"De glädjer sig nog där uppe"
SPORTINTERVJUN: Fredrik Lööf
Han förlorade då både sin far Max-Ingvar Lööf och sin gode vän, före detta tränaren Don Nordqvist, inom loppet av två fasansfulla dygn.
Men att ge upp, de orden finns inte i Fredriks vokabulär – och dryga året senare står han nu här, som olympisk mästare i starbåt.
– Det hade varit så stort om de fått vara med, men jag tror att de ändå på något sätt vet om det där uppe.
;)
Foto: Adina Magnusson [Förstora]
;)
Foto: Adina Magnusson [Förstora]
;)
Foto: Adina Magnusson [Förstora]
Att förlora sin far och en av sina bästa vänner, det är naturligtvis ett slag i magen för vem som helst. Men det var inte bara en far och god vän Fredrik förlorade, utan även två av sina största mentorer.
Pappa Max-Ingvar var den som först väckte seglingsintresset hos den då treårige Fredrik. Fader Lööf byggde nämligen – helt själv – en optimistjolle av trä, som Fredrik lärde sig grunderna av sporten i. Den båten är i dag, 39 år efter att den först såg dagens ljus och ett och ett halvt år efter Max-Ingvars bortgång, tillbaka i familjen Lööfs ägo.
I Don Nordqvist hade Fredrik en stöttepelare, som han kom att utveckla ett erkänt gott samarbete med. Don var bland annat med när Fredrik tog hem sin första OS-medalj (bronset i Sydney) och ett flertal VM-medaljer. Ett fantastiskt samarbete, som fick ett abrupt slut när Nordqvist omkom i en tragisk drunkningsolycka under ett träningsläger i Spanien.
Sorgearbetet efter tragedin fick naturligtvis ta sin tid, och det gjorde det.
– Jag kunde inte se riktigt klart... Man börjar ifrågasätta saker på ett annat sätt, säger Fredrik och fortsätter:
– Det var egentligen först i våras som jag kunde se klart, både i seglingen och i mitt eget liv.
Kunde du efter en tid på något sätt använda det som en drivkraft framåt?
– Egentligen inte... Men det är klart, man blir starkare, det vill jag ändå tro. Man får också perspektiv på det man håller på med, och sätter därför mindre press på sig själv. Att min familj står mig så nära, det är det absolut viktigaste. Om man vinner OS-guld, tar ett brons eller inte vinner någonting, det spelar inte så stor roll, bara man är lycklig.
Hur mycket har pappa Max-Ingvar egentligen betytt för din karriär?
– Enormt mycket. Pappa var framför allt en enormt viktig mental coach för mig, han var tuff men fanns alltid vid min sida. Inte så att han pushade mig, utan han snarare bromsade mig, jag ville framåt så mycket. Han hade egentligen lite dålig koll, och kanske ställde till det en aning ibland, haha. Men det var kanske bra för mig. Redan då var jag tvungen att ha mer koll själv, så då lärde jag mig tidigt att pusha mig själv. Han tog fram drivkraften i mig. Det är det som gör att man kan klara av att göra en sådan här sak.
Resten av familjen måste ha kommit varandra oerhört nära efter det som hände?
– Naturligtvis är det så. Det är så viktigt, för lever man inte rätt så presterar man inte heller bra på högsta nivå.
De är väl glada att få ha pappa hemma lite nu förstås?
– Ja, seglandet är ju inte positivt för familjen, med pappa borta 60–70 procent utav tiden. Det är väldigt mycket, och det är naturligtvis tungt för Maj-Elin (Fredriks blivande hustru) också, hon har dragit ett stort lass.
Skönt att satsningen äntligen bar frukt?
– Absolut.
Om vi ska fortsätta på det ämnet, har du hunnit landa efter bragden i söndags?
– Nej, det har jag inte. Man har fortfarande det här glädjeruset i kroppen och svårt att sova om nätterna. Jag var faktiskt uppe klockan sex i morse och sprang runt på alla smågator i Kristinehamn. Det finns lite överskottsenergi att ta utav, haha. Den starkaste känslan var precis minuterna innan, och när man fick reda på att vi faktiskt vunnit. Det glädjevrålet och den energin jag kände då, den tror jag kunde ha satt eld på hela Sverige – och det tror jag att jag gjorde också.
När ni knep guldet så var det ju inte många som visste hur det hade gått, och inte ni själv heller. Berätta?
– Först hörde vi lite fula ord från den brittiska båten, och sen var vi tvungna att vänta på att få se resultaten på målbåten. Silvret var ju klart, så det var inga problem. När vi sedan såg att britterna, som var tvungna att vara bäst sexa i mål för att vinna kom åtta, då kändes det underbart.
Tror du det går att göra seglingssporten mer tv- och publikvänlig i det avseendet?
– Det lustiga är att tv inte lyckades veta mera, för att syrran i Madrid följde gps:erna, och hon hade järnkoll. Även radion hade koll, så jag tror att det i det här fallet var tv som krånglade till det lite.
Senast vi vann OS-guld var det förresten också en värmlänning (Stefan Holm 2004) som knep det. Ni firade väl lite tillsammans?
– Ja, Stefan kom förbi en sväng och var med på efterfesten. Synd att det var sådant medialt pådrag bara, lite svårt att prata. Men vi hann ändå snacka lite, och att en sådan kille säger ”Fredrik ska ha bragdguldet”, det är stort.
Brukar ju vara lite så ändå, guld på sommar-OS=bragdguld?
– Jag har inte funderat så mycket på det. Allt kom så plötsligt, så jag har inte reflekterat så mycket kring det.
Annars då, vad händer för familjen Lööf härnäst?
– Först ska jag tillbaka till London en sväng, och sedan har jag och min fru köpt ett hotell i Norge som vi ska driva ihop. Det finns jättemycket som ska göras med det framöver. Vi slår upp portarna andra helgen i november, så det finns som sagt att göra. Innan det är det lite sponsorgrejer och sådant som ska tas hand om.
Sett att norska skidlandslaget är en av de redan inbokade gästerna. Så vad säger du, är det Petter Northug eller Marcus Hellner som gäller?
– Hahaha. Alltså... Jag önskar Hellner varmt välkommen till oss, men jag vill se Northugs blick när det kommer hissas ner en guldmedalj framför ögonen på honom när han kliver in genom portarna på hotellet.
Seglandet då, det fortsätter du med förstås?
– Nästa helg ska vi segla Tjörn runt med ett gäng sponsorer i Göteborg, så det ska också bli skoj. OS vet man inte hur allt kommer att utvecklas med, ingenting är klart än. Sedan finns det ju inte starbåt nästa gång, men det är ändå inte helt omöjligt att jag kör ett till.
Om det inte blivit segling då, vad hade Fredrik Lööf gjort i stället?
– Inget jag har funderat så mycket på. Det har varit ganska självklart hela tiden, jag blir så engagerad och har en sådan stark drivkraft. Dessutom älskar jag projekt, så det var det som gällde från början.
Ålder: 42 år.
Familj: Hustrun Maj-Elin, barnen Victor, Max-Olav och Filipa.
Bor: Snart går flyttlasset till Norge, där han ska driva fjällhotell.
Född: Kristinehamn.
Yrke: ”Jobbat med en massa olika saker i unga år, bland annat på Rolls Royce, i hemtjänsten och på posten”.
Klubbar under karriären: Kristinehamns Kanotseglare, Kungliga Svenska Segelsällskapet.
Största meriter: Tre EM-, två VM- och ett OS-guld i starbåt, plus en hel drös andra medaljer – i både starbåt och finnjolle.
Ser på tv: ”Ser inte så mycket på tv, men gillar äventyrsprogram och sådant. Blir en del Discovery Channel”.
Förebild: ”Ingemar Stenmark, han är nog den störste för mig”.
Det här klarar jag mig inte utan: ”Min blivande fru Maj-Elin”.
Weymouth eller Kristinehamns skärgård?
Starbåt eller Finnjolle?
Sjömansbiff eller Ham(n)burgare?
Northug eller Hellner?
Cockney eller Kristinehamnsmål?
Källa: PS. Kryssen framför Kristinehamns skärgård, Starbåt, Sjömansbiff, Northug och Kristinehamnsmål.
