillhöra toppen. Men jag står fast vid mitt tips som jag hade inför säsongen – DIF kommer att sluta på tredjeplats i årets superetta. Får bara Werner och Lindskog i gång anfallsspelet så kommer det att bli en rolig säsong på Stora valla för alla DIF-supportrar – så länge de inte stannar hemma, det vill säga.

Vi börjar med det mest negativa – publiksiffran. Varför stannade du hemma när Degerfors IF premiärspelade mot Athletic FC på söndagseftermiddagen? Det var 10 grader, inte speciellt kallt och uppehåll. Ett spännande lag, med flera intressanta nyförvärv klev ut på Stora vallas gräsmatta, inför 1 649 personer.

Det är en publiksiffra som är okej när inte matcherna gäller någonting, i slutet av höstkanten. Men i en premiär, nej. Att det inte var över 2 000 i publiken är bedrövligt, speciellt när Degerfors IF marknadsför sig själva som ”Hela Sveriges lag”.

Nu till själva matchen. Den stora överraskningen inför premiären var att Boris Lumbana skulle kliva ut till höger på mittfältet i Ludvig Fritzsons frånvaro. Artisten skötte sig bra på kanten och stängde, precis som han skulle, till ordentligt i defensiven tillsammans med högerbacken Jonathan Azulay.

Premiärens första 25 minuter var ingen höjdare och jag gäspade faktiskt flertalet gånger på kortsidan där jag stod och fotograferade. Ingenting hände, verkligen ingenting.

Det var knappt en duell och felpassen var många. Men sedan hände någonting. Degerfors fick luft under vingarna och började anfalla. Man fick i gång sitt kantspel, framför allt till vänster, där Emil Johansson visade sin kvalité. Både Tobias Solberg och Magnus Solum hade två ypperliga lägen till att göra säsongens första mål. Det blev Degerfors som vann den första halvleken på poäng men vem bryr sig om det egentligen när det är målen som räknas.

AFC kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken och dominerade fullständigt. DIF försökte att få fast bollen på offensiv planhalva men tappade den i stort sett hela tiden. Gästerna trummade på och gjorde 1–0 på en hörna för att sedan göra 2–0 fyra minuter från slutet.

Jag har tänkt tillbaka på den andra halvleken och har inte kommit fram till att DIF hade en enda kvalificerad målchans. Inte en enda chans på 45 minuter. Mot ett AFC som var relativt nöjda efter sitt 1–0-mål. Det är precis där som skon klämmer, anfallsspelet fungerar inte. Backlinjen är stabil med Azulay, Wiktorsson, Zackrisson och Johansson. När de har fått spelat ihop sig är det definitivt en av seriens bästa backlinjer.

Men framåt är det tunt. Det saknas en Johan Bertilsson. Det saknas en perfekt ”nummer tio”. I dag droppade varken Samuelsson eller Solum ner speciellt mycket mellan backlinjen och mittfältet, vilket var en stor bidragande faktor till att DIF aldrig fick fast bollen på offensiv planhalva.

Därför ser jag hellre Ludvig Fritzson som anfallare, allra helst i en roll där han droppar ner och tar hand om bollen. Det var där som han gjorde succé förra året. Varför skulle han inte kunna göra det igen? För som central mittfältare finns det inte plats för Ludvig. Där finns Solberg och Ohlsson och det ska mycket till om någon av dem ska petas.

Det krävs en rejäl uppryckning av de rödvita om laget ska tillhöra toppen. Men jag står fast vid mitt tips som jag hade inför säsongen – DIF kommer att sluta på tredjeplats i årets superetta. Får bara Werner och Lindskog i gång anfallsspelet så kommer det att bli en rolig säsong på Stora valla för alla DIF-supportrar – så länge de inte stannar hemma, det vill säga.