2017-03-11 06:00

2017-03-11 06:00

"Final – det blev för högtidligt"

BANDY: 50 år sedan Göta spelade SM-final på Söderstadion

Söderstadion, andra söndagen i mars, 10 962 åskådare och SM-final mellan Göta och Örebro SK. Det är visserligen exakt 50 år sedan men Bosse Almqvist, vänsterytter i det Göta som förlorade finalen med 3–1, minns matchen med blandade känslor.
– Det blev för stort och högtidligt för oss. Vi hade egentligen ett bättre lag än Örebro och vi hade slagit dem tidigare under säsongen.

Göta och inte minst några från den vilande supporterklubben vill lyfta det här finalminnet på 50-årsdagen. Erik Hellberg, Jörgen Jansson och Bo Bolinder är inbitna ”rödtomtar och kan förstås klubbens historik. Bo Almqvist fanns med på isen den där marssöndagen och bredvid som ledare fanns en annan stor Götaprofil, Conny Persson.

Sågar sig själv

Bosse Almqvist sågar sin egen insats direkt, 50 år efter finalen.

– Jag åkte och åkte utan att få något uträttat, säger han samtidigt som han bläddrar och tittar i de arkiverade NWT-tidningarna från finalveckan. Och då poppar fler minnesbilder upp.

Almqvist igen:

– I Örebro fanns en skarpskytt vid namn Hasse Nordin. Han fick kanonträff på en hörna. Vår back Per-Åke Kjellberg stod vid stolpen och duckade för skottet som strök hans hjälm. Conny blev först upprörd, eller hur, Conny, var det inte så?

Ja, hur var du nu Conny Persson?

– Jag sa kanske att hade jag stått där hade jag skallat bort den där bollen.

”Aldrig ojuste”

Conny var en hårdför och stabil back i Göta men avslutade sin aktiva karriär säsongen innan. Han gick direkt från att vara spelare till att bli biträdande lagledare till lika legendariske Sven Wahlberg.

Tuff vill inte Conny Persson beskriva sig själv.

– Hård var jag kanske, men aldrig ojuste varpå Bosse Almqvists minspel säger att han har en något annorlunda uppfattning.

Persson berättar vidare:

– Någon gång hände det väl att en motståndare hamnade i en snödriva. Jag minns att vi mötte Sirius i en match och jag stod i vägen för deras storstjärna, Carl-Erik Askelöf. Det blev en rejäl smäll och efter den kom han aldrig tillbaka mer i den matchen.

Kyrkans godkännande

Det var via Sirius som Göta nådde finalen 1967. Detta i en lika omdiskuterad som klassisk match på Tingvalla IP. Det var mildväder och isen var på väg att töa bort. Därför tidigarelades den till klockan 10,30 på söndagsförmiddagen. Och detta först efter ett godkännande från kyrkans företrädare. Under högmässan skulle inga andra publika aktiviteter bedrivas.

Men det blev ett ja och det blev match och Götaseger med 3-0. Rune Larsson gjorde 1-0 efter en framstöt på högerkanten där han ena stunden tog ett skridskoskär, för att nästa trampa igenom den porösa isen. Hans 1-0 visade vägen och därefter gjorde Lennart Kästel 2- och 3-0.

I dag säger Conny Persson:

– Jag förstår Sirius ilska och att de protesterade. Isen var inte spelbar. De ville ha matchen flyttad till konstisen i Västerås och det hade förstås varit det mest sportsliga.

Fyra NWT-reportrar

Sirius hade inget för sina protester till bandyförbundet. Göta var i final och där var Örebro det bästa laget.

– Bäst och bäst, vi hade ett bättre lag, tycker jag. Örebro hade den finalrutin vi inte hade. Trots att vi förlorade är det ändå ett roligt minne, säger Bosse Almqvist.

Sune Svärd gjorde Götas mål, reducering till 2–1 men det räckte inte. Bosse Andersson var spelaren som definitivt sänkte Göta med det tredje ÖSK-målet.

NWT hade fyra reportrar på plats, sportchefen Jan Lilja och reportrarna Keeper, Esso och Geps och det blev flera fullmatade texter i måndagens NWT. Bland annat skrev Esso: ”Tempo var alltså Örebros vinnande vapen. När de gula ÖSK-arna i första halvlek stormade fram över hela banans bredd satt Göta ganska fast i kniptången”.

Hyllar storebror

Målvakten Sune Ericsson och centerhalven Leif Sveder var de två stora namnen i dåtidens Göta. Två färgstarka profiler utrustade med riktiga vinnarskallar.

– Sune kunde bli riktigt förbannad efter ett baklängesmål. Men vilken målvakt och likaså Sveder där bak i försvaret. Två riktigt bra bandyspelare, säger Almqvist.

Men i finalen hjälpte inget.

– Visserligen var det mycket publik när vi spelade semifinalen mot Sirius på Tingvalla och en del andra matcher. Men en final och över 10 000, det var något nytt. Jag personligen känner att allt blev för stort för oss och att vi förlorade på det.

Sedan säger Almqvist:

– Hade min bror Sune spelat kvar ett år till i Göta hade vi varit mästare. Vi hade vunnit finalen...stänklätt. Sune gick till Filipstad inför den säsongen.

Sune nummer 1

Kort efter den här intervjun träffade jag Sune Almqvist och berättade vilka stora ord broder Bosse hade tagit i sin mun.

Sune höll med om vartenda ett.

– Hade jag varit kvar och med i finalen, klart att vi hade vunnit, ja, ja, ja.

Vad Sune Almqvist betydde för Göta och inte minst för lillebror Bosses bandyspel finns det svart på vitt på.

– Under de två säsonger vi spelade tillsammans i Göta gjorde jag 20 mål per säsong. Sune sa bara...när jag fått bollen från Sune Ericsson, drar jag ett par spelare. Då ska du ta fart på din kant och åka med full kraft mellan backen och centerhalven. Håll klubban i isen så har du bollen där. Måste erkänna att jag gjorde en del mål på brorsans passningar.

Lillebror Almqvist har heller inte glömt broder Sunes ord när denne skrev på för Filipstad.

– Han sa till mig, nu när jag inte finns med och spelar fram dig kommer du inte göra mer än högst sex mål.

Och hur många gjorde du?

– Sex!

Förra lördagen höll Göta en nostalgiträff med flera av finalspelarna på plats. Lennart Persson, högerback i finallaget, berättade flera historier från förr och inte minst finalmatchen.

– Det var nervöst före finalen, det var många magar som mådde dåligt och kön till toaletten i omklädningsrummet var lång. Just då, och i den doften, klev Tage Erlander med fru in och ville lyckönska oss.

Det var inte bara Götas A-lag som spelade final för 50 år sedan. Dagen innan stora finalen blev Götas reservlag svenska mästare efter 4-1-seger mot Broberg.

Supporterklubben förfogar fortfarande över en summa pengar som ska bli till stipendier. Det första stipendiet - på 5 000 - delades ut förra lördagen och det tillföll Karlstad Bandy och dess projekt med bandy för ensamkommande flyktingar från i första hand Afghanistan.

Göta och inte minst några från den vilande supporterklubben vill lyfta det här finalminnet på 50-årsdagen. Erik Hellberg, Jörgen Jansson och Bo Bolinder är inbitna ”rödtomtar och kan förstås klubbens historik. Bo Almqvist fanns med på isen den där marssöndagen och bredvid som ledare fanns en annan stor Götaprofil, Conny Persson.

Sågar sig själv

Bosse Almqvist sågar sin egen insats direkt, 50 år efter finalen.

– Jag åkte och åkte utan att få något uträttat, säger han samtidigt som han bläddrar och tittar i de arkiverade NWT-tidningarna från finalveckan. Och då poppar fler minnesbilder upp.

Almqvist igen:

– I Örebro fanns en skarpskytt vid namn Hasse Nordin. Han fick kanonträff på en hörna. Vår back Per-Åke Kjellberg stod vid stolpen och duckade för skottet som strök hans hjälm. Conny blev först upprörd, eller hur, Conny, var det inte så?

Ja, hur var du nu Conny Persson?

– Jag sa kanske att hade jag stått där hade jag skallat bort den där bollen.

”Aldrig ojuste”

Conny var en hårdför och stabil back i Göta men avslutade sin aktiva karriär säsongen innan. Han gick direkt från att vara spelare till att bli biträdande lagledare till lika legendariske Sven Wahlberg.

Tuff vill inte Conny Persson beskriva sig själv.

– Hård var jag kanske, men aldrig ojuste varpå Bosse Almqvists minspel säger att han har en något annorlunda uppfattning.

Persson berättar vidare:

– Någon gång hände det väl att en motståndare hamnade i en snödriva. Jag minns att vi mötte Sirius i en match och jag stod i vägen för deras storstjärna, Carl-Erik Askelöf. Det blev en rejäl smäll och efter den kom han aldrig tillbaka mer i den matchen.

Kyrkans godkännande

Det var via Sirius som Göta nådde finalen 1967. Detta i en lika omdiskuterad som klassisk match på Tingvalla IP. Det var mildväder och isen var på väg att töa bort. Därför tidigarelades den till klockan 10,30 på söndagsförmiddagen. Och detta först efter ett godkännande från kyrkans företrädare. Under högmässan skulle inga andra publika aktiviteter bedrivas.

Men det blev ett ja och det blev match och Götaseger med 3-0. Rune Larsson gjorde 1-0 efter en framstöt på högerkanten där han ena stunden tog ett skridskoskär, för att nästa trampa igenom den porösa isen. Hans 1-0 visade vägen och därefter gjorde Lennart Kästel 2- och 3-0.

I dag säger Conny Persson:

– Jag förstår Sirius ilska och att de protesterade. Isen var inte spelbar. De ville ha matchen flyttad till konstisen i Västerås och det hade förstås varit det mest sportsliga.

Fyra NWT-reportrar

Sirius hade inget för sina protester till bandyförbundet. Göta var i final och där var Örebro det bästa laget.

– Bäst och bäst, vi hade ett bättre lag, tycker jag. Örebro hade den finalrutin vi inte hade. Trots att vi förlorade är det ändå ett roligt minne, säger Bosse Almqvist.

Sune Svärd gjorde Götas mål, reducering till 2–1 men det räckte inte. Bosse Andersson var spelaren som definitivt sänkte Göta med det tredje ÖSK-målet.

NWT hade fyra reportrar på plats, sportchefen Jan Lilja och reportrarna Keeper, Esso och Geps och det blev flera fullmatade texter i måndagens NWT. Bland annat skrev Esso: ”Tempo var alltså Örebros vinnande vapen. När de gula ÖSK-arna i första halvlek stormade fram över hela banans bredd satt Göta ganska fast i kniptången”.

Hyllar storebror

Målvakten Sune Ericsson och centerhalven Leif Sveder var de två stora namnen i dåtidens Göta. Två färgstarka profiler utrustade med riktiga vinnarskallar.

– Sune kunde bli riktigt förbannad efter ett baklängesmål. Men vilken målvakt och likaså Sveder där bak i försvaret. Två riktigt bra bandyspelare, säger Almqvist.

Men i finalen hjälpte inget.

– Visserligen var det mycket publik när vi spelade semifinalen mot Sirius på Tingvalla och en del andra matcher. Men en final och över 10 000, det var något nytt. Jag personligen känner att allt blev för stort för oss och att vi förlorade på det.

Sedan säger Almqvist:

– Hade min bror Sune spelat kvar ett år till i Göta hade vi varit mästare. Vi hade vunnit finalen...stänklätt. Sune gick till Filipstad inför den säsongen.

Sune nummer 1

Kort efter den här intervjun träffade jag Sune Almqvist och berättade vilka stora ord broder Bosse hade tagit i sin mun.

Sune höll med om vartenda ett.

– Hade jag varit kvar och med i finalen, klart att vi hade vunnit, ja, ja, ja.

Vad Sune Almqvist betydde för Göta och inte minst för lillebror Bosses bandyspel finns det svart på vitt på.

– Under de två säsonger vi spelade tillsammans i Göta gjorde jag 20 mål per säsong. Sune sa bara...när jag fått bollen från Sune Ericsson, drar jag ett par spelare. Då ska du ta fart på din kant och åka med full kraft mellan backen och centerhalven. Håll klubban i isen så har du bollen där. Måste erkänna att jag gjorde en del mål på brorsans passningar.

Lillebror Almqvist har heller inte glömt broder Sunes ord när denne skrev på för Filipstad.

– Han sa till mig, nu när jag inte finns med och spelar fram dig kommer du inte göra mer än högst sex mål.

Och hur många gjorde du?

– Sex!

Förra lördagen höll Göta en nostalgiträff med flera av finalspelarna på plats. Lennart Persson, högerback i finallaget, berättade flera historier från förr och inte minst finalmatchen.

– Det var nervöst före finalen, det var många magar som mådde dåligt och kön till toaletten i omklädningsrummet var lång. Just då, och i den doften, klev Tage Erlander med fru in och ville lyckönska oss.

Det var inte bara Götas A-lag som spelade final för 50 år sedan. Dagen innan stora finalen blev Götas reservlag svenska mästare efter 4-1-seger mot Broberg.

Supporterklubben förfogar fortfarande över en summa pengar som ska bli till stipendier. Det första stipendiet - på 5 000 - delades ut förra lördagen och det tillföll Karlstad Bandy och dess projekt med bandy för ensamkommande flyktingar från i första hand Afghanistan.

Götas finallag

Sune Ericsson, Lennart Persson, Per-Åke Kjellberg, Roy Johansson, Leif Sveder, Lars Berg, Rune Larsson, Sune Svärd, Gunnar Björck, Lennart Kästel, Bo Almqvist, Göran Dahl, Bertie Lindblom.