2015-10-08 06:00

2015-10-09 17:16

"Skrek av frustration"

HINDERBANE-VM: Emil Carlberg hemma efter kraftprovet i Sierra Nevada-bergen

Tänk dig att kånka en stor hink fylld med jord uppför en brant slalombacke en kilometer från mål, när du är stupfärdig av trötthet.
I 30-gradig värme.
Emil Carlberg, 22, vet hur det känns.

Nu är han tillbaka i Karlstad efter att ha sprungit banan i hinderbane-VM i Sierra Nevada-bergen.

– Det var det jobbigaste jag upplevt. Jag är trött fortfarande, berättar Emil.

Han slutade på 65:e plats i motionsklasloppet som avgjordes dagen före VM, på samma bana. Tiden på 27 kilometer blev 4.16.44. Det räckte till niondeplats i 20–24-årsklassen.

– Jag är nöjd. Jag tillhörde de som var särklassigt yngst i tävlingen. De flesta låg mellan 30 och 40 år och har sysslat med det här i tio, tjugo år. Jag gjorde min första tävling för ett halvår sedan.

Svenskarna Jimmy Sandsten, Vårgårda, och Maria Welin, Borås, ingår i landslaget och kom 73:a respektive 190 i mästerskapsklassen. Jimmy, med tiden 3.15.53, blev sexa i H40–44-årsklassen och Maria elva bland damer 35–39.

Snabbast var Robert Killian, USA, med 2.25.55.

Gick 200 mil

Till vardags läser göteborgaren Emil ekonomi på Karlstads universitet. Han har sysslat med militär fitness i sex år och även ägnat sig åt äventyrsresor. 2013-2014 cyklade Emil först 550 mil från New York till Los Angeles på 54 dagar tillsammans med en kompis. Sedan gick han 200 mil till fots genom Nya Zeeland på 63 dagar tillsammans med en annan kompis för att avsluta med tre veckor på en öde ö i Dominikanska republiken.

I februari i år klättrade han 6 000 meter upp på Mount Everest.

Men tävlingen i samband med hinderbane-VM i Squaw Valley i Kalifornien var tuffast av allt. Hälften av distansen var uppförslöpning.

– Vi hade ett 30-tal hinder. Vi fick bland annat lyfta och bära stora stockar och sandsäckar.

Avslutningen var en rysare.

Skrek av frustration

– En kilometer före mål trodde jag att jag kunde pusta ut och springa utför. I stället fick vi fylla stora hinkar med jord och ta oss uppför och nerför en lång slalombacke. All energi var slut, jag skrek rakt ut i frustration och runt omkring mig låg det deltagare som hade tagit slut.

Men Emil kämpade sig över mållinjen.

– Det gav mersmak fast det roligaste var målgången. Jag gillar egentligen inte att tävla i sådan hetta, då föredrar jag absolut kyla och snöstorm.

Vad blir nästa utmaning?

– En spahelg i Stenungsund med flickvännen. Vi får se om jag klarar att sitta still!

Emil tar ett sabbatsår från studierna nästa år och ska i stället hålla föreläsningar med en kompis och bestiga Kilimanjaro.

Nästa tävling då?

– Jag ska vara med i Höstruset hemma i Billdal utanför Göteborg. Det är en halvmara. Förhoppningsvis mycket mindre jobbigt än hinderbane-VM.

Nu är han tillbaka i Karlstad efter att ha sprungit banan i hinderbane-VM i Sierra Nevada-bergen.

– Det var det jobbigaste jag upplevt. Jag är trött fortfarande, berättar Emil.

Han slutade på 65:e plats i motionsklasloppet som avgjordes dagen före VM, på samma bana. Tiden på 27 kilometer blev 4.16.44. Det räckte till niondeplats i 20–24-årsklassen.

– Jag är nöjd. Jag tillhörde de som var särklassigt yngst i tävlingen. De flesta låg mellan 30 och 40 år och har sysslat med det här i tio, tjugo år. Jag gjorde min första tävling för ett halvår sedan.

Svenskarna Jimmy Sandsten, Vårgårda, och Maria Welin, Borås, ingår i landslaget och kom 73:a respektive 190 i mästerskapsklassen. Jimmy, med tiden 3.15.53, blev sexa i H40–44-årsklassen och Maria elva bland damer 35–39.

Snabbast var Robert Killian, USA, med 2.25.55.

Gick 200 mil

Till vardags läser göteborgaren Emil ekonomi på Karlstads universitet. Han har sysslat med militär fitness i sex år och även ägnat sig åt äventyrsresor. 2013-2014 cyklade Emil först 550 mil från New York till Los Angeles på 54 dagar tillsammans med en kompis. Sedan gick han 200 mil till fots genom Nya Zeeland på 63 dagar tillsammans med en annan kompis för att avsluta med tre veckor på en öde ö i Dominikanska republiken.

I februari i år klättrade han 6 000 meter upp på Mount Everest.

Men tävlingen i samband med hinderbane-VM i Squaw Valley i Kalifornien var tuffast av allt. Hälften av distansen var uppförslöpning.

– Vi hade ett 30-tal hinder. Vi fick bland annat lyfta och bära stora stockar och sandsäckar.

Avslutningen var en rysare.

Skrek av frustration

– En kilometer före mål trodde jag att jag kunde pusta ut och springa utför. I stället fick vi fylla stora hinkar med jord och ta oss uppför och nerför en lång slalombacke. All energi var slut, jag skrek rakt ut i frustration och runt omkring mig låg det deltagare som hade tagit slut.

Men Emil kämpade sig över mållinjen.

– Det gav mersmak fast det roligaste var målgången. Jag gillar egentligen inte att tävla i sådan hetta, då föredrar jag absolut kyla och snöstorm.

Vad blir nästa utmaning?

– En spahelg i Stenungsund med flickvännen. Vi får se om jag klarar att sitta still!

Emil tar ett sabbatsår från studierna nästa år och ska i stället hålla föreläsningar med en kompis och bestiga Kilimanjaro.

Nästa tävling då?

– Jag ska vara med i Höstruset hemma i Billdal utanför Göteborg. Det är en halvmara. Förhoppningsvis mycket mindre jobbigt än hinderbane-VM.