2016-10-03 11:02

2016-10-03 11:02

Säffleoperan ger känslostark lady

KULTUR/NÖJE: Säffle-Tidningen recenserar My Fair Lady

Språkprofessor Higgins slår vad om att han kan förvandla blomsterflickan Eliza till en societetsdam värd namnet. Hur? Genom intensiv språkträning, nya kläder och en ny, polerad look. Resan, som Säffleoperan bjuder på i höst, är en underhållande och känslomässig sådan.

Han är – utan att överdriva – ett riktigt svin, språkprofessor Henry Higgins (Daniel Träff). En dag träffar den kalla översittaren blomsterflickan Eliza Doolittle (Jenny Bergqvist) när han och överste Pickering (Tobias Norelius) är på väg hem från Covent Garden. Tycke uppstår absolut inte.

Higgings blir förfärad över Elizas dialekt, eller som han uttrycker det, ”frånstötande läte”. I Säffleoperans uppsättning pratar Eliza nämligen värmländska, och i vadslagningen ska hennes uttal putsas och bli rikssvenska. En intensiv period startar och Eliza flyttar in till Higgins tillsammans med överste Pickering. Där finns också Mrs Pearce (Camilla Sairio), som försöker lappa ihop den trasiga flickan när Higgings verbala attacker går överstyr. Och det gör de, mer än ofta.

Perfekt kvinna

George Bernard Shaws pjäs Pygmalion kom redan 1912 och handlade om kvinnlig frigörelse. Detta är också berättelsen My Fair Lady är byggd på. Kan man skapa den perfekta kvinnan? Och om man lyckas göra henne till en beige varelse som mer liknar en prydnadsdocka än någonting annat, vilken ska då hennes roll bli i samhället?

Det är en tänkvärd berättelse som i höst ges på Säffleoperans scen. Den klassiska musikalen har klätts i charmig värmländska och kryddats med heta känslor. Jenny Bergqvist, som alltså har den kvinnliga huvudrollen i uppsättningen, har fått ändra dialekt helt och hållet. Skånskan är puts väck – starkt jobbat att dra till med uttalet ”blåbbärr” på så kort tid. Samspelet mellan henne, Daniel Träff som den odräglige Higgins och Tobias Norelius som den torra och fnissigt roliga överste Pickering är tight och underhållande. Man följer deras rappa dialog med stort intresse föreställningen igenom.

Kung Kihlström

Elizas far Alfred P Doolittle spelas av Thomas Kihlström. Han är scenens absoluta kung. Han äger sina scener och fångar publikens hjärtan tidigt när han sjunger om vad som kan hända om man bara har lite tur. Kihlströms utveckling är imponerande och redan förra året glänste han i sin roll som Franz Liebkind. Det är en riktig fröjd att se och höra Kihlström när han kommer ut på scenen. Tillsammans med sina fyllepolare (spelas av Mikael Andersson och Oskar Olsson) drar han ner många skratt.

En av föreställningens bästa scener kommer när Eliza får följa med till Ascot för att drillas i läran om överklass i skarpt läge. Mycket roligt! Det är också på Ascot som Freddy Eynsford-Hill (Johan Nordgren) får upp ögonen för Eliza. Han faller pladask och sjunger sedan om sin kärlek utanför hennes port. Vackert!

Hög klass

Sångnumren är riktigt vassa. Bergqvists röst är klockren föreställningen igenom och hon river ner jubel i mängder på premiärkvällen.

Efter att ha sett de senaste årens föreställningar kanske ”wow-effekten” borde ha avtagit. Men icke. Det är riktigt häftigt att se hur proffs och amatörer tillsammans skapar en succé på scenen. För detta kan inte bli någonting annat än en ny publiksuccé för Säffleoperan.

Han är – utan att överdriva – ett riktigt svin, språkprofessor Henry Higgins (Daniel Träff). En dag träffar den kalla översittaren blomsterflickan Eliza Doolittle (Jenny Bergqvist) när han och överste Pickering (Tobias Norelius) är på väg hem från Covent Garden. Tycke uppstår absolut inte.

Higgings blir förfärad över Elizas dialekt, eller som han uttrycker det, ”frånstötande läte”. I Säffleoperans uppsättning pratar Eliza nämligen värmländska, och i vadslagningen ska hennes uttal putsas och bli rikssvenska. En intensiv period startar och Eliza flyttar in till Higgins tillsammans med överste Pickering. Där finns också Mrs Pearce (Camilla Sairio), som försöker lappa ihop den trasiga flickan när Higgings verbala attacker går överstyr. Och det gör de, mer än ofta.

Perfekt kvinna

George Bernard Shaws pjäs Pygmalion kom redan 1912 och handlade om kvinnlig frigörelse. Detta är också berättelsen My Fair Lady är byggd på. Kan man skapa den perfekta kvinnan? Och om man lyckas göra henne till en beige varelse som mer liknar en prydnadsdocka än någonting annat, vilken ska då hennes roll bli i samhället?

Det är en tänkvärd berättelse som i höst ges på Säffleoperans scen. Den klassiska musikalen har klätts i charmig värmländska och kryddats med heta känslor. Jenny Bergqvist, som alltså har den kvinnliga huvudrollen i uppsättningen, har fått ändra dialekt helt och hållet. Skånskan är puts väck – starkt jobbat att dra till med uttalet ”blåbbärr” på så kort tid. Samspelet mellan henne, Daniel Träff som den odräglige Higgins och Tobias Norelius som den torra och fnissigt roliga överste Pickering är tight och underhållande. Man följer deras rappa dialog med stort intresse föreställningen igenom.

Kung Kihlström

Elizas far Alfred P Doolittle spelas av Thomas Kihlström. Han är scenens absoluta kung. Han äger sina scener och fångar publikens hjärtan tidigt när han sjunger om vad som kan hända om man bara har lite tur. Kihlströms utveckling är imponerande och redan förra året glänste han i sin roll som Franz Liebkind. Det är en riktig fröjd att se och höra Kihlström när han kommer ut på scenen. Tillsammans med sina fyllepolare (spelas av Mikael Andersson och Oskar Olsson) drar han ner många skratt.

En av föreställningens bästa scener kommer när Eliza får följa med till Ascot för att drillas i läran om överklass i skarpt läge. Mycket roligt! Det är också på Ascot som Freddy Eynsford-Hill (Johan Nordgren) får upp ögonen för Eliza. Han faller pladask och sjunger sedan om sin kärlek utanför hennes port. Vackert!

Hög klass

Sångnumren är riktigt vassa. Bergqvists röst är klockren föreställningen igenom och hon river ner jubel i mängder på premiärkvällen.

Efter att ha sett de senaste årens föreställningar kanske ”wow-effekten” borde ha avtagit. Men icke. Det är riktigt häftigt att se hur proffs och amatörer tillsammans skapar en succé på scenen. För detta kan inte bli någonting annat än en ny publiksuccé för Säffleoperan.