2015-11-19 16:35

2015-11-19 16:37

Hon är ett lyft för Karlstad

TYNGDLYFTNING: Gorica bäst i 53 kilo

Karlstad har nu Sveriges bästa kvinnliga tyngdlyftare i de två lättaste viktklasserna.
Surya Sundqvist i 48 kilo och Gorica Kankaras-Smailovic i 53.

Surya, 21, har vi skrivit om tidigare, hon slog nyligen svenska rekorden i såväl ryck som stöt och sammanlagt.

35-åriga Gorica tävlar sedan ett år tillbaka för Karlstads atletklubb (KAK). Hon flyttade hit permanent från Serbien för några månader sedan, men är inte svensk medborgare än.

– Det vill jag bli, jag vill ge allt för Sverige och klubben här, säger Gorica, som bor i Karlstad med maken Edvin Smailovic, ursprungligen från Bosnien. Han är också hennes tränare, tillsammans med David Eliasson i KAK, och fungerar som tolk när NWT hälsar på under ett träningspass.

Gorica hanterar stora vikter för sin ringa storlek.

85 kilo åker upp på raka armar genom en så kallad sittstöt, djupt ner mot golvet efter frivändningen. Tekniken är ovanligare och svårare att utföra än utfallsstöt eller kickstöt, men snygg och effektiv för den som behärskar konsten så bra som Gorica.

Hon berättar att tränaren hemma i Serbien, den forne storlyftaren Slobodan Surbanovic, med 150 nationella rekord i +105 kilo, misslyckades att lära henne utfallsstötstekniken och föreslog sittvarianten. Det blev ett lyckokast.

Som mest hittills har hon klarat 90 kilo, i 58-kilosklassen, och 70 i ryck. Det är distriktsrekord för Västra Svealand, precis som de 65 och 85 hon vann Svealandsmästerskapet i Örebro på för ett par veckor sedan.

Det är faktiskt inte långt ifrån det manliga distriktsrekordet i lättaste klassen, 56 kilo, som Markus Bergström, Mockfjärds AK, har med 77–92.

Av de åtta tävlingar Gorica gjort i Sverige har hon vunnit alla utom en, SM i Sundsvall i somras då det blev brons i 58 kilo bakom svenska rekordhållerskan Angelica Roos, Mosseberg, som tillhör Nordens främsta.

Gorica skulle egentligen ha varit med i 53, om det inte blivit fel i anmälan, och hade då tagit guld.

Nu hägrar svenska rekordet i 53 kilo. Det fattas inte mycket till de 74–93 tidigare landslagssprintern Lena Berntsson, Mosseberg, har.

– Nästa år ska jag slå rekordet. Jag ska klara 75 och 100, säger hon bestämt.

Bland veteraner i åldersklassen 35–39 år i 58 kilo har Gorica redan lyft betydligt mer än Heidi Edensvärds, Mariestad, gällande rekord 49–59.

140 kilo i benböj är i högsta Sverigeklass. Hon ställde upp i styrkelyfts-DM och blev trea.

Bäst i Serbien

Gorica var bäst i Serbien också, vann flera nationella mästerskap och innehar serbiska rekordet i 58 kilo. Hon har också tävlat framgångsrikt internationellt i till exempel Tyskland, Schweiz, Österrike, Bosnien och Italien.

Hon tillhörde landslaget, men kom aldrig ut på några internationella mästerskap för Serbien.

– Jag blev anmäld ett par gånger, men de (serbiska tyngdlyftningsförbundet) hade inte råd skicka mig eller någon annan.

Bland annat hade hon kvalat in till EM i Bukarest 2009, men fick beskedet en dag innan att resan var inställt.

Gorica kom in på tyngdlyftning ganska sent.

Hur blev det tyngdlyftning?

– Jag har hållit på med idrott på sedan barnsben, bland annat karate. En gammal tränare såg mig på gymmet och tyckte att jag hade potential, så jag började, det var 2001.

Hon berättar om omgivningens motvilja mot sportvalet.

– Jag hade inget stöd. Familjen var mest neutral, men kompisar och folk runt omkring tog inte emot den sociala biten som de gör i Sverige. Det räknas som manssport där. De accepterade inte att jag aldrig gick ut eller drack alkohol, att jag ville satsa till 100 procent, de tyckte det var konstigt.

I Serbien finns det runt tio aktiva kvinnor, mot cirka 200 i Sverige.

Hon hade stundtals en tuff uppväxt och fick kämpa hårt för att komma någonstans.

– Resurserna när det gäller lokaler, vikter, maskiner och stänger är mycket bättre här, men organisationen i tyngdlyftning, träning och tränare är lika om inte sämre, säger Gorica, som tycker svenskarna verkar lite bortskämda och inte utnyttjar möjligheterna som finns.

Skrämmande träning

Tonen är också annorlunda mellan tränare och adept. Edvin kan nästan skrämma slag på ovana svenskar under träning och på tävlingar.

– Jag skriker mycket. Gorica vill ha det så, hon får en kick av det. Men folk vänder sig om och ser ut som de tänker ringa polisen, det blir helt tyst, säger Edvin.

– Ja, jag gillar när han skriker, jag lyfter mer då. Men hemma är han som en, mus, säger Gorica och ger maken en lekfull kram.

Han backar upp sin fru för att hon ska lyckas.

– Jag lagar maten, ser till att hon äter rätt och sköter allt så hon kan träna och lära sig svenska, säger Edvin, som är bodybuilder och själv tränar mycket.

Gorica är själv utbildad tränare, har gått 1,5 år på hälso- och sportakademi i Belgrad, med inriktning på tyngdlyftning och kraftsporter, och har papper på att hon är tyngdlyftningstränare steg tre. Hon vill gärna jobba som tränare, när hon kan svenska bättre.

När det gäller sin egen lyftning är Gorica målmedveten och kör fem–nio pass i veckan.

Närmast förbereder hon sig för klubbmästerskapet den 12 december.

Nästa år hägrar ett SM-guld.

Siktar på blågult

Hon får tävla nationellt för klubben utan att vara svensk medborgare, men inte representera Sverige internationellt.

Det är något hon strävar mot, och har kapacitet att kvala in till EM eller VM.

Eftersom Edvin är svenska medborgare lär det bara vara en tidsfråga för Gorica.

– Jag tror det brukar ta två år, men vi ska se om tyngdlyftningsförbundet kan skriva till Migrationsverket så det går fortare, säger Edvin.

Gorica har ett litet hopp om att debutera som blågult i Spaniens Grand Prix i maj. Det är en av de största och mest prestigefyllda tävlingarna för kvinnor, där hon varit med tidigare och nått prispallen.

Hon tänker satsa på tyngdlyftning minst tills hon är 40.

Hur bra kan du bli?

– Bäst, säger hon.

Surya, 21, har vi skrivit om tidigare, hon slog nyligen svenska rekorden i såväl ryck som stöt och sammanlagt.

35-åriga Gorica tävlar sedan ett år tillbaka för Karlstads atletklubb (KAK). Hon flyttade hit permanent från Serbien för några månader sedan, men är inte svensk medborgare än.

– Det vill jag bli, jag vill ge allt för Sverige och klubben här, säger Gorica, som bor i Karlstad med maken Edvin Smailovic, ursprungligen från Bosnien. Han är också hennes tränare, tillsammans med David Eliasson i KAK, och fungerar som tolk när NWT hälsar på under ett träningspass.

Gorica hanterar stora vikter för sin ringa storlek.

85 kilo åker upp på raka armar genom en så kallad sittstöt, djupt ner mot golvet efter frivändningen. Tekniken är ovanligare och svårare att utföra än utfallsstöt eller kickstöt, men snygg och effektiv för den som behärskar konsten så bra som Gorica.

Hon berättar att tränaren hemma i Serbien, den forne storlyftaren Slobodan Surbanovic, med 150 nationella rekord i +105 kilo, misslyckades att lära henne utfallsstötstekniken och föreslog sittvarianten. Det blev ett lyckokast.

Som mest hittills har hon klarat 90 kilo, i 58-kilosklassen, och 70 i ryck. Det är distriktsrekord för Västra Svealand, precis som de 65 och 85 hon vann Svealandsmästerskapet i Örebro på för ett par veckor sedan.

Det är faktiskt inte långt ifrån det manliga distriktsrekordet i lättaste klassen, 56 kilo, som Markus Bergström, Mockfjärds AK, har med 77–92.

Av de åtta tävlingar Gorica gjort i Sverige har hon vunnit alla utom en, SM i Sundsvall i somras då det blev brons i 58 kilo bakom svenska rekordhållerskan Angelica Roos, Mosseberg, som tillhör Nordens främsta.

Gorica skulle egentligen ha varit med i 53, om det inte blivit fel i anmälan, och hade då tagit guld.

Nu hägrar svenska rekordet i 53 kilo. Det fattas inte mycket till de 74–93 tidigare landslagssprintern Lena Berntsson, Mosseberg, har.

– Nästa år ska jag slå rekordet. Jag ska klara 75 och 100, säger hon bestämt.

Bland veteraner i åldersklassen 35–39 år i 58 kilo har Gorica redan lyft betydligt mer än Heidi Edensvärds, Mariestad, gällande rekord 49–59.

140 kilo i benböj är i högsta Sverigeklass. Hon ställde upp i styrkelyfts-DM och blev trea.

Bäst i Serbien

Gorica var bäst i Serbien också, vann flera nationella mästerskap och innehar serbiska rekordet i 58 kilo. Hon har också tävlat framgångsrikt internationellt i till exempel Tyskland, Schweiz, Österrike, Bosnien och Italien.

Hon tillhörde landslaget, men kom aldrig ut på några internationella mästerskap för Serbien.

– Jag blev anmäld ett par gånger, men de (serbiska tyngdlyftningsförbundet) hade inte råd skicka mig eller någon annan.

Bland annat hade hon kvalat in till EM i Bukarest 2009, men fick beskedet en dag innan att resan var inställt.

Gorica kom in på tyngdlyftning ganska sent.

Hur blev det tyngdlyftning?

– Jag har hållit på med idrott på sedan barnsben, bland annat karate. En gammal tränare såg mig på gymmet och tyckte att jag hade potential, så jag började, det var 2001.

Hon berättar om omgivningens motvilja mot sportvalet.

– Jag hade inget stöd. Familjen var mest neutral, men kompisar och folk runt omkring tog inte emot den sociala biten som de gör i Sverige. Det räknas som manssport där. De accepterade inte att jag aldrig gick ut eller drack alkohol, att jag ville satsa till 100 procent, de tyckte det var konstigt.

I Serbien finns det runt tio aktiva kvinnor, mot cirka 200 i Sverige.

Hon hade stundtals en tuff uppväxt och fick kämpa hårt för att komma någonstans.

– Resurserna när det gäller lokaler, vikter, maskiner och stänger är mycket bättre här, men organisationen i tyngdlyftning, träning och tränare är lika om inte sämre, säger Gorica, som tycker svenskarna verkar lite bortskämda och inte utnyttjar möjligheterna som finns.

Skrämmande träning

Tonen är också annorlunda mellan tränare och adept. Edvin kan nästan skrämma slag på ovana svenskar under träning och på tävlingar.

– Jag skriker mycket. Gorica vill ha det så, hon får en kick av det. Men folk vänder sig om och ser ut som de tänker ringa polisen, det blir helt tyst, säger Edvin.

– Ja, jag gillar när han skriker, jag lyfter mer då. Men hemma är han som en, mus, säger Gorica och ger maken en lekfull kram.

Han backar upp sin fru för att hon ska lyckas.

– Jag lagar maten, ser till att hon äter rätt och sköter allt så hon kan träna och lära sig svenska, säger Edvin, som är bodybuilder och själv tränar mycket.

Gorica är själv utbildad tränare, har gått 1,5 år på hälso- och sportakademi i Belgrad, med inriktning på tyngdlyftning och kraftsporter, och har papper på att hon är tyngdlyftningstränare steg tre. Hon vill gärna jobba som tränare, när hon kan svenska bättre.

När det gäller sin egen lyftning är Gorica målmedveten och kör fem–nio pass i veckan.

Närmast förbereder hon sig för klubbmästerskapet den 12 december.

Nästa år hägrar ett SM-guld.

Siktar på blågult

Hon får tävla nationellt för klubben utan att vara svensk medborgare, men inte representera Sverige internationellt.

Det är något hon strävar mot, och har kapacitet att kvala in till EM eller VM.

Eftersom Edvin är svenska medborgare lär det bara vara en tidsfråga för Gorica.

– Jag tror det brukar ta två år, men vi ska se om tyngdlyftningsförbundet kan skriva till Migrationsverket så det går fortare, säger Edvin.

Gorica har ett litet hopp om att debutera som blågult i Spaniens Grand Prix i maj. Det är en av de största och mest prestigefyllda tävlingarna för kvinnor, där hon varit med tidigare och nått prispallen.

Hon tänker satsa på tyngdlyftning minst tills hon är 40.

Hur bra kan du bli?

– Bäst, säger hon.