2015-12-16 11:27

2015-12-16 11:27

Vi har glömts bort av kommunen

ARBETE: Vad är timvikarierna värda?

Jag tror inte jag längre talar för mig själv utan för alla oss timvikarier som jobbat inom hemtjänsten i Säffle en lång tid. En väldigt lång tid.

Som bara på en dag glömdes bort av kommunen. Vi som varit där i vått och torrt, hoppat över julfirande med våra barn, vår familj för att akut hoppa in och ta ett arbetspass för att det ska vara semester bland ordinarie personal som vill vara hemma under julhelgen eller om det är sjukdom.

Vi som arbetat somrarna igenom för att ordinarie personal ska ha semester.

Alla högtider vi skippat, födelsedagar vi fått fira en annan dag och alla gånger vi fått ringa dagis akut för att våra barn måste komma fast de egentligen inte skulle.

På en dag ändrades det och vi får inte längre några jobb. För vi har inte kvalifikationerna för det, vi är outbildade och duger inte längre som personal. Själv kan jag känna att om jag nu är så duktig ena dagen att jag ska introducera en ny semestervikarie på arbetsplatsen, som ska gå bredvid mig en heldag för att få ett hum om hur saker fungerar så nog har jag kvalifikationen att få gå på ett schema ett år framåt jag med. Det känns inte speciellt roligt att höra, efter 11 år inom hemtjänsten, att man inte har kvalifikationer nog att få ett schema på ett år framåt, men man har kvalifikation nog att hoppa in på arbetspass även om det enbart är vikarier i gruppen en dag. Då litar ni på oss och då duger vi och då har vi de där kvalifikationerna.

Från 20-talet jobb-sms om dagen till maximalt 2 om dagen som det är nu (för att jag inte har utbildningen) är fruktansvärt orättvist.

Ni pratar om att det ska skapa trygghet bland de gamla att det ska minskas med timvikarier, men hade ni slutat att varje sommar låta nya timvikarier ta sig in och efter sommaren fortsätta så hade ni haft era fasta vikarier nu. Jag är en av dem som hade ett namn bland våra gamla. De kallade mig vid namn och de kom ihåg mig. Många lyste upp som solar när de såg vem som kom. Nu kommer jag alltmer sällan. Ibland bara 5 timmar på en månad och då får jag höra att det var roligt att jag kom, att jag är hjärtligt välkommen åter och att vi hoppas det inte tar så lång tid tills nästa gång. Bland mina gamla känner jag mig inte bortglömd. Men jag känner mig hemskt bortglömd i kommunen. Orättvist behandlad. För att det bara kom sådär? Ingen förvarning, ingenting.

Nu vet jag att de som fått det här året är värda det, de har mer skola än vad jag har, än många med mig har. Men nu är det också så att ni har satt oss på bar backe och vi är värda mer än så! Ni klarar er inte utan oss, det kommer ni aldrig göra heller så vad ska ni göra för att ha oss kvar? Vi är också värda något efter alla våra år.

Säg nu inte att vi är välkomna efter att vi utbildat oss för vi är många som inte har möjlighet till det. Vi kan inte ta studielån, gå på praktik flera veckor gratis, eller så är vi bara inte skolmaterial. En del av oss är gamla och kanske inte riktigt känner att utbildningen är det man vill lägga sina sista år på innan pension och det får man förstå, ni har ändå tagit in oss som vikarier. Ett tecken på att vi dög.

Jag skriver inte det här för att jag vill ha det där året som andra tvingats tacka ja till (för att få jobb måste man ju tydligen tacka ja annars får man de där två smsen om dagen) utan för att det ni gjort är helt galet. Det borde inte ha hittats på överhuvudtaget. Vi hade det bra. Vi är värda så mycket mer än två sms om dagen och ett julbord (jag har aldrig gått på julbordet för jag har alltid tagit jobbpass då).

Jag tycker ni har tänkt fel. Väldigt fel. Och tack vare er lär jag nog kanske få fira jul hemma med min familj för första gången på tio år, men med färre julklappar och mindre mat än andra år. Eller nej, på jul behövs vi ju! Så kanske, om jag har tur, så får jag några timmars lön i januari också. Men få det nu inte till att jag är ute efter enbart lönen, för det är mycket mer än så. Jag älskar mitt jobb, när jag väl är där. Det är socialt. Det sociala är fruktansvärt viktigt. Jag slutade en halvtimme senare häromdagen än vad jag skulle. För jag lagade middag med en vårdtagare, tillsammans med en vårdtagare och jag lärde mig att göra en ny grej och det var kul! Jag rapporterade inte in den där halvtimmen för det var mitt sista besök för dagen och jag hade det trevligt med människan så tiden drog ut lite.

Jag har gett av min tid, delat med mig av min tid i 11 år. Och den tid jag delat med människor som behöver stöd i vardagen är inte längre värt något. Det gör mig ledsen, arg och besviken. Hur ska ni ha oss kvar?

Vi kommer också hem med värkande axlar, ben och rygg efter en arbetsdag. Vi blir inte erbjudna massage som ordinarie personal, friskvård. Det är helt ok för oss. Men mer än två sms om dagen och ett julbord är vi värda. För nog sitter vi på kunskap inom äldrevården som nyutbildade inte har fått än. Vi är mer än kvalificerade för att få jobba med det här.

Inom många yrken finns det lärlingsprogram. Hade det funnits det inom vården så är vi många som för längesen varit utbildade och klara. Vi är även många som hade kunnat utbilda oss inom äldrevården om utbildningen fanns fullt på distans. Med en möjlighet att ta bort praktikdelen till fördel för att få jobba istället. Men idag går inte det. Inför det så har vi snart fullt med undersköterskor som vill studera vidare efter att de är klara. Då får vi fler sköterskor med mera som det är så dåligt med nu.

Skulle dagen komma då en utbildning helt på distans öppnar så är jag först på plats. Då skulle även jag få ihop vardagen. Och många med mig.

Bortglömd

Som bara på en dag glömdes bort av kommunen. Vi som varit där i vått och torrt, hoppat över julfirande med våra barn, vår familj för att akut hoppa in och ta ett arbetspass för att det ska vara semester bland ordinarie personal som vill vara hemma under julhelgen eller om det är sjukdom.

Vi som arbetat somrarna igenom för att ordinarie personal ska ha semester.

Alla högtider vi skippat, födelsedagar vi fått fira en annan dag och alla gånger vi fått ringa dagis akut för att våra barn måste komma fast de egentligen inte skulle.

På en dag ändrades det och vi får inte längre några jobb. För vi har inte kvalifikationerna för det, vi är outbildade och duger inte längre som personal. Själv kan jag känna att om jag nu är så duktig ena dagen att jag ska introducera en ny semestervikarie på arbetsplatsen, som ska gå bredvid mig en heldag för att få ett hum om hur saker fungerar så nog har jag kvalifikationen att få gå på ett schema ett år framåt jag med. Det känns inte speciellt roligt att höra, efter 11 år inom hemtjänsten, att man inte har kvalifikationer nog att få ett schema på ett år framåt, men man har kvalifikation nog att hoppa in på arbetspass även om det enbart är vikarier i gruppen en dag. Då litar ni på oss och då duger vi och då har vi de där kvalifikationerna.

Från 20-talet jobb-sms om dagen till maximalt 2 om dagen som det är nu (för att jag inte har utbildningen) är fruktansvärt orättvist.

Ni pratar om att det ska skapa trygghet bland de gamla att det ska minskas med timvikarier, men hade ni slutat att varje sommar låta nya timvikarier ta sig in och efter sommaren fortsätta så hade ni haft era fasta vikarier nu. Jag är en av dem som hade ett namn bland våra gamla. De kallade mig vid namn och de kom ihåg mig. Många lyste upp som solar när de såg vem som kom. Nu kommer jag alltmer sällan. Ibland bara 5 timmar på en månad och då får jag höra att det var roligt att jag kom, att jag är hjärtligt välkommen åter och att vi hoppas det inte tar så lång tid tills nästa gång. Bland mina gamla känner jag mig inte bortglömd. Men jag känner mig hemskt bortglömd i kommunen. Orättvist behandlad. För att det bara kom sådär? Ingen förvarning, ingenting.

Nu vet jag att de som fått det här året är värda det, de har mer skola än vad jag har, än många med mig har. Men nu är det också så att ni har satt oss på bar backe och vi är värda mer än så! Ni klarar er inte utan oss, det kommer ni aldrig göra heller så vad ska ni göra för att ha oss kvar? Vi är också värda något efter alla våra år.

Säg nu inte att vi är välkomna efter att vi utbildat oss för vi är många som inte har möjlighet till det. Vi kan inte ta studielån, gå på praktik flera veckor gratis, eller så är vi bara inte skolmaterial. En del av oss är gamla och kanske inte riktigt känner att utbildningen är det man vill lägga sina sista år på innan pension och det får man förstå, ni har ändå tagit in oss som vikarier. Ett tecken på att vi dög.

Jag skriver inte det här för att jag vill ha det där året som andra tvingats tacka ja till (för att få jobb måste man ju tydligen tacka ja annars får man de där två smsen om dagen) utan för att det ni gjort är helt galet. Det borde inte ha hittats på överhuvudtaget. Vi hade det bra. Vi är värda så mycket mer än två sms om dagen och ett julbord (jag har aldrig gått på julbordet för jag har alltid tagit jobbpass då).

Jag tycker ni har tänkt fel. Väldigt fel. Och tack vare er lär jag nog kanske få fira jul hemma med min familj för första gången på tio år, men med färre julklappar och mindre mat än andra år. Eller nej, på jul behövs vi ju! Så kanske, om jag har tur, så får jag några timmars lön i januari också. Men få det nu inte till att jag är ute efter enbart lönen, för det är mycket mer än så. Jag älskar mitt jobb, när jag väl är där. Det är socialt. Det sociala är fruktansvärt viktigt. Jag slutade en halvtimme senare häromdagen än vad jag skulle. För jag lagade middag med en vårdtagare, tillsammans med en vårdtagare och jag lärde mig att göra en ny grej och det var kul! Jag rapporterade inte in den där halvtimmen för det var mitt sista besök för dagen och jag hade det trevligt med människan så tiden drog ut lite.

Jag har gett av min tid, delat med mig av min tid i 11 år. Och den tid jag delat med människor som behöver stöd i vardagen är inte längre värt något. Det gör mig ledsen, arg och besviken. Hur ska ni ha oss kvar?

Vi kommer också hem med värkande axlar, ben och rygg efter en arbetsdag. Vi blir inte erbjudna massage som ordinarie personal, friskvård. Det är helt ok för oss. Men mer än två sms om dagen och ett julbord är vi värda. För nog sitter vi på kunskap inom äldrevården som nyutbildade inte har fått än. Vi är mer än kvalificerade för att få jobba med det här.

Inom många yrken finns det lärlingsprogram. Hade det funnits det inom vården så är vi många som för längesen varit utbildade och klara. Vi är även många som hade kunnat utbilda oss inom äldrevården om utbildningen fanns fullt på distans. Med en möjlighet att ta bort praktikdelen till fördel för att få jobba istället. Men idag går inte det. Inför det så har vi snart fullt med undersköterskor som vill studera vidare efter att de är klara. Då får vi fler sköterskor med mera som det är så dåligt med nu.

Skulle dagen komma då en utbildning helt på distans öppnar så är jag först på plats. Då skulle även jag få ihop vardagen. Och många med mig.

Bortglömd

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.