2016-03-03 06:00

2016-03-03 06:00

Vad får en människa kosta?

POLITIK: Fundera över vilket samhälle du vill leva i

Det blev debatt vid måndagens kommunfullmäktige när Sverigedemokraterna lämnade in motion om införande av mångkulturellt bokslut. Vi var många som blev illa berörda över att människor ska reduceras till kostnader.

För det var det som angavs som syfte med motionen – att synliggöra vad invandringen kostar Säffle. Jag undrade i måndagens kommunfullmäktige och jag undrar fortfarande – vilken grupp i samhället blir näst upp till stupstocken? Vilken grupp i vårt samhälle som av olika anledningar inte betalar inkomstskatt ska bli nekade att ta del av välfärdsinsatser? Är det Alice 80 år som varit hemmafru hela sitt liv? Eller är det Peter 34 år som vuxit upp i fosterhem och missbrukat narkotika sedan han var 14 år. Han har inte betalat en enda krona i inkomstskatt men kommunen har lagt dryga miljonen i åtgärder för att försöka hjälpa honom på fötter. Landstinget har lagt ytterligare några hundra tusen kronor. Eller är det kanske grannen som fortsätter röka trots att hon har kol som ska nekas fortsatt vård eller hjälp? Den överviktige diabetikern som inte ändrar sin kost? Ska Bertil 64 år som arbetat sedan han var 17 år ha fler och bättre insatser från samhället än Lisa 23 år nyligen examinerad från universitetet? Bertil är kärnfrisk utöver ett utslitet knä. Lisa blev påkörd av en olovlig 13-årig mopedist och blev förlamad från nacken och ned. Hon har inte hunnit arbeta ännu och därmed inte bidragit till skattekassan.

Alla dessa unga naiva kvinnor som bränner ut sig gång efter gång, kostar sjukpenning, vårdkostnader och kostar arbetsgivaren pengar i förlorad arbetskraft verkligen få sjukpenning efter att de bränt ut sig en andra eller tredje gång? Varför lärde de sig inte första gången och det är ju tveksamt om de hunnit arbeta tillräckligt mycket för att bidra med såpass mycket skatteintäkter att det täcker kostnaderna de nu utsätter samhället för.

Alla dessa barn som vi kastar ut pengar på med vård, skola och så vidare bara för att deras föräldrar bidrar till skattekassan. Om ett föräldrapar har ett synnerligen kostnadskrävande barn har de då själva rätt till vård om de skulle drabbas av ohälsa?

Låter det som ett samhälle som vi vill leva i? Eller kan vi fortsätta låta välfärdsinsatser gå till de som har behov av dom, oavsett om de själva kunnat bidra ännu, utifrån tanken att det när som helst kan vara vi arbetsförmögna/vi med möjlighet att betala skatt som är i behov av samhällets hjälp? Livet kan förändras på ett ögonblick. Jag är övertygad om att de människor som riskerat sina liv för att ta sig till Sverige allra helst hade sluppit att behöva fly. Jag är övertygad om att de hade velat fortsätta sitt liv som det var när allt var bra i deras hemland. Jag är övertygad om att den som är född in i ett land i kris och kaos och fattigdom har bett till alla högre makter om att inte behöva skiljas från sin familj och sina vänner för skuggan av en chans till ett drägligare liv i ett land de knappt hört talas om. Världen vi lever i är i gungning och inte ens vi i Sverige kan ta vår frihet, vår demokrati och våra privilegier för självklara. I morgon kan det vara min tur att behöva förlita mig på välviljan hos främlingar. Om så sker, hoppas jag att de ser mig som en jämbördig och en människa värd en dräglig tillvaro. Jag hoppas att de har förbarmande över mig och hjälper mig på fötter så att jag en dag kan återgälda dom vänligheten.

Reducerar vi människor till kronor och ören är det bara en tidsfråga innan det är vårt eget liv vi köpslår med för vem ska få avgöra vad en människa får kosta?

Madeleine Andersson

Ordförande Juno Centerkvinnor

Ledamot i kommunfullmäktige för Centerpartiet

För det var det som angavs som syfte med motionen – att synliggöra vad invandringen kostar Säffle. Jag undrade i måndagens kommunfullmäktige och jag undrar fortfarande – vilken grupp i samhället blir näst upp till stupstocken? Vilken grupp i vårt samhälle som av olika anledningar inte betalar inkomstskatt ska bli nekade att ta del av välfärdsinsatser? Är det Alice 80 år som varit hemmafru hela sitt liv? Eller är det Peter 34 år som vuxit upp i fosterhem och missbrukat narkotika sedan han var 14 år. Han har inte betalat en enda krona i inkomstskatt men kommunen har lagt dryga miljonen i åtgärder för att försöka hjälpa honom på fötter. Landstinget har lagt ytterligare några hundra tusen kronor. Eller är det kanske grannen som fortsätter röka trots att hon har kol som ska nekas fortsatt vård eller hjälp? Den överviktige diabetikern som inte ändrar sin kost? Ska Bertil 64 år som arbetat sedan han var 17 år ha fler och bättre insatser från samhället än Lisa 23 år nyligen examinerad från universitetet? Bertil är kärnfrisk utöver ett utslitet knä. Lisa blev påkörd av en olovlig 13-årig mopedist och blev förlamad från nacken och ned. Hon har inte hunnit arbeta ännu och därmed inte bidragit till skattekassan.

Alla dessa unga naiva kvinnor som bränner ut sig gång efter gång, kostar sjukpenning, vårdkostnader och kostar arbetsgivaren pengar i förlorad arbetskraft verkligen få sjukpenning efter att de bränt ut sig en andra eller tredje gång? Varför lärde de sig inte första gången och det är ju tveksamt om de hunnit arbeta tillräckligt mycket för att bidra med såpass mycket skatteintäkter att det täcker kostnaderna de nu utsätter samhället för.

Alla dessa barn som vi kastar ut pengar på med vård, skola och så vidare bara för att deras föräldrar bidrar till skattekassan. Om ett föräldrapar har ett synnerligen kostnadskrävande barn har de då själva rätt till vård om de skulle drabbas av ohälsa?

Låter det som ett samhälle som vi vill leva i? Eller kan vi fortsätta låta välfärdsinsatser gå till de som har behov av dom, oavsett om de själva kunnat bidra ännu, utifrån tanken att det när som helst kan vara vi arbetsförmögna/vi med möjlighet att betala skatt som är i behov av samhällets hjälp? Livet kan förändras på ett ögonblick. Jag är övertygad om att de människor som riskerat sina liv för att ta sig till Sverige allra helst hade sluppit att behöva fly. Jag är övertygad om att de hade velat fortsätta sitt liv som det var när allt var bra i deras hemland. Jag är övertygad om att den som är född in i ett land i kris och kaos och fattigdom har bett till alla högre makter om att inte behöva skiljas från sin familj och sina vänner för skuggan av en chans till ett drägligare liv i ett land de knappt hört talas om. Världen vi lever i är i gungning och inte ens vi i Sverige kan ta vår frihet, vår demokrati och våra privilegier för självklara. I morgon kan det vara min tur att behöva förlita mig på välviljan hos främlingar. Om så sker, hoppas jag att de ser mig som en jämbördig och en människa värd en dräglig tillvaro. Jag hoppas att de har förbarmande över mig och hjälper mig på fötter så att jag en dag kan återgälda dom vänligheten.

Reducerar vi människor till kronor och ören är det bara en tidsfråga innan det är vårt eget liv vi köpslår med för vem ska få avgöra vad en människa får kosta?

Madeleine Andersson

Ordförande Juno Centerkvinnor

Ledamot i kommunfullmäktige för Centerpartiet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.