2016-06-04 11:34

2016-06-07 10:21

Mitt möte med Muhammad Ali 1979

BOXNING: Han valdes till idrottshistoriens störste - i fredags avled "The Greatest"

Idrottshistoriens allra störste genom tiderna har lämnat oss. Muhammad Ali avled på fredagskvällen,
Han kallade sig själv The Greatest. Det gjorde alla till slut.
Han var min ungdoms idrottsikon. Han är det fortfarande. För mig och för många, många andra.
Den 28 maj 1979 fick jag äntligen träffa och intervjua Muhammad Ali.
Jag upptäckte en sida av mästaren som överraskade mig.

Mötet är och förblir höjdpunkten under mitt liv som journalist. Ali var då världens mest kända ansikte och hade några månader tidigare, som den förste någonsin, återerövrat VM-titeln för tredje gången.

Den här majkvällen 1979 var han var hedersgäst på en stor boxningsgala i Kungliga tennishallen i Stockholm.

På eriksgata

Ali reste jorden runt på en sista eriksgata. Han hade meddelat att det var slutboxat.

Efter boxningsgalan bjöds det på party för ett slutet sällskap på dåvarande inneklubben Alexandras, med Ali och hans vackra hustru Veronica som hedersgäster. En alkoholfri kväll. Ali blev muslim redan 1964. Jag var en av de lyckligt utvalda som blev inbjuden och jag lyckades smuggla med mig den då tonårige NWT-praktikanten och boxningsfantasten Bo Nordlund från Kil. I dag teknologie doktor.

Några timmar in på den magiska kvällen nuddade jag vid sjunde himlen. Ali beviljade mig en stund av hans dyrbara tid, och det var under intervjun med Den Störste som jag upptäckte det.

Bara en mask

Upptäckte att de rullande ögonen, den gastande rösten och det yviga kroppsspråket bara var masken på en gudabenådad skådespelare.

Mitt emot mig stod istället en lugn, sansad, belevad och ytterst charmerande människa. Verbal och eftertänksam i sina svar, fjärran från den högljudda skrythals jag hade sett så många gånger i TV och i tidningarna.

Han såg att jag, den unge journalisten, var nervös och sade lugnt:

- Take it easy. I am just a human being.

Intelligente Ali insåg förstås det meningslösa i att spela teater för en ung, grön, salig och uppskärrad reporter från en svensk bonntidning vars namn han inte ens kunde uttala.

Ali berättade bland annat:

- Min långa resa närmar sig sitt slut. Om en månad abdikerar jag från tungviktstronen. Därför flyger jag nu runt till samtliga världsdelar för att tacka alla som stöttat mig under de här åren.

Magisk stund

När min magiska stund med Ali var till ända äntrade han scenen på Alexandras, och blev plötsligt Skådespelaren igen. Innan intervjuaren, den normalt munvige Jörn Donner ens fick en chans att öppna truten gjorde Ali klart för honom:

- If I had a low IQ I would be you.

- Men...försökte Donner.

- If I had a low IQ I would enjoy this interview, rimmade Ali kobrasnabbt!

Strax före midnatt lämnade Ali nattklubben, och återigen fick jag se den okända sidan av mästaren. I trappan upp till entrédörren vände han sig om, letade med blicken efter sin unga hustru Veronica. Fick ögonkontakt, dröjde ett ögonblick och placerade sedan försiktigt och ömsint den stora högernäven runt hennes axel, varpå paret vandrade ut i Stockholmsnatten.

Masken lämnade Ali kvar i Club Alexandras pulserande innandöme.

- Innerst inne är han faktiskt en aning blyg, har jag fått veta långt senare av människor som verkligen kände honom.

Saknade motstycke

Som boxare saknade Ali motstycke. Som människa likaså.

Ingen idrottsman har påverkat opinionen lika påtagligt som Ali gjorde den 28 april 1967 i Houston, då han vägrade att göra värnplikt; vägrade att resa till andra sidan jordklotet för att bli delaktig i slakten på vietnameser.

Vid denna tid var krigsprotesterna fortfarande i sin linda i USA. På topplistorna regerade hitlåten om de gröna baskrarna.

Alis ställningstagande, och hans berömda ord ”jag har inget otalt med Vietcong”, var en knallhård höger rakt i Vita Husets och Pentagons solar plexus.

Vägrade Vietnam

Han visste att ett ”no” till värnplikten skulle bestraffas med fängelse och att han skulle fråntas VM-titeln.

Han vägrade inte av rädsla för sitt eget liv. The Champ visste att en världsmästare i boxning knappast skulle skickas till fronten.

Han gjorde det av övertygelse och med historiens facit i hand vann Muhammad Ali karriärens största seger den här aprildagen i Texas.

Han vände opinonen.

Tre år senare fick Ali upprättelse av USA:s högsta domstol, och var tillbaka i boxningsringen.

Sedan följde en rad historiska fighter, trots att Ali hade berövats sina bästa år som boxare.

Den allra mest klassiska matchen går till historien som ”The Rumble in the Jungle”. Den episka bataljen då ”monstret” George Foreman knockades i åttonde ronden inför 100 000 fanatiska anhängare på Stade du 20 mai, en sammetssvart afrikansk oktobernatt 1974 i Zaires huvudstad Kinshasa. Matchen då Ali återerövrade tungviktskronan.

”Rumble in the Jungle”

100 000 afrikaners mullrande stämmor steg mot skyn när Foreman tumlade runt på canvasen:

”Ali, Ali Bomayee!!

Världsberömde författaren Norman Mailer inspirerades att skriva en hel bok om den surrealistiska matchen. Dokumentärfilmen ”When we were kings” fick en välförtjänt Oscar. Se den! Bättre sportdokumentär har aldrig producerats!

Lika sägenomspunnen är Alis trilogi mot Joe Frazier med ”The Thrilla´in Manilla” som juvelen i kronan. Ali besegrade ärkerivalen i matchen som var en enda lång lidandets väg.

Därefter gick han tyvärr, och liksom så många andra boxare, flera matcher för mycket innan handskarna placerades på hyllan för gott 1981. Två år senare fick Ali diagnosen Parkinson.

Människor över hela världen kände en klump i halsen när de såg den av sjukdom svårt märkte gamle mästaren tända olympiska elden med darrande boxarnävar 1996.

Ali var mästaren som tog parti för de svaga i samhället.

I den muslimska världen är han fortfarande den utan jämförelse mest populäre amerikanen.

Mitt korkade beslut

2002 blev hans namn en stjärna i Hollywood, men inte på den berömda trottoaren vid Grauman´s Chinese Theatre. Ali krävde att hans stjärna skulle placeras på väggen istället. Han vägrade att låta sig trampas på. Fighterinstinkten levde, även om skalet var illa märkt av den lömska sjukdomen.

Jag fick Alis autograf efter den där intervjun 1979. Den enda autograf jag någonsin bett om. Jag tog en till NWT-praktikanten Bosse också.

Jag sålde namnteckningen till NWT:s kulturredaktör Mats Dahlberg, eftersom jag var sugen på ett nytt tennisracket.

Ett av mitt livs mer korkade beslut! Bosse har kvar sin.

Vid millennieskiftet valdes The Greatest till 1900-talets främste idrottsutövare, alla kategorier, i världen.

Det är länge sedan Muhammad Ali behövde övertyga oss om att han är Den Störste.

Det förblir han, även om han nu inte finns bland oss längre.

 

 

 

 

Mötet är och förblir höjdpunkten under mitt liv som journalist. Ali var då världens mest kända ansikte och hade några månader tidigare, som den förste någonsin, återerövrat VM-titeln för tredje gången.

Den här majkvällen 1979 var han var hedersgäst på en stor boxningsgala i Kungliga tennishallen i Stockholm.

På eriksgata

Ali reste jorden runt på en sista eriksgata. Han hade meddelat att det var slutboxat.

Efter boxningsgalan bjöds det på party för ett slutet sällskap på dåvarande inneklubben Alexandras, med Ali och hans vackra hustru Veronica som hedersgäster. En alkoholfri kväll. Ali blev muslim redan 1964. Jag var en av de lyckligt utvalda som blev inbjuden och jag lyckades smuggla med mig den då tonårige NWT-praktikanten och boxningsfantasten Bo Nordlund från Kil. I dag teknologie doktor.

Några timmar in på den magiska kvällen nuddade jag vid sjunde himlen. Ali beviljade mig en stund av hans dyrbara tid, och det var under intervjun med Den Störste som jag upptäckte det.

Bara en mask

Upptäckte att de rullande ögonen, den gastande rösten och det yviga kroppsspråket bara var masken på en gudabenådad skådespelare.

Mitt emot mig stod istället en lugn, sansad, belevad och ytterst charmerande människa. Verbal och eftertänksam i sina svar, fjärran från den högljudda skrythals jag hade sett så många gånger i TV och i tidningarna.

Han såg att jag, den unge journalisten, var nervös och sade lugnt:

- Take it easy. I am just a human being.

Intelligente Ali insåg förstås det meningslösa i att spela teater för en ung, grön, salig och uppskärrad reporter från en svensk bonntidning vars namn han inte ens kunde uttala.

Ali berättade bland annat:

- Min långa resa närmar sig sitt slut. Om en månad abdikerar jag från tungviktstronen. Därför flyger jag nu runt till samtliga världsdelar för att tacka alla som stöttat mig under de här åren.

Magisk stund

När min magiska stund med Ali var till ända äntrade han scenen på Alexandras, och blev plötsligt Skådespelaren igen. Innan intervjuaren, den normalt munvige Jörn Donner ens fick en chans att öppna truten gjorde Ali klart för honom:

- If I had a low IQ I would be you.

- Men...försökte Donner.

- If I had a low IQ I would enjoy this interview, rimmade Ali kobrasnabbt!

Strax före midnatt lämnade Ali nattklubben, och återigen fick jag se den okända sidan av mästaren. I trappan upp till entrédörren vände han sig om, letade med blicken efter sin unga hustru Veronica. Fick ögonkontakt, dröjde ett ögonblick och placerade sedan försiktigt och ömsint den stora högernäven runt hennes axel, varpå paret vandrade ut i Stockholmsnatten.

Masken lämnade Ali kvar i Club Alexandras pulserande innandöme.

- Innerst inne är han faktiskt en aning blyg, har jag fått veta långt senare av människor som verkligen kände honom.

Saknade motstycke

Som boxare saknade Ali motstycke. Som människa likaså.

Ingen idrottsman har påverkat opinionen lika påtagligt som Ali gjorde den 28 april 1967 i Houston, då han vägrade att göra värnplikt; vägrade att resa till andra sidan jordklotet för att bli delaktig i slakten på vietnameser.

Vid denna tid var krigsprotesterna fortfarande i sin linda i USA. På topplistorna regerade hitlåten om de gröna baskrarna.

Alis ställningstagande, och hans berömda ord ”jag har inget otalt med Vietcong”, var en knallhård höger rakt i Vita Husets och Pentagons solar plexus.

Vägrade Vietnam

Han visste att ett ”no” till värnplikten skulle bestraffas med fängelse och att han skulle fråntas VM-titeln.

Han vägrade inte av rädsla för sitt eget liv. The Champ visste att en världsmästare i boxning knappast skulle skickas till fronten.

Han gjorde det av övertygelse och med historiens facit i hand vann Muhammad Ali karriärens största seger den här aprildagen i Texas.

Han vände opinonen.

Tre år senare fick Ali upprättelse av USA:s högsta domstol, och var tillbaka i boxningsringen.

Sedan följde en rad historiska fighter, trots att Ali hade berövats sina bästa år som boxare.

Den allra mest klassiska matchen går till historien som ”The Rumble in the Jungle”. Den episka bataljen då ”monstret” George Foreman knockades i åttonde ronden inför 100 000 fanatiska anhängare på Stade du 20 mai, en sammetssvart afrikansk oktobernatt 1974 i Zaires huvudstad Kinshasa. Matchen då Ali återerövrade tungviktskronan.

”Rumble in the Jungle”

100 000 afrikaners mullrande stämmor steg mot skyn när Foreman tumlade runt på canvasen:

”Ali, Ali Bomayee!!

Världsberömde författaren Norman Mailer inspirerades att skriva en hel bok om den surrealistiska matchen. Dokumentärfilmen ”When we were kings” fick en välförtjänt Oscar. Se den! Bättre sportdokumentär har aldrig producerats!

Lika sägenomspunnen är Alis trilogi mot Joe Frazier med ”The Thrilla´in Manilla” som juvelen i kronan. Ali besegrade ärkerivalen i matchen som var en enda lång lidandets väg.

Därefter gick han tyvärr, och liksom så många andra boxare, flera matcher för mycket innan handskarna placerades på hyllan för gott 1981. Två år senare fick Ali diagnosen Parkinson.

Människor över hela världen kände en klump i halsen när de såg den av sjukdom svårt märkte gamle mästaren tända olympiska elden med darrande boxarnävar 1996.

Ali var mästaren som tog parti för de svaga i samhället.

I den muslimska världen är han fortfarande den utan jämförelse mest populäre amerikanen.

Mitt korkade beslut

2002 blev hans namn en stjärna i Hollywood, men inte på den berömda trottoaren vid Grauman´s Chinese Theatre. Ali krävde att hans stjärna skulle placeras på väggen istället. Han vägrade att låta sig trampas på. Fighterinstinkten levde, även om skalet var illa märkt av den lömska sjukdomen.

Jag fick Alis autograf efter den där intervjun 1979. Den enda autograf jag någonsin bett om. Jag tog en till NWT-praktikanten Bosse också.

Jag sålde namnteckningen till NWT:s kulturredaktör Mats Dahlberg, eftersom jag var sugen på ett nytt tennisracket.

Ett av mitt livs mer korkade beslut! Bosse har kvar sin.

Vid millennieskiftet valdes The Greatest till 1900-talets främste idrottsutövare, alla kategorier, i världen.

Det är länge sedan Muhammad Ali behövde övertyga oss om att han är Den Störste.

Det förblir han, även om han nu inte finns bland oss längre.