2017-09-08 17:46

2017-09-09 08:42

Gôrtufft att köra Tjurruset otränad

KRÖNIKA: Mikael Adamsson

Det var en gång en Micke som blev så gruvligt besviken när han gjorde en Göta-jogg (15 kilometer) på 1 timme och 28 minuter att han övervägde att aldrig titta åt ett par träningsdojor igen.

Han var inte nådig mot sig själv. Vi snackar hård självspäkning i hånform.

Kompisen Bengt var också med i samma lopp. Vi hade bara några år, och förmodligen kilon, tidigare avverkat samma tävling på 60 respektive 67 minuter.

Den här gången landade Bengt på 1,20. Och blev förbannad på mig efter målgång.

Vi hade nämligen gjort upp att vi skulle ta sällskap från Tingvalla idrottsplats, där målet var beläget, men när Bengt sprängt målsnöret stod jag inte att finna på innerplanen.

Han kunde för sitt liv inte begripa att jag var ännu sämre och muttrade säkert ”var är idioten nu då?”.

Så när Bengt i vredesmod, med hans mått, var på väg ut genom grindarna slängde han en sista blick mot upploppet. Och där kom någon han kände igen stapplande i knapp styrfart. Det var naturligtvis jag.

Men det var då det.

I dag skulle jag vara ofattbart nöjd med 1,28 på 15 kilometer.

Därför förbannar jag nu, istället för dåliga personliga resultat, den ofantliga dumhet som tvingar mig att springa Tjurruset.

Min heder står nämligen på spel.

Jag lovade ju, i denna tidning, att jag skulle genomföra IF Götas kraftprov – med hinder som ”drethôle” och all sköns pyroteknika – om Sveriges herrlandslag i fotboll skulle ta poäng mot Frankrike i VM-kvalet.

Trodde ju naturligtvis att det var ett jäkligt safe löfte. Inte kunde väl blågult rubba denna supermakt inom fotbollssporten. Men si, det kunde de svenske.

Och där stod jag med tvättad hals, en hals som lär blir desto skitigare vad det lider.

Mitt hopp stod nu till att allt skulle falla i glömska. Om jag håller käft så kanske ingen minns mitt idiotiska löfte.

Men det kunde jag självfallet bara drömma om.

Rätt vad det var så dök en påminnelse upp i mitt flöde på sociala medier, och där och då slog det mig som en slägga i skallen – jag kan inte tiga bort det och jag kommer inte undan.

Jag förstod att det var definitivt tokkört när Göta-bossen Johan Engberg och sportchef Voyce dessutom lurade ut mig i något träsk under förevändning att en av friidrottsklubbens presskonferenser var på gång (se bilden). Och där jag därpå, under glatt skrockande, förärades ett par kamouflagefärgade tajts och en nummerlapp.

Nu finns det således ingen återvändo. Men jag kommer även den här gången att kunna luta mig mot tidigare nämnde Bengt. Han blir min ledsagare genom skiten, min fyrbåk i den kletiga misären.

Han är dessutom hyggligt tränad.

Det är dock inte jag. Sedan mitten av juli, då en klassisk gubbvad för tusende gången fick mig att ledsna, har jag legat extremt lågt.

Så nu kör jag Tjurruset otränad.

Kan man bli tuffare än så. Gôrtufft,typ...

 

Han var inte nådig mot sig själv. Vi snackar hård självspäkning i hånform.

Kompisen Bengt var också med i samma lopp. Vi hade bara några år, och förmodligen kilon, tidigare avverkat samma tävling på 60 respektive 67 minuter.

Den här gången landade Bengt på 1,20. Och blev förbannad på mig efter målgång.

Vi hade nämligen gjort upp att vi skulle ta sällskap från Tingvalla idrottsplats, där målet var beläget, men när Bengt sprängt målsnöret stod jag inte att finna på innerplanen.

Han kunde för sitt liv inte begripa att jag var ännu sämre och muttrade säkert ”var är idioten nu då?”.

Så när Bengt i vredesmod, med hans mått, var på väg ut genom grindarna slängde han en sista blick mot upploppet. Och där kom någon han kände igen stapplande i knapp styrfart. Det var naturligtvis jag.

Men det var då det.

I dag skulle jag vara ofattbart nöjd med 1,28 på 15 kilometer.

Därför förbannar jag nu, istället för dåliga personliga resultat, den ofantliga dumhet som tvingar mig att springa Tjurruset.

Min heder står nämligen på spel.

Jag lovade ju, i denna tidning, att jag skulle genomföra IF Götas kraftprov – med hinder som ”drethôle” och all sköns pyroteknika – om Sveriges herrlandslag i fotboll skulle ta poäng mot Frankrike i VM-kvalet.

Trodde ju naturligtvis att det var ett jäkligt safe löfte. Inte kunde väl blågult rubba denna supermakt inom fotbollssporten. Men si, det kunde de svenske.

Och där stod jag med tvättad hals, en hals som lär blir desto skitigare vad det lider.

Mitt hopp stod nu till att allt skulle falla i glömska. Om jag håller käft så kanske ingen minns mitt idiotiska löfte.

Men det kunde jag självfallet bara drömma om.

Rätt vad det var så dök en påminnelse upp i mitt flöde på sociala medier, och där och då slog det mig som en slägga i skallen – jag kan inte tiga bort det och jag kommer inte undan.

Jag förstod att det var definitivt tokkört när Göta-bossen Johan Engberg och sportchef Voyce dessutom lurade ut mig i något träsk under förevändning att en av friidrottsklubbens presskonferenser var på gång (se bilden). Och där jag därpå, under glatt skrockande, förärades ett par kamouflagefärgade tajts och en nummerlapp.

Nu finns det således ingen återvändo. Men jag kommer även den här gången att kunna luta mig mot tidigare nämnde Bengt. Han blir min ledsagare genom skiten, min fyrbåk i den kletiga misären.

Han är dessutom hyggligt tränad.

Det är dock inte jag. Sedan mitten av juli, då en klassisk gubbvad för tusende gången fick mig att ledsna, har jag legat extremt lågt.

Så nu kör jag Tjurruset otränad.

Kan man bli tuffare än så. Gôrtufft,typ...