2016-07-30 06:00

2016-07-30 09:23

Tillbaka när swimrun avgörs för tredje gången

SWIMRUN: Arrangören pratar ut om olyckan som inträffade för ett år sedan

Under lördagseftermiddagen kommer vinnarna av årets Karlstad swimrun att koras.
För arrangören Pär Johansson är det en seger bara att få vara delaktig igen.

Halv nio den 31 juli 2015 gick larmet.

Bara ett par kilometer från hemmet hade Pär Johansson kolliderat med en lastbil.

– Jag var på väg hem från en träningsrunda på min cykel. Jag stack ganska tidigt för att hinna tillbaka till dess barnen skulle vakna, men det gjorde jag aldrig. Det höll på att ta slut alltihop.

Pär Johansson färdades med helikopter till Universitetssjukhuset i Örebro för intensivvård.

Dagen därpå bedömdes skadorna som allvarliga men inte livshotande, och han förflyttades till Centralsjukhuset i Karlstad.

Två veckor senare var han hemma igen med en kraftig hjärnskakning och frakturer på nacke, nyckelben och axel.

Av olyckan minns han ingenting.

– Det är ganska skönt, men också lite jobbigt, säger Pär Johansson och berättar att minnesluckorna sträcker sig från dagen innan kollisionen till ett tiotal dagar efter.

– Jag har pratat med personen som körde lastbilen och vi har inga ”hard feelings”. Det var bara en rejäl otur att vi träffades just där och då.

Inte återställd

På söndag är det exakt ett år sedan någon larmade om incidenten på Edsgatan i Karlstad.

Än i dag brottas han med sviterna från kraschen.

– Fysiskt är jag relativt återhämtad, däremot blir jag snabbt trött i huvudet. Följden blir att jag både går och talar sämre, samt blir mer lättirriterad. Jag fungerar som bäst på förmiddagarna.

Han tillägger:

– Ofta är det just det som känns mest frustrerande. Att jag på utsidan ser ut som jag gjorde förr, trots att insidan ännu inte är helt återställd. Ibland önskar jag att det kunde synas utanpå hur det känns inombords.

Vardagliga ting, som tidigare inte upplevdes särskilt jobbiga, kan nu vara energikrävande.

– Förut kunde jag springa mig trött. Nu kan jag bli trött bara av att gå till affären eller att träffa folk. Jag är en social kille, men nu behöver jag anpassa min kraft efter vad jag orkar för dagen och orken varierar från dag till dag. Världen utanför går ju lika fort, men min värld snurrar saktare. Det är en utmaning.

Den största prövningen är ändå att förlika sig med begränsningarna och att leva i ovisshet.

– Jag vill inte riktigt inse att det är så här. Jag tycker att nu räcker det väl. Hade armen eller benet varit brutet hade jag vetat när det skulle bli helt igen. Svårigheten är att inte veta när allt är läkt. Att läkarna säger att jag ska bli helt återställd litar jag på, men att inte veta hur länge det kommer att ta är jobbigt.

Tacksam för stödet

Pär Johansson har frekvent telefonkontakt med läkarna och träffar dem någon gång varannan månad.

Han är evigt tacksam över all den hjälp han fått.

– Läkarna har varit helt fantastiska från dag ett. De gör verkligen ett jättejobb med mig.

Vid sin sida har han framför allt sambon och arrangörspartnern Camilla Dahlström.

– Hon och de närmaste omkring mig har varit och är min största hjälp. De upplever de dagar och stunder när det inte fungerar så bra för mig och märker att jag blir sämre mycket tidigare än vad jag själv gör. Jag är ju ”fast” i detta. Camilla är i det varje dag trots att hon egentligen inte behöver, vilket jag är så tacksam över. Hon är ”The messenger” till mig när det inte funkar för mig och jag har svårt att där och då riktigt uppskatta och förstå vad hon menar. Det är en otacksam uppgift hon tagit på sig, men hon hjälper mig att inse och acceptera att mitt liv är såhär just nu.

Och rehabiliteringen går framåt – om än långsamt.

– Jag blir bättre för varje dag, men det är med små steg. Jag tycker att det går sakta, och det är väl för att jag minns hur det var innan smällen.

Träning är en stor del av Pär Johanssons liv, och det är just under motionen tankarna skingras.

– Det hjälper mig att kunna glömma allt det jobbiga när jag är ute och springer, cyklar eller simmar. Jag är väldigt tacksam för att jag kan göra det nu. Jag har insett att man inte kan ta sådant för givet längre, säger han och tillägger:

– Njut av livet och uppskatta det du har. Det är lite klyschigt att säga, men helt plötsligt kan det faktiskt förändras. Och använd cykelhjälm. Den räddade mig.

Dags igen

Trots att olyckan inträffade dygnet före startskottet av Karlstad swimrun valde Camilla Dahlström att genomföra tävlingen.

– Jag är verkligen jätteglad över att hon gjorde det. Jag kunde inte säga det då, men det var precis det jag ville att hon skulle göra.

I dag genomförs tävlingen igen. Denna gång med Pär Johansson på benen.

– Det kommer att bli både kul och jobbigt.

Totalt är 50 deltagare anmälda till start, 20 fler än under första upplagan och tio fler än i fjol.

– Det kan tyckas vara få, men för oss är det många. Upplevelsen är viktigast och därför vill vi leverera något riktigt bra till samtliga deltagare.

Av de drygt 50 swimrun-tävlingar som avgörs i Sverige denna sommar, sticker upplagan i Karlstad ut ur mängden.

– Vad vi vet är det här den enda swimrun-tävlingen som körs inne i en stad.

Det är också det som är ett av arrangemangets stora lockelse.

– Sista simningen sträcker sig från Sandgrundsudden till uppgången vid Bishops Arms. Det är ganska fränt att kliva upp där i våtdräkt när hela uteserveringen är fullbelamrad.

Halv nio den 31 juli 2015 gick larmet.

Bara ett par kilometer från hemmet hade Pär Johansson kolliderat med en lastbil.

– Jag var på väg hem från en träningsrunda på min cykel. Jag stack ganska tidigt för att hinna tillbaka till dess barnen skulle vakna, men det gjorde jag aldrig. Det höll på att ta slut alltihop.

Pär Johansson färdades med helikopter till Universitetssjukhuset i Örebro för intensivvård.

Dagen därpå bedömdes skadorna som allvarliga men inte livshotande, och han förflyttades till Centralsjukhuset i Karlstad.

Två veckor senare var han hemma igen med en kraftig hjärnskakning och frakturer på nacke, nyckelben och axel.

Av olyckan minns han ingenting.

– Det är ganska skönt, men också lite jobbigt, säger Pär Johansson och berättar att minnesluckorna sträcker sig från dagen innan kollisionen till ett tiotal dagar efter.

– Jag har pratat med personen som körde lastbilen och vi har inga ”hard feelings”. Det var bara en rejäl otur att vi träffades just där och då.

Inte återställd

På söndag är det exakt ett år sedan någon larmade om incidenten på Edsgatan i Karlstad.

Än i dag brottas han med sviterna från kraschen.

– Fysiskt är jag relativt återhämtad, däremot blir jag snabbt trött i huvudet. Följden blir att jag både går och talar sämre, samt blir mer lättirriterad. Jag fungerar som bäst på förmiddagarna.

Han tillägger:

– Ofta är det just det som känns mest frustrerande. Att jag på utsidan ser ut som jag gjorde förr, trots att insidan ännu inte är helt återställd. Ibland önskar jag att det kunde synas utanpå hur det känns inombords.

Vardagliga ting, som tidigare inte upplevdes särskilt jobbiga, kan nu vara energikrävande.

– Förut kunde jag springa mig trött. Nu kan jag bli trött bara av att gå till affären eller att träffa folk. Jag är en social kille, men nu behöver jag anpassa min kraft efter vad jag orkar för dagen och orken varierar från dag till dag. Världen utanför går ju lika fort, men min värld snurrar saktare. Det är en utmaning.

Den största prövningen är ändå att förlika sig med begränsningarna och att leva i ovisshet.

– Jag vill inte riktigt inse att det är så här. Jag tycker att nu räcker det väl. Hade armen eller benet varit brutet hade jag vetat när det skulle bli helt igen. Svårigheten är att inte veta när allt är läkt. Att läkarna säger att jag ska bli helt återställd litar jag på, men att inte veta hur länge det kommer att ta är jobbigt.

Tacksam för stödet

Pär Johansson har frekvent telefonkontakt med läkarna och träffar dem någon gång varannan månad.

Han är evigt tacksam över all den hjälp han fått.

– Läkarna har varit helt fantastiska från dag ett. De gör verkligen ett jättejobb med mig.

Vid sin sida har han framför allt sambon och arrangörspartnern Camilla Dahlström.

– Hon och de närmaste omkring mig har varit och är min största hjälp. De upplever de dagar och stunder när det inte fungerar så bra för mig och märker att jag blir sämre mycket tidigare än vad jag själv gör. Jag är ju ”fast” i detta. Camilla är i det varje dag trots att hon egentligen inte behöver, vilket jag är så tacksam över. Hon är ”The messenger” till mig när det inte funkar för mig och jag har svårt att där och då riktigt uppskatta och förstå vad hon menar. Det är en otacksam uppgift hon tagit på sig, men hon hjälper mig att inse och acceptera att mitt liv är såhär just nu.

Och rehabiliteringen går framåt – om än långsamt.

– Jag blir bättre för varje dag, men det är med små steg. Jag tycker att det går sakta, och det är väl för att jag minns hur det var innan smällen.

Träning är en stor del av Pär Johanssons liv, och det är just under motionen tankarna skingras.

– Det hjälper mig att kunna glömma allt det jobbiga när jag är ute och springer, cyklar eller simmar. Jag är väldigt tacksam för att jag kan göra det nu. Jag har insett att man inte kan ta sådant för givet längre, säger han och tillägger:

– Njut av livet och uppskatta det du har. Det är lite klyschigt att säga, men helt plötsligt kan det faktiskt förändras. Och använd cykelhjälm. Den räddade mig.

Dags igen

Trots att olyckan inträffade dygnet före startskottet av Karlstad swimrun valde Camilla Dahlström att genomföra tävlingen.

– Jag är verkligen jätteglad över att hon gjorde det. Jag kunde inte säga det då, men det var precis det jag ville att hon skulle göra.

I dag genomförs tävlingen igen. Denna gång med Pär Johansson på benen.

– Det kommer att bli både kul och jobbigt.

Totalt är 50 deltagare anmälda till start, 20 fler än under första upplagan och tio fler än i fjol.

– Det kan tyckas vara få, men för oss är det många. Upplevelsen är viktigast och därför vill vi leverera något riktigt bra till samtliga deltagare.

Av de drygt 50 swimrun-tävlingar som avgörs i Sverige denna sommar, sticker upplagan i Karlstad ut ur mängden.

– Vad vi vet är det här den enda swimrun-tävlingen som körs inne i en stad.

Det är också det som är ett av arrangemangets stora lockelse.

– Sista simningen sträcker sig från Sandgrundsudden till uppgången vid Bishops Arms. Det är ganska fränt att kliva upp där i våtdräkt när hela uteserveringen är fullbelamrad.

Karlstad swimrun

Karlstad swimrun är Sveriges centralaste swimrun. Under tävlingen springer deltagarna i våtdräkt och simmar i skor (all utrustning ska vara med över mållinjen).

Tävlingen i Karlstad består av ett singelrace (6,3 km löpning och 1,7 km simning fördelat på fem simsträckor och sex sträckor löpning) och en långdistans (3,3 kilometer simning och 10,5 km löpning fördelat på åtta sträckor på land och sju i vattnet). Långdistansen körs i par.

Starten går vid Sommarro IP och målgången är på Stora Torget