2015-12-30 13:03

2015-12-30 13:03

Har man hopp, har man allt

LEDARE

Jag har aldrig fått en käftsmäll, men mentalt intalar jag mig att det känns ungefär som när jag såg bilden på en pojke iklädd röd t-shirt och blå shorts ligga död på en strand.

De kallas blixtljusminnen, minnen du med enkelhet kan framkalla när som helst. I boken Minnet, fram och tillbaka skriver Pontus Wasling om vad det är som gör att vissa minnen ”fäster” bättre än andra. Varför minns du vad du gjorde när du fick höra om terrorattackerna mot USA den 11 september 2001, men inte vad du åt till middag den 11 september 2008?

Jo, du kände någonting starkt som fick amygdala och hippocampus – hjärnans och minnenas känslocentrum – att vakna till liv.

Vad gjorde du när du fick höra om flygplanen som kraschat in i World Trade Center?

Vad gjorde du när du fick höra om mordet på Anna Lindh?

Båda händelserna inträffade i mitten av september och jag tror att de allra flesta av er har minnen från hur ni kände, vad ni tänkte och hur ni fick reda på vad som hade hänt.

Kanske visste ni redan då, att det här är händelser som kommer att finnas mer er hela livet.

För ibland vet man bara. Och man känner direkt att världen aldrig mer kommer att bli densamma.

I september i år kom ännu en sådan händelse. Bilden på Alan Kurdis livlösa kropp spreds i sociala medier och i tidningar. Han var överallt och utan att han någonsin kommer att veta om det, så förändrade han världen. Från en dag till en annan var ingenting sig likt. Det var som att flyktingkrisen fick ett ansikte, amygdala och hippocampus vaknade och det var – för mig – en känsla av skam blandat med sorg när jag funderade över varför det ska krävas en bild på en död pojke för att vi ska förstå. För att vi ska bry oss – inte bara i ord, utan också i handling.

Vår lilla värld, Säffle, blev också en ny stad. Kort efter att bilden på Alan Kurdi börjat spridas samlades hundratals Säfflebor på Stortorget för att visa sitt stöd för människor på flykt.

Att titta på bilden ni ser här intill aktiverar den där känslokärnan i hjärnan på nytt. Stolthet, sorg och glädje men framför allt hopp rusar fram i bröstet, magen och i skallen.

Kärleken och medmänskligheten som visades den kvällen blev Säfflebornas nya signum. Här tar vi hand om varandra.

Efter det har ett ljus tänts i det becksvarta mörker som svept in över världen i år.

I Säffle brinner hoppets låga genom de två barn i Annelund som samlade in julklappar till flyktingbarnen i Kapellet, genom Säffle Simsällskap som bjöd in ensamkommande flyktingbarn till simskola.

Hoppet lever genom inlägget på Facebook där jag såg en av våra fullmäktigepolitiker fråga om tips på en nyårsmeny, då hon ska fira in det nya året med två nya familjemedlemmar. Två personer som flytt och hamnat i ett kärleksfullt hem i Säffle.

Vid den mjöliga potatisen i mataffären pratade jag med en av våra godhjärtade Säfflebor om hur enkelt det är att agera ibland. Vi pratade om den julgran i Comfort Hotel Royal som inte längre gick att se när Säffleborna fick lämna in julklappar till flyktingarna och lägga under de barrklädda grenarna.

Bilden på Säfflebornas händer som formar hjärtan på Stortorget är nyckeln till det starka minnet av hösten 2015, tiden då Säffle visade värme när världen var som allra mörkast.

De kallas blixtljusminnen, minnen du med enkelhet kan framkalla när som helst. I boken Minnet, fram och tillbaka skriver Pontus Wasling om vad det är som gör att vissa minnen ”fäster” bättre än andra. Varför minns du vad du gjorde när du fick höra om terrorattackerna mot USA den 11 september 2001, men inte vad du åt till middag den 11 september 2008?

Jo, du kände någonting starkt som fick amygdala och hippocampus – hjärnans och minnenas känslocentrum – att vakna till liv.

Vad gjorde du när du fick höra om flygplanen som kraschat in i World Trade Center?

Vad gjorde du när du fick höra om mordet på Anna Lindh?

Båda händelserna inträffade i mitten av september och jag tror att de allra flesta av er har minnen från hur ni kände, vad ni tänkte och hur ni fick reda på vad som hade hänt.

Kanske visste ni redan då, att det här är händelser som kommer att finnas mer er hela livet.

För ibland vet man bara. Och man känner direkt att världen aldrig mer kommer att bli densamma.

I september i år kom ännu en sådan händelse. Bilden på Alan Kurdis livlösa kropp spreds i sociala medier och i tidningar. Han var överallt och utan att han någonsin kommer att veta om det, så förändrade han världen. Från en dag till en annan var ingenting sig likt. Det var som att flyktingkrisen fick ett ansikte, amygdala och hippocampus vaknade och det var – för mig – en känsla av skam blandat med sorg när jag funderade över varför det ska krävas en bild på en död pojke för att vi ska förstå. För att vi ska bry oss – inte bara i ord, utan också i handling.

Vår lilla värld, Säffle, blev också en ny stad. Kort efter att bilden på Alan Kurdi börjat spridas samlades hundratals Säfflebor på Stortorget för att visa sitt stöd för människor på flykt.

Att titta på bilden ni ser här intill aktiverar den där känslokärnan i hjärnan på nytt. Stolthet, sorg och glädje men framför allt hopp rusar fram i bröstet, magen och i skallen.

Kärleken och medmänskligheten som visades den kvällen blev Säfflebornas nya signum. Här tar vi hand om varandra.

Efter det har ett ljus tänts i det becksvarta mörker som svept in över världen i år.

I Säffle brinner hoppets låga genom de två barn i Annelund som samlade in julklappar till flyktingbarnen i Kapellet, genom Säffle Simsällskap som bjöd in ensamkommande flyktingbarn till simskola.

Hoppet lever genom inlägget på Facebook där jag såg en av våra fullmäktigepolitiker fråga om tips på en nyårsmeny, då hon ska fira in det nya året med två nya familjemedlemmar. Två personer som flytt och hamnat i ett kärleksfullt hem i Säffle.

Vid den mjöliga potatisen i mataffären pratade jag med en av våra godhjärtade Säfflebor om hur enkelt det är att agera ibland. Vi pratade om den julgran i Comfort Hotel Royal som inte längre gick att se när Säffleborna fick lämna in julklappar till flyktingarna och lägga under de barrklädda grenarna.

Bilden på Säfflebornas händer som formar hjärtan på Stortorget är nyckeln till det starka minnet av hösten 2015, tiden då Säffle visade värme när världen var som allra mörkast.