"Jag behövde komma hem till vardagen igen"

När jag möter Samuel Jonsson – spelare i Villastadens IF – är han klädd i en tunnare långärmad tröja, chinos och vita Converse. Runt halsen har han en mobilslunga i brunt läder och som pricken över i bär han ett par svarta solglasögon. När vi ska ta bilden försöker jag vara snäll och säger till honom att kragen på tröjan har lagt sig fel, att den är invikt. Samuel tittar på mig och säger:

– Men det ska ju vara så!

Så klart att det ska vara så tänker jag och känner mig dum. Att det är en modemedveten ung man jag träffar råder det inga tvivel om. Vi tar bilden med kragen invikt och pratar sedan inte mer om det.

I stället pratar vi om glassen han valde. Det blev två kulor, en med smak av blåbär och en med päronsorbet.

Hur kom det sig att det blev just den här glassen?

– Blåbär tog jag av gammal vana. Jag har alltid gillat blåbärsglass och måste alltid köpa den smaken för att se om den är lika bra som Klings hemma i Mariestad. Päron blev det för att jag gillar sorbet och eftersom hallonsorbet inte fanns fick jag prova något nytt i stället. Living on the edge liksom, säger Samuel och skrattar.

Samuel Jonsson är en oerhört lugn person med glimten i ögat. Han har nära till skratt och kan skämta om det mesta. Han känns väldigt vuxen och ansvarsfull, vilket nästan gick lite för långt när hans pappa tragiskt avled för ett och ett halvt år sedan.

– Jag var väldigt fokuserad på att hjälpa till med allt runt omkring och se till att mina syskon mådde bra. Till slut fick jag säga till mig själv att ”fan Samuel, det var faktiskt din farsa också”.

Förstod allvaret

Det var en onsdag i början av november och Samuel stod hemma i köket och lagade middag tillsammans med sin dåvarande flickvän när hans telefon ringde. En kvinna i andra änden sa att hans pappa hade ramlat ihop på gymmet och var på väg till Kärnsjukhuset i Skövde med ambulans.

– Jag tänkte att han förmodligen bara hade fått ett blodsockerfall och att det inte var någon fara. Jag tyckte inte att vi behövde åka. Min mamma var utomlands med sin nya sambo och jag ringde henne. Jag hörde på henne att hon förstod att det var allvarligt och då började väl jag också inse det.

Så ni åkte?

– Ja, det gjorde vi. Jag kommer ihåg att vi inte hade någon bil just då, men vi fick tag i en så att vi kunde åka. Minns att mina händer skakade och att det var snöstorm ute.

Det är en bit från Karlstad till Skövde, vad hann du tänka under resan?

– Ju längre vi kom desto mer insåg jag att det nog inte var så bra eftersom ingen ringde till mig och sa att allt var lugnt.

Samuel hann aldrig fram till sjukhuset och fick inte ta farväl av sin pappa Lennart – som endast 48 år gammal hade drabbats av en hjärtinfarkt. När han nästan var framme i Mariestad ringde hans lillebror Simon.

– Jag hörde bara att han skrek rakt ut. Efter det minns jag inget mer. Inte förrän jag är i sjukhuskorridoren och alla mina syskon kommer och springer emot mig. Vi hamnar i en hög på golvet och bara gråter och kramas.

Hem till vardagen

Att ta in att ens pappa – som man träffat bara några dagar tidigare och som man mejlat med tidigare samma dag – plötsligt inte finns längre var något Samuel hade svårt för till en början. Det tog några dagar innan han verkligen förstod att han aldrig mer skulle få träffa sin pappa.

– Det kändes overkligt väldigt länge och känns fortfarande overkligt ibland. Julen direkt efter var hemsk och jag minns att jag vid nyår drömde att jag skulle åka hem till pappa och önska honom gott nytt år.

Hade du och din pappa bra kontakt?

– Vi träffades inte så ofta och vi pratade inte så mycket heller egentligen, men vi hade en tid innan pratat om just det; att vi inte behövde prata med varandra så ofta för vi visste vart vi hade varandra och vi visste att vi älskade varandra ändå.

När träffade du honom sista gången?

– Vi hade haft uppehåll från fotbollen helgen innan så jag hade varit hemma då och hälsat på, vilket jag är väldigt glad över nu.

Två veckor efter pappans bortgång kände Samuel att han behövde komma hem till Karlstad, hem till vardagen och arbetet på reklambyrån 30 fingrar som han är delägare i. Han spelade fotboll i Karlstad BK – då i division 2 – vilket blev en ventil för honom.

– Fotbollen fick mig att koppla bort allt jobbigt och jag kunde lägga fokus på något som inte var så svårt och som bara var ett spel. Faktiskt så blev jag på något sätt även mer motiverad för fotbollen efter det här.

Har du förändrats som person efter att din pappa gick bort?

– Det är klart att det har påverkat mig. Jag blir exempelvis inte nervös för saker utan ser allting som en utmaning. Om det är något som är jobbigt brukar jag tänka ”vad är det värsta som kan hända? Jag kommer ju inte att dö”. Har man gått igenom något sådant här känns det som att man kan klara det mesta.

Kan du någon gång känna att du borde ha gjort saker annorlunda?

– Det sjuka är att det fortfarande finns stunder när jag känner ”det här hade jag velat berätta för pappa”. Men inte att jag ångrar saker som jag gjort och inte gjort. Jag fattade ganska fort att det inte var någon idé att tänka så eftersom det ändå inte går att ändra på saker.

Ett exempel på något Samuel gärna hade berättat för sin pappa var när Karlstad BK – efter en något märklig säsong – fick en gratisplats i division 1.

– Vi hade – för att vara nykomlingar – gjort en magisk säsong och ledde serien. Oddevold fick tre gratispoäng sedan de lämnat in en protest efter en match där Utsikten hade bytt in en spelare som inte var spelklar de sista två minuterna. Det här gjorde att vi bara kom tvåa i serien, men när Gröndal drog sig ur ettan fick vi deras plats. Det är ju något man hade velat berätta för pappa, han visste ju bara att vi inte skulle få gå upp till division 1.

Rött kort

Fotbollen är något som följt Samuel genom hela livet. Han började sin karriär som fyraåring i Gullspång och flyttade sedan till Mariestad och Mariestad BK. Vid 15 års ålder gick han till IFK Mariestad – som gjorde en hårdsatsning på sitt P16-lag i pojkallsvenskan – och vid 16 års ålder gjorde han sin A-lagsdebut. En debut han sent kommer att glömma.

– Min mamma fyllde 40, men jag fick skippa kalaset för att åka till Vara och spela den här matchen. Jag gjorde en ganska bra första halvlek och fick fortsätta. En bit in i andra hamnade jag snett i en situation och försökte rädda upp det genom att glidtackla. Jag fick rött kort och blev kallad buse resten av säsongen. Hade typ aldrig fått ett gult kort innan.

Hur gick matchen?

– Det var det jobbigaste egentligen. Vi ledde med 2–0 när jag blev utvisad, men förlorade med 2–3.

Från Mariestad gick resan sedan till Karlstad BK som då gjorde en storsatsning i division 3. Samuel var sedan med hela vägen upp till division 1 där han spelade en säsong. Tanken var att han skulle spela även den här säsongen, men eftersom arbetet på egna reklambyrån tog allt mer tid tvingades han att välja. Det var ett beslut som satt långt inne.

– Jag var sugen på en säsong till i ettan och försökte få det att gå ihop in i det sista, men insåg till slut att det inte skulle gå längre. När jag gör något vill jag gå in för det och göra det seriöst och det blev för mycket helt enkelt. Jag orkade inte till slut och då blev det inget bra så tyvärr fick jag skita i det.

Och då tog du beslutet att sluta helt med fotbollen?

– Ja, jag tänkte lägga av helt faktiskt. Men det tog inte ens en vecka innan jag fick ångest, jag saknade det jättemycket. Jag blev nästan gråtfärdig när jag tänkte på fotbollen. Det var svårare än jag trodde.

Villastadens IF tog kontakt med Samuel som bestämde sig för att fortsätta spela fotboll.

– Division 4 känns som en lagom nivå just nu.

Du har spelat fotboll i hela ditt liv, tror du att du skulle klara dig utan den?

– Jag tror faktiskt det. Även om det kändes riktigt jobbigt när jag bestämde mig för att sluta i våras tror jag att mycket då handlade om att jag var så mentalt inställd på en säsong till i ettan. Det känns bra att varva ner på en lägre nivå och när den dagen kommer då jag beslutar mig för att sluta helt igen kommer det inte kännas lika jobbigt.