2016-06-11 06:00

2016-06-11 10:39

"Vi vill ge dem en meningsfull vardag"

FOTBOLL: Qbik-projekt för flickor på flykt

Att få vara en del av någonting.
Det är vad det handlar om.
Och det är så Tommy Bang, ordförande i Qbik, sätter ord på den här verksamheten på Västerstrands idrottsplats.
Här har ensamkommande flickor samlats för att leka och spela boll den här våren.

Det är en ovanligt vacker junidag i Karlstad när NWT besöker fotbollsklubben Qbik.

Himlen är klarblå och gräset har inte hunnit bli bränt av sommarsolen än. På den gröna ytan tränar några mörkhåriga småtjejer passningar och strax bredvid planen leker Shahed, Lavin och Sozgal med röda och gula koner. Staplar dem på varandra, skrattar.

Det ser ut som vilket träningspass som helst, men det som inte syns är att de här tjejerna varit med om saker som svenskfödda knappt kan föreställa sig. De har fått fly sina hemländer och oroligheterna och kriget där.

– Vi kände att vi ville göra något för de här flickorna. Vi diskuterade formerna inom föreningen innan vi kom i gång och nu har vi fått stöd från kommunen och Värmlands idrottsförbund, berättar projektledaren Maria Synnerdahl.

”Barn är barn”

Tjejerna är mellan fem och tolv år och kommer från asylboendet i närliggande stadsdelen Våxnäs. En del av deltagarna är ensamkommande, en del har sina familjer med sig till Sverige. De flesta kommer från Afghanistan, Syrien eller Iran.

– Inför varje träning går vi ledare och hämtar tjejerna på boendet. De blir lika glada varje gång och vill hålla oss i handen när vi vandrar mot idrottsplatsen, fortsätter Maria.

Och fortsätter leende:

– Barn är barn, oavsett var de kommer ifrån och vad de har varit med om.

”Blev rörd”

På gräsplanen fortsätter träningen och lilla Zainab jublar när hon lyckas göra mål på en av ledarna.

Qbik-ordföranden Tommy Bang står en liten bit ifrån och tittar på.

– Första gången tjejerna kom hit blev jag så rörd att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. De skrattade och hade kul, och bredvid planen stod några av föräldrarna och log. Det kändes stort, säger Tommy.

En mötesplats

Tala, den äldsta tjejen i gruppen, är palestinier och har varit i Karlstad längst. Hon är också den som behärskar svenska språket bäst.

– Vi ser fram emot det här varje vecka, det är jätteroligt. Nu brukar vi också gå hit och titta när de större tjejerna i klubben spelar matcher, berättar hon.

Och där är hon inne på något centralt, helt i linje med det som Qbik siktar mot. Klubben vill gå vidare och göra sin hemvist till en mötesplats för människor på flykt.

– Vi vill att de här hårt drabbade människorna ska komma hit spontant, känna sig hemma här hos oss. Ta en glass, prata, umgås eller bara titta på fotboll. Vi vill försöka bidra till att ge dem en meningsfull vardag, säger Tommy Bang.

Pricka rätt

På gräset försöker lilla Zalagga passa bollen till en kompis, och sträcker armarna i vädret när hon lyckas pricka rätt.

– Jag tror på integration via föreningar, även om vi just i det här fallet aldrig vet hur länge tjejerna stannar. Från ena dagen till den andra kan en av dem ha försvunnit, och vi får i efterhand höra att hon plötsligt flyttats till ett boende i exempelvis Malmö, säger Tommy Bang.

Det är en ovanligt vacker junidag i Karlstad när NWT besöker fotbollsklubben Qbik.

Himlen är klarblå och gräset har inte hunnit bli bränt av sommarsolen än. På den gröna ytan tränar några mörkhåriga småtjejer passningar och strax bredvid planen leker Shahed, Lavin och Sozgal med röda och gula koner. Staplar dem på varandra, skrattar.

Det ser ut som vilket träningspass som helst, men det som inte syns är att de här tjejerna varit med om saker som svenskfödda knappt kan föreställa sig. De har fått fly sina hemländer och oroligheterna och kriget där.

– Vi kände att vi ville göra något för de här flickorna. Vi diskuterade formerna inom föreningen innan vi kom i gång och nu har vi fått stöd från kommunen och Värmlands idrottsförbund, berättar projektledaren Maria Synnerdahl.

”Barn är barn”

Tjejerna är mellan fem och tolv år och kommer från asylboendet i närliggande stadsdelen Våxnäs. En del av deltagarna är ensamkommande, en del har sina familjer med sig till Sverige. De flesta kommer från Afghanistan, Syrien eller Iran.

– Inför varje träning går vi ledare och hämtar tjejerna på boendet. De blir lika glada varje gång och vill hålla oss i handen när vi vandrar mot idrottsplatsen, fortsätter Maria.

Och fortsätter leende:

– Barn är barn, oavsett var de kommer ifrån och vad de har varit med om.

”Blev rörd”

På gräsplanen fortsätter träningen och lilla Zainab jublar när hon lyckas göra mål på en av ledarna.

Qbik-ordföranden Tommy Bang står en liten bit ifrån och tittar på.

– Första gången tjejerna kom hit blev jag så rörd att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. De skrattade och hade kul, och bredvid planen stod några av föräldrarna och log. Det kändes stort, säger Tommy.

En mötesplats

Tala, den äldsta tjejen i gruppen, är palestinier och har varit i Karlstad längst. Hon är också den som behärskar svenska språket bäst.

– Vi ser fram emot det här varje vecka, det är jätteroligt. Nu brukar vi också gå hit och titta när de större tjejerna i klubben spelar matcher, berättar hon.

Och där är hon inne på något centralt, helt i linje med det som Qbik siktar mot. Klubben vill gå vidare och göra sin hemvist till en mötesplats för människor på flykt.

– Vi vill att de här hårt drabbade människorna ska komma hit spontant, känna sig hemma här hos oss. Ta en glass, prata, umgås eller bara titta på fotboll. Vi vill försöka bidra till att ge dem en meningsfull vardag, säger Tommy Bang.

Pricka rätt

På gräset försöker lilla Zalagga passa bollen till en kompis, och sträcker armarna i vädret när hon lyckas pricka rätt.

– Jag tror på integration via föreningar, även om vi just i det här fallet aldrig vet hur länge tjejerna stannar. Från ena dagen till den andra kan en av dem ha försvunnit, och vi får i efterhand höra att hon plötsligt flyttats till ett boende i exempelvis Malmö, säger Tommy Bang.