2016-01-10 10:00

2016-01-10 10:00

Chocken: Jag är inte Säffles Adele

I FÅTÖLJEN

För några år sedan började jag namnge och betygsätta mina år. 2015 var äventyrets år och fick en slät sjua i betyg.

Varje månad gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut. Till exempel lärde jag mig fickparkera, jag körde bil på sexfiliga motorvägar i USA och badade i havet på Västkusten när vattentemperaturen visade fyra omysiga grader.

I år är det lyssnandets år. 2016 ska bli året då jag lyssnar mer på mig själv. Vad orkar jag? Vad vill jag? Hur mår jag? Men jag ska också lyssna på mina nära, se dem mer.

Jag har haft en hemlig dröm länge om att sjunga i kör. I tisdags var jag och lyssnade till Song of Joy i Säffle kyrka och jag kände mig extremt svängig när jag kom hem. Tog till mig årets budskap och lyssnade till min inre musikalitet.

Kollade upp lite körer i Säffle, antecknade till och med på vilka dagar de övar.

Men.

Och det här är ett stort MEN.

Jag har självinsikt.

Det är någonting jag försåg mig med 2013, självinsiktens år.

Jag älskar att kolla på Idol på tv:n och funderar ofta ganska högljutt på varför ingen talat om för vissa av de sökande att de inte kan sjunga.

Hur går det till när man söker till en kör? Visst är det väl audition?

Det är i alla fall vad jag trodde när jag kom hem från kyrkan i tisdags kväll.

Jag vet att jag möjligtvis inte är någon Adele, den saken har jag koll på. Men så himla dålig är jag väl inte på att sjunga?

Jag bestämde mig för att spela in mig själv när jag sjunger. Jag plockade fram en för rösten smickrande låt, Renegades med X Ambassadors (det är en man med lite raspig röst som sjunger den, alltså inte megahög).

Satte i hörlurarna och sjöng till musiken samtidigt som jag spelade in mig själv i telefonen.

Lyssnade på resultatet.

Ingen skämskudde i världen är tillräckligt stor.

Jag är inte himla dålig på att sjunga. Jag är en katastrof.

Hade jag sett mig själv på en Idolaudition hade jag skruvat på mig i soffan av pinsamhet och tänkt ”är det för det här jag betalar tv-licens?”.

Jag sjunger väldigt mycket i bilen, i duschen och för min stackars hund. Nu förstår jag varför han inte reagerar när jag kallar på honom längre. Han har utvecklat selektiv hörsel på grund av mitt skrålande i ”hello from the othersiiiiiiiiiiiiiide”. Han hör inte skillnad på det och på ”kom nu så går vi ut och kissar”. Då förstår ni hur illa det låter när jag leker popstjärna.

Lyssnandets år fortsätter och en sak är säker. Jag har redan nu skonat er från sår i öronen.

För det som spelades upp (och nu är raderat för all evig framtid) i min telefon sent i tisdags kväll var sannerligen inte vackert.

Nej, dans kanske kan vara något?

Varje månad gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut. Till exempel lärde jag mig fickparkera, jag körde bil på sexfiliga motorvägar i USA och badade i havet på Västkusten när vattentemperaturen visade fyra omysiga grader.

I år är det lyssnandets år. 2016 ska bli året då jag lyssnar mer på mig själv. Vad orkar jag? Vad vill jag? Hur mår jag? Men jag ska också lyssna på mina nära, se dem mer.

Jag har haft en hemlig dröm länge om att sjunga i kör. I tisdags var jag och lyssnade till Song of Joy i Säffle kyrka och jag kände mig extremt svängig när jag kom hem. Tog till mig årets budskap och lyssnade till min inre musikalitet.

Kollade upp lite körer i Säffle, antecknade till och med på vilka dagar de övar.

Men.

Och det här är ett stort MEN.

Jag har självinsikt.

Det är någonting jag försåg mig med 2013, självinsiktens år.

Jag älskar att kolla på Idol på tv:n och funderar ofta ganska högljutt på varför ingen talat om för vissa av de sökande att de inte kan sjunga.

Hur går det till när man söker till en kör? Visst är det väl audition?

Det är i alla fall vad jag trodde när jag kom hem från kyrkan i tisdags kväll.

Jag vet att jag möjligtvis inte är någon Adele, den saken har jag koll på. Men så himla dålig är jag väl inte på att sjunga?

Jag bestämde mig för att spela in mig själv när jag sjunger. Jag plockade fram en för rösten smickrande låt, Renegades med X Ambassadors (det är en man med lite raspig röst som sjunger den, alltså inte megahög).

Satte i hörlurarna och sjöng till musiken samtidigt som jag spelade in mig själv i telefonen.

Lyssnade på resultatet.

Ingen skämskudde i världen är tillräckligt stor.

Jag är inte himla dålig på att sjunga. Jag är en katastrof.

Hade jag sett mig själv på en Idolaudition hade jag skruvat på mig i soffan av pinsamhet och tänkt ”är det för det här jag betalar tv-licens?”.

Jag sjunger väldigt mycket i bilen, i duschen och för min stackars hund. Nu förstår jag varför han inte reagerar när jag kallar på honom längre. Han har utvecklat selektiv hörsel på grund av mitt skrålande i ”hello from the othersiiiiiiiiiiiiiide”. Han hör inte skillnad på det och på ”kom nu så går vi ut och kissar”. Då förstår ni hur illa det låter när jag leker popstjärna.

Lyssnandets år fortsätter och en sak är säker. Jag har redan nu skonat er från sår i öronen.

För det som spelades upp (och nu är raderat för all evig framtid) i min telefon sent i tisdags kväll var sannerligen inte vackert.

Nej, dans kanske kan vara något?