2015-10-26 11:28

2015-10-26 11:28

Vem vill vara en liten lort?

LEDARE

Floridapolisen hittar barnkroppen i frysen. De misstänker direkt att det är den 11-åriga flicka som varit försvunnen i över ett år.

Hennes mammas uttryckslösa ansikte visas i tv-nyheterna när hon utfrågas i rätten om hon dödat sin dotter.

Jag har precis börjat semestern, min jobbhjärna har inte riktigt stämplat ut så jag säger ”att hänga ut en person som precis gripits, det där skulle aldrig hända i Sverige”.

Mindre än en vecka senare vaknar jag och ser att hela telefonskärmen är full med flashar.

Trollhättan. Det går inte att ta in vad som har hänt.

Jag gör misstaget att gå in och läsa kommentarsfält på olika sidor på Facebook.

Varför gjorde jag det? Jag vet inte.

Rasismen sköljer över mig. ”Det är klart att det är en blatte som gjort det”.

Bara timmar senare tittar jag på en ung killes ansikte när jag läser om skolmördaren i svensk kvällspress. Jag tänker på offren, deras familjer, alla vittnen...

Jag läser hans namn. Tänker på hans anhöriga som från och med namnpubliceringen blottas totalt. Några dagar efter morden berättar polisen att det finns en hotbild mot familjen.

Kollar vad partierna säger om skolmorden. Politikerna är tagna, allvarliga. Det jag minns bäst är ett klipp med Mattias Karlsson (SD). Han ger ett samlat och allvarsamt intryck.

Dagen efter intervjuas hans partikollega om att Sverigedemokraterna i Lund lagt ut kartor till planerade flyktingboenden på Facebook.

Några timmar senare brinner ett planerat flyktingboende. När jag vaknar har det brunnit på ett till. Tydligen har det brunnit på sex boenden sedan jag reste till USA.

Och jag undrar.

Jag funderar på det samtidigt som jag inte vågar tänka på det.

Vad är det för ett land jag kommer hem till?

Jag lämnar USA där våld är vardag, där misstänkta gärningsmäns identiteter offentliggörs direkt och åker hem till Sverige där grymheten slagit rot och där namnpublicering sker mindre än ett dygn efter attentat med argumentet att det ligger i allmänhetens intresse att veta direkt hur han ser ut och vad han heter.

En kollega som jag fick äran att jobba med under många år skriver på Facebook ”när främlingsfientlighet råder så får det konsekvenser. Jag hoppas att folk förstår det”.

Förstår de? Jag vet inte.

Jag funderar över publiceringsbeslut, fast jag egentligen vet svaren på varför skolmördarens skolfoton rotas fram och varför barn, som sett sin klasskompis huggas ner, intervjuas trots att de inte fått någon form av krishantering.

Det drar klick. Det säljer.

Jag är så ledsen och rädd.

Ändå fladdrar det till i bröstet. För jag hoppas också, precis som min kollega, att det finns kvar förståelse i människor.

Det är inte nattsvart. För du läser, du känner och så länge du gör det, och vågar ge uttryck för att du inte accepterar hatet så finns det hopp.

Så länge du också känner att det bultar i bröstkorgen kommer inte historieböckerna om 50 år att beskriva 2010-talet som rasismens tid. Men då måste vi ta över pennan nu. Vi gör det tillsammans, du och jag.

Prata, säg ifrån, visa kärlek, våga ifrågasätta, diskutera, lyssna, bemöt. Stå upp för medmänskligheten, även om det gör dig rädd.

För det är som Astrid Lindgren sa: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Hennes mammas uttryckslösa ansikte visas i tv-nyheterna när hon utfrågas i rätten om hon dödat sin dotter.

Jag har precis börjat semestern, min jobbhjärna har inte riktigt stämplat ut så jag säger ”att hänga ut en person som precis gripits, det där skulle aldrig hända i Sverige”.

Mindre än en vecka senare vaknar jag och ser att hela telefonskärmen är full med flashar.

Trollhättan. Det går inte att ta in vad som har hänt.

Jag gör misstaget att gå in och läsa kommentarsfält på olika sidor på Facebook.

Varför gjorde jag det? Jag vet inte.

Rasismen sköljer över mig. ”Det är klart att det är en blatte som gjort det”.

Bara timmar senare tittar jag på en ung killes ansikte när jag läser om skolmördaren i svensk kvällspress. Jag tänker på offren, deras familjer, alla vittnen...

Jag läser hans namn. Tänker på hans anhöriga som från och med namnpubliceringen blottas totalt. Några dagar efter morden berättar polisen att det finns en hotbild mot familjen.

Kollar vad partierna säger om skolmorden. Politikerna är tagna, allvarliga. Det jag minns bäst är ett klipp med Mattias Karlsson (SD). Han ger ett samlat och allvarsamt intryck.

Dagen efter intervjuas hans partikollega om att Sverigedemokraterna i Lund lagt ut kartor till planerade flyktingboenden på Facebook.

Några timmar senare brinner ett planerat flyktingboende. När jag vaknar har det brunnit på ett till. Tydligen har det brunnit på sex boenden sedan jag reste till USA.

Och jag undrar.

Jag funderar på det samtidigt som jag inte vågar tänka på det.

Vad är det för ett land jag kommer hem till?

Jag lämnar USA där våld är vardag, där misstänkta gärningsmäns identiteter offentliggörs direkt och åker hem till Sverige där grymheten slagit rot och där namnpublicering sker mindre än ett dygn efter attentat med argumentet att det ligger i allmänhetens intresse att veta direkt hur han ser ut och vad han heter.

En kollega som jag fick äran att jobba med under många år skriver på Facebook ”när främlingsfientlighet råder så får det konsekvenser. Jag hoppas att folk förstår det”.

Förstår de? Jag vet inte.

Jag funderar över publiceringsbeslut, fast jag egentligen vet svaren på varför skolmördarens skolfoton rotas fram och varför barn, som sett sin klasskompis huggas ner, intervjuas trots att de inte fått någon form av krishantering.

Det drar klick. Det säljer.

Jag är så ledsen och rädd.

Ändå fladdrar det till i bröstet. För jag hoppas också, precis som min kollega, att det finns kvar förståelse i människor.

Det är inte nattsvart. För du läser, du känner och så länge du gör det, och vågar ge uttryck för att du inte accepterar hatet så finns det hopp.

Så länge du också känner att det bultar i bröstkorgen kommer inte historieböckerna om 50 år att beskriva 2010-talet som rasismens tid. Men då måste vi ta över pennan nu. Vi gör det tillsammans, du och jag.

Prata, säg ifrån, visa kärlek, våga ifrågasätta, diskutera, lyssna, bemöt. Stå upp för medmänskligheten, även om det gör dig rädd.

För det är som Astrid Lindgren sa: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.