2015-11-05 12:54

2015-11-05 12:54

Älskar vi samma flagga?

DEBATT: Solidaritet med varandra är typiskt svenskt

De säger att vårt land håller på att gå sönder. Att välfärden kollapsar och att vår kultur utarmas. De ställer människa mot människa. Våra egna, mot de andra. Och de hävdar att vi måste välja.

För mig är detta det mest osvenska som finns.

Den misär som vi betraktat genom TV-rutan har trängt sig innanför vår komfortzon. Tidigare räckte det att ringa det dyra numret i Melodifestivalen för att känna att man gjorde en god gärning. Nu kan vi på plågsamt nära håll se hur oändligt mycket större tragedin är och hur hopplöst små våra droppar av insatser är i detta hav av elände.

När en så här stor kris kommer så nära, så blir vi förvirrade. I Sverige har vi ju ett system, en struktur där allt som händer på något sätt måste passa in. När det inte funkar blir vi vilsna och trots att vi innerst inne vet att svaren inte är enkla, så tyr vi oss ändå till dem som levererar just sådana.

I twitterdemokratin frodas populismen och i kaoset vädrar nya makthavare morgonluft.

Jag blir lite förbryllad när de som säger sig älska Sverige mer än jag gör, påstår att vårt land kommer gå under. Ja, deras retorik är så intensiv att de nästan verkar längta till detta tillfälle.

De vill ha ett land som det var förr, ett land som de känner igen och visst – då tittar vi väl på detta förr då.

Vi backar tillbaka nästan 100 år och hittar där socialdemokraten Per Albin Hansson och hans Folkhem. Kanske det mest svenska som finns. I ett samhälle som präglades av klassklyftor och klassförtryck ville han skapa jämlikhet och solidaritet där den starke inte skulle se ner på den svage. Han menade att detta skulle vara bra både för människan och för samhället. Principen var att välfärd skulle fördelas till dem som behövde det – inte utefter klass, plånbok eller förtjänst.

Med detta som grund byggdes vårt land ihop, socialt och ekonomiskt. Skatterna höjdes, de offentliga trygghetssystemen byggdes ut. Vi kombinerade välfärdsutveckling och tillväxt och stödet för vår modell är fortsatt mycket starkt.

Vi blev också en stormakt i internationell solidaritet. Vi blev en trygg hamn för människor på flykt och en pålitlig biståndsgivare. När andra rustade med vapen, så rustade vi med läkemedel och teknik för rent vatten.

Solidaritet med varandra och andra. Det är typiskt svenskt. Det är vårt svenska kulturarv.

Den tragik som nu utspelas i vår omvärld är bortom begripligheten. Frågorna är många och obekväma: Ska vi öppna våra gränser för alla? Hur påverkar det välfärden och har vi egentligen råd?

De som tror att svaren ryms på en affisch, de har en agenda. Deras parti har utlovat att satsa allt partistöd de samlat in av skattebetalarna på en kampanj som ska berätta vilket skitland Sverige är.

De vill vidga klyftan mellan våra egna och de andra och även ha tolkningsföreträde kring vem som tillhör vilken grupp. De får näring av segregation och varje liten spricka, varje liten flaga på vårt välfärdsbygge skylls på de människor som kommit hit från andra länder.

Tittar vi på vår historia, vår stolta kultur, så är detta det mest osvenska som finns.

Och tittar vi i vår omvärld så ser vi inget exempel där statligt sanktionerat klassförtryck fungerar.

Vi måste istället - som stolta svenskar - våga hålla fast i det vi byggt upp. Vi har klarat kriser förr - både sådana som vi själva orsakat och sådana i vår omvärld. Och även om det gjort ont och varit jobbigt så har vi - när stormen bedarrat – kommit ut som ett rikare och starkare land.

Det kan vi göra den här gången också.

Erik Evestam (C)

Den misär som vi betraktat genom TV-rutan har trängt sig innanför vår komfortzon. Tidigare räckte det att ringa det dyra numret i Melodifestivalen för att känna att man gjorde en god gärning. Nu kan vi på plågsamt nära håll se hur oändligt mycket större tragedin är och hur hopplöst små våra droppar av insatser är i detta hav av elände.

När en så här stor kris kommer så nära, så blir vi förvirrade. I Sverige har vi ju ett system, en struktur där allt som händer på något sätt måste passa in. När det inte funkar blir vi vilsna och trots att vi innerst inne vet att svaren inte är enkla, så tyr vi oss ändå till dem som levererar just sådana.

I twitterdemokratin frodas populismen och i kaoset vädrar nya makthavare morgonluft.

Jag blir lite förbryllad när de som säger sig älska Sverige mer än jag gör, påstår att vårt land kommer gå under. Ja, deras retorik är så intensiv att de nästan verkar längta till detta tillfälle.

De vill ha ett land som det var förr, ett land som de känner igen och visst – då tittar vi väl på detta förr då.

Vi backar tillbaka nästan 100 år och hittar där socialdemokraten Per Albin Hansson och hans Folkhem. Kanske det mest svenska som finns. I ett samhälle som präglades av klassklyftor och klassförtryck ville han skapa jämlikhet och solidaritet där den starke inte skulle se ner på den svage. Han menade att detta skulle vara bra både för människan och för samhället. Principen var att välfärd skulle fördelas till dem som behövde det – inte utefter klass, plånbok eller förtjänst.

Med detta som grund byggdes vårt land ihop, socialt och ekonomiskt. Skatterna höjdes, de offentliga trygghetssystemen byggdes ut. Vi kombinerade välfärdsutveckling och tillväxt och stödet för vår modell är fortsatt mycket starkt.

Vi blev också en stormakt i internationell solidaritet. Vi blev en trygg hamn för människor på flykt och en pålitlig biståndsgivare. När andra rustade med vapen, så rustade vi med läkemedel och teknik för rent vatten.

Solidaritet med varandra och andra. Det är typiskt svenskt. Det är vårt svenska kulturarv.

Den tragik som nu utspelas i vår omvärld är bortom begripligheten. Frågorna är många och obekväma: Ska vi öppna våra gränser för alla? Hur påverkar det välfärden och har vi egentligen råd?

De som tror att svaren ryms på en affisch, de har en agenda. Deras parti har utlovat att satsa allt partistöd de samlat in av skattebetalarna på en kampanj som ska berätta vilket skitland Sverige är.

De vill vidga klyftan mellan våra egna och de andra och även ha tolkningsföreträde kring vem som tillhör vilken grupp. De får näring av segregation och varje liten spricka, varje liten flaga på vårt välfärdsbygge skylls på de människor som kommit hit från andra länder.

Tittar vi på vår historia, vår stolta kultur, så är detta det mest osvenska som finns.

Och tittar vi i vår omvärld så ser vi inget exempel där statligt sanktionerat klassförtryck fungerar.

Vi måste istället - som stolta svenskar - våga hålla fast i det vi byggt upp. Vi har klarat kriser förr - både sådana som vi själva orsakat och sådana i vår omvärld. Och även om det gjort ont och varit jobbigt så har vi - när stormen bedarrat – kommit ut som ett rikare och starkare land.

Det kan vi göra den här gången också.

Erik Evestam (C)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.