Ingen storhetstid för DIF utan Jesper
DIF:S CUPHJÄLTAR: ”Lojjan” bär fortfarande spår av den allsvenska debuten
Men utom ”Lojjan” är det långt ifrån säkert att DIF fått uppleva sin senaste storhetstid då laget på två säsonger tog sig från division 2 till allsvenskan, vann Svenska cupen och spelade i Cupvinnarcupen.
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
Hösten 1990 kämpade Degerfors IF med Skövde AIK om förstaplatsen i division 2 som på den tiden var tredje högsta serien. Det var fördel för Skövde AIK inför seriefinalen fyra omgångar före slutet. Anders Ferm hade under hela säsongen varit en starkt bidragande orsak till DIF:s succé – men på näst sista träningen inför seriefinalen blev han fingerskadad.
– Antagligen var jag väldigt nervös innan men framför allt kommer jag ihåg vilken lättnad det var efteråt, säger Jesper Leu när han tänker tillbaka på sin första A-lagsmatch i DIF 1990.
”Vår bäste spelare”
”Lojjan” höll nämligen nollan då det blev oavgjort – trots övertag för Skövde – och fick efteråt mycket beröm av tränaren Sören Cratz.
När vi tar upp saken med Cratz, 20 år senare, säger han:
– Han var vår bäste spelare och räddade oss i den matchen.
– Ja, det syntes verkligen inte att det var hans första division 2-match den säsongen. Han var fantastiskt bra, anser Christer Swärdh som då tränade Skövdelaget och som numera ingår i AIK:s tränarstab.
Leu höll nollan även i de tre återstående matcherna vilket i högsta grad lade grunden för att DIF kunde ta full pott och vinna serien då Skövde oväntat tappade poäng i den näst sista omgången. Om inte DIF gått upp då är det stor risk att det mycket talangfulla laget splittrats och att föreningen hade fått börja om i tvåan med en betydligt sämre spelartrupp.
Mardrömsdebuten i allsvenskan
Efter den framgångsrika hösten 1990 var ”Lojjan” tillbaka på reservbänken - innan han sommaren 1993 kastades in i hetluften direkt när Mats Johansson blev skadad. Degerfors hade en och en halv månad tidigare vunnit Svenska cupen men tabelläget i allsvenskan var oroväckande dåligt.
Hur minns du debuten?
– Den kommer alltid att finnas med mig, säger Leu och pekar på ett tydligt synbart jack under högra ögat – ett jack som han drabbades av sedan han kolliderat med en Österspelare och träffats av dennes ena knä.
Om matchen säger han:
– Tre skott från Öster – och tre mål. Det var verkligen en mardrömsinledning.
Till slut blev det 2–5 i den här matchen på Stora Valla.
Chansen till revansch kom en vecka senare mot Halmstad BK borta:
– Ha ha, påminn mig inte... för då åkte vi på stryk med 1–6.
Till saken hör att Leu inte kan lastas för något av baklängesmålen.
– Men det kändes ändå som: nej, vad är det som händer. Vad har jag gjort för något ont...
Höll nollan
I de tre övriga matcherna som han fick stå innan Mats Johansson var tillbaka blev det betydligt bättre resultat för laget.
– Men när vi slog Helsingborg med 4–2 efter tre mål av Ulf Ottosson, varav kvitteringen till 1–1 är bland de snyggaste mål som gjorts på Stora Valla, hamnade vi tidigt i 0–1-underläge och jag minns att jag tänkte: inte en gång till – det kan inte vara sant, det här.
Då Malmö FF bortabesegrades med 1–0 höll han nollan och gjorde ytterligare en bra insats när det blev 1–1 borta mot Örgryte.
Även under 1994 var Jesper Leu reservmålvakt i DIF:s allsvenska lag.
Därför slutade han så tidigt
Tänkte du aldrig, under alla år då du huvudsakligen var reserv, att du borde ha bytt klubb för att få mycket mer speltid – du hade ju klarat dig bra i ett andradivisionslag, till exempel?!
– Jag vill verkligen betona hur roligt jag hade i Degerfors och hur många oerhört fina minnen jag har därifrån men visst: jag borde nog ha flyttat på mig. Det var också rollen som i stort sett ständig reservmålvakt som gjorde att jag lämnade elitfotbollen bara 25 år gammal. Jag ägnade sju dagar i veckan åt fotbollen, åkte på många och långa resor med A-laget och var också ute och kuskade en hel del med reservlaget.
Han avslutade karriären med två säsonger i Karlslund.
– Att det sedan var slutspelat för mig berodde dels på motivationsproblem, och dels på att jag fått besvär med ljumskarna, säger han när vi hälsar på honom i samband med att han har lunchrast från lärarjobbet på Lillåns norra skola i utkanten av Örebro.
Ungdomstränare
– Jag har som pappa varit med som pojklagstränare i Örebroklubben Forward och är nu tränare på ungdomssidan i Lekeberg. Några planer på att bli seniortränare har jag aldrig haft. Det är fullt upp som det är ändå.
– När jag får en stund över ägnar jag mig åt innebandy, lite löpning och inte minst golf. Vi bor sedan ett drygt år tillbaka i närheten av golfbanan i Lanna. Jag har runt tio i handicap och tycker att golf är en rolig motionsform.
Vad är ditt allra bästa minne från åren i Degerfors?
– Det var stort när vi vann division 2, när vi tog oss upp allsvenskan, när vi spelade hem Svenska cupen och när vi fick möta italienska stjärnlaget Parma i Cupvinnarcupen. Annars är det ingen enskild framgång eller händelse som var det bästa utan det är i stället vägen från att ha varit ett anonymt division 2-lag till att nå allsvenskan och de framgångar som sedan följde som jag värderar högst.
Fröbergs ”galenskap”
Ingen som kom i närheten av de här DIF-årgångarna kan ha undgått hur roligt spelarna hade tillsammans och hur mycket ”galenskap” som inträffade.
Vem var allra ”knäppast”?
– Det finns många kandidater men en som höjer sig kraftigt över mängden: vår anfallsstjärna Dan Fröberg, svarar Leu och drar ett exempel som tydligt visar hur ”knäpp” Fröberg var:
– När det ringde på Skitiga bullen, fiket under Stora Vallas läktare, var Fröberg snabbt framme och svarade. Många gånger var det journalister som ringde för att söka någon spelare eller tränare. Fröberg hade en väldigt stor variation i sina svar och ”ställde” alltid den stackare som ringde upp. Charken på Kronhallen (en livsmedelsaffär i Degerfors), var ett ofta förekommande svar. Jag minns speciellt när en journalist från Radiosporten ringde och gång på gång drabbades av Fröberg. Till slut blev han galen på Fröberg.
– Det var underbara år som jag minns tillbaka på med stor glädje. Tänk så roligt vi hade och tänk så bra det. Och jag kan inte heller låta bli att tänka på vilka stjärnspelare som jag har haft förmånen att kampera ihop med. Jag menar; jag har fått vara med i samma lag som, för att bara nämna några, Vujadin Stanoikovic, Dusko Radinovic och Milenko Vukcevic. De var bland allsvenskans bästa spelare och Stanoikovic var till och med en världsstjärna. Det är jag glad att jag har fått uppleva.
En elev med DIF-mössa
Blir du ofta påmind om ditt förflutna i Degerfors IF?
– Nej, inte här i Örebro i alla fall. En pappa till en elev som jag haft kom däremot fram till mig och sade att han mindes mig från fotbollen – och så kom sonen med en DIF-mössa på sig till skolan, säger ”Lojjan” och skrattar gott åt en händelse som måste ses som minst sagt ovanlig i ”ÖSK-land”.
Till sist; ditt efternamn – Leu (uttalas Loj), varifrån kommer det?
– Det kommer från min pappa Armin som ursprungligen är från Tyskland.
Armin som under många år, tillsammans med Eddie Berg, var Jespers pojklagstränare i Strömtorp – innan sonens karriär fortsatte i DIF där han spelade en oerhört viktig roll – trots att han för de flesta var och är en doldis: för utan hans fyra raka nollor hösten 1990 hade DIF förmodligen aldrig fått uppleva sin senaste storhetstid.
Smeknamn: ”Lojjan”.
Född: 1969-05-21.
Bor: I villa i Lanna som ligger mellan Karlskoga och Örebro.
Familj: Gift med Maria, barnen Alexander (född 1998) och William (2002).
Yrke: Jobbar sedan 14 år som lärare, sedan fem är tillbaka har han årskurs 1-7 på Lillåns norra skola.
Matcher i DIF: 48.
Mål i DIF: 0.
Klubbar som spelare: Strömtorp (-1987), Degerfors (1988-1994) och Karlslund (1995-1996). Under tiden i Degerfors var han också under en period utlånad till Laxå.
Klubbar som tränare: Har varit ungdomstränare i Forward och tränar nu ett pojklag i Lekeberg.
Bästa DIF-spelare som du har spelat med: Det är framför allt tre spelare som höjer sig över mängden, våra tre storstjärnor Vujadin Stanoikovic, Dusko Radinovic och Milenko Vukcevic. Stanoikovic var den allra bäste, som jag ser det. En världsstjärna som spelat över 20 A-landskamper för Jugoslavien och varit med i både OS och VM.
Roligaste DIF-spelare som du har spelat med: Om det är svårt att säga den bäste så är det om möjligt ännu svårare att plocka fram den roligaste. I mycket hård konkurrens säger jag ändå Dan Fröberg som var hur rolig och trevlig som helst. Alltid.
Vujadin Stanoikovic skickade förra veckan den här frågan till Jesper Leu: Vilket favoritlag har du i fotboll, förutom Degerfors IF?
Jespers Leus svar: Jag är ”Zlatanist”... så nu är det Milan.
Jesper Leus fråga till Milenko Vukcevic som du kan läsa om nästa lördag: Kommer du ihåg din första träning med Degerfors?
Källa:
