"Jag säger fortfarande att jag ska träna"

Det brukar heta att medaljen har en baksida och det är något Agneta vet vad det kan innebära. I augusti i fjol stals i stort sett hela medaljsamlingen vid ett inbrott i Agnets café i Kristinehamn. Fortfarande saknas en hel del av guldet men så sent som i söndags blev Agneta erbjuden att köpa tillbaka OS-guldet från Atlanta – och gjorde det.

– Jag hade egentligen lagt detta bekom mig och insåg att jag aldrig mer skulle få se de medaljer och det guld som var borta. Fortfarande saknas en del och känslan är just den, att samlingen inte är komplett. Det känns...ja, ”så-där”.

Kanotsporten har Agneta inte särskilt mycket kontakt med längre och hemmaklubben Bofors KK i stort sett är i vila. Sambon Martin Hunter är aktiv som tränare men Agneta nöjer sig för det mesta att följa sporten på avstånd. Och att själv, då och då, ta en träningstur på hemmaplan.

Hur ofta sitter du i en kanot år 2012?

– En hel del. Jag har nyligen köpt en tävlingskanot av Anders Gustafsson, Sveriges bäste kanotist just nu. En vacker morgon kan jag gå upp klockan fem och ta en tur. Vi bor strax intill älven i Karlskoga, så det är bara att kliva ut och sätta kanoten i vattnet. Vi har också ett sommarställe vid Vänern och där har jag en mer stabil kanot – jag har ingen lust att dratta i vattnet om det är för kallt.

OS närmar sig också. Hur kommer du följa tävlingarna?

– Det kommer bli framför teven. Jag kommer jobba men ska försöka hinna se så mycket som möjligt ändå. Jag älskar att se sport på teve och särskilt när det är stora mästerskap. Det är inte bara kanottävlingarna jag är nyfiken på, jag kommer kika extra på friidrotten och där det finns svenskar med. Det är jag och sonen Benjamin som sitter framför teven, Martin är inte lika intresserad, faktiskt inte.

Du om någon vet hur det är att få kliva högst upp på prispallen i ett OS. Kan du sätta ord på just den känslan?

– Oj, ja du, jag tror faktiskt det i mitt fall först och främst var lättnad. Jag hade så länge tränat och siktat mot just de OS jag gjorde. Så lyckas man...lättnad först och främst vill jag svara. Sedan förstås är det också ett enda stort lyckorus. En jätteglädje.

När du och Susanne Gunnarsson vann OS-guldet i K2 1996 var ni riktigt bittra fiender. I en NWT-intervju något är senare berättade du att hela din vakna tid gick åt att hata Susanne. Hur är ditt förhållande till Susanne i dag?

– Bättre, mycket bättre, ja, bra. Inte för att vi ses eller pratar ofta. Vi vet båda varför det blev som det blev. Susanne är i dag skild från sin man som var involverad i att det blev så infekterat mellan oss. Susanne och jag sågs förresten för inte så länge sedan i samband med en olympiaträff i Stockholm. Efteråt gick vi ut och käkade. Allt gammalt har vi lagt bakom oss.

Så här i efterhand, vad minns du mest och bäst från den aktiva karriären?

– Det är förstås mycket. Jag vill svara så här. Allt var så enkelt, men levde för träningen och för tävlingarna. Det var egentligen allt, man behövde bara bry sig om det och sig själv. Man levde i sin egen lilla bubbla.

Hur var det direkt efter då, när du inte behövde gå upp tidigt på morgonen för att du måste träna. När alla dessa måsten inte behövdes längre?

– Det var något nytt men jag fortsatte att träna två pass om dagen tre eller fyra år efter att jag slutat tävla. Jag kände att jag måste det, kroppen var ju van det. Jag vet inte hur jag skulle ha mått om jag inte gjort så.

Vem i dina ögon är världens genom tiderna störste idrottsman?

– Carl Lewis! Jag såg honom tävla i Seoul och såg 100-metersfinalen när först Ben Johnson vann och sedan några dagar senare åkte fast på att ha dopat sig. Men svaret på frågan...Carl Lewis. En fantastisk idrottsman.

Han är störst som jag ser det.

En helledig dag – vad gör du helst då?

– Bakar kanske. Jag älskar att baka. Jag skulle ändå säga träning. Jag har aldrig slutat säga att jag ska träna. Ska jag ut på en kanottur eller gå till ett spinningpass säger jag att jag ska gå och träna. Ulrika Knape däremot har berättat för mig att hon håller i gång och motionerar. Så har jag inte lärt mig att säga ännu. Men så är jag också extrem i allt jag gör. Nu kan jag unna mig att äta godis och kakor, sånt som jag fick hålla igen på under karriären. Nu finns det inget stopp, jag kan smälla i mig en 400-grams Marabou direkt eller öppna en godispåse och plocka i mig det goda utan avbrott. Martin har haft synpunkter, han till och med satte larm på godiset. Han visste jag skulle hitta det på hyllan, när jag skulle plocka ner godispåsen började det ringa en klocka. Ha-ha, jag kunde faktiskt inte låta bli att skratta själv...

Hur är det förresten att se sig själv som staty. Karlskoga har ju hedrat dig med en staty vid båthuset..?

– Jag måste säga att jag är både stolt och känner mig hedrad. Statyn är så jättefin och porträttlik. Jag känner igen mig själv, det är lite som en spegelbild

Du är egen företagare inom kafébranschen. Varför blev det just detta?

– Jag har alltid gillat att baka. Jag trivs med det jag gör, jag jobbar mycket men jag har också fyra anställda. Så en del ledighet kan jag unna mig då och då och då blir det oftast en tur till stugan vid Vänern.

Hur många gånger har du sett dina guldlopp från OS?

– Det i Atlanta har blivit några gånger. Jag brukar avsluta med det loppet när jag föreläser och berättar hur Susanne (Gunnarsson) och jag kunde fungera ihop i kanoten trots våra stridigheter.

Det här visste du inte om Agneta Andersson. Vad är ditt svar på den frågan?

– Haha, jag kan berätta att jag är en jäkel på att baka kanelbullar.