2017-07-10 07:56

2017-07-10 09:05

"Jag vill sprida kunskap utan pekpinnar"

PORTRÄTT: Hannes om sin resa till att bli den han är

När Hannes Pettersson växte upp i Säffle var han väldigt blyg, tyckte illa om sig själv och kände sig ensam i världen. När han den 1 juli stod på Säffle Prides scen var det en helt annan man som tog emot rungande applåder för sin humorshow. Livet tog en ny vändning för killen som växte upp som tjej.

Hannes Pettersson kände tidigt att det var något som var fel, men det tog tid att förstå vad.

– På den tiden fanns inte samma information. I dag hade det nog gått snabbare att komma till insikt.

Puberteten – med bröst och mens – blev ett litet uppvaknande. Hannes äcklades av hur han såg ut.

– Allt med kroppen kändes jättefel. Å andra sidan är väl puberteten jobbig för alla så jag såg det kanske ändå inte som ett solklart tecken.

Under tonåren växte sig dock övertygelsen om att kroppen inte stämde med identiteten större och större – även om han själv hoppades att det skulle vara en fas.

– Jag förstod att om jag var transsexuell skulle jag genomgå en lång process i vården, och det framstod som väldigt jobbigt. Det blev inte lättare av att jag var väldigt blyg och osäker.

Våga möta rädslan

Länge var den egna förnekelsen stor och tog sig olika uttryck. Efter studenten insåg Hannes att han var tvungen att ta itu med otryggheten en gång för alla.

– Det var jätteläskigt, men alternativet – att fortsätta må så dåligt – var ännu mer skrämmande.

Genom en psykiatriker i Säffle hittade Hannes vårdpersonal som lyssnade och gav bra stöd. 2005, när han var 20 år, berättade han för sin familj.

– Det gick jättebra. De var mest ledsna över att jag hade mått så dåligt så länge. Jag har alltid haft en jättebra relation till min familj, så i efterhand är jag förvånad över att jag väntade så länge med att berätta.

Med tanke på att alla människor är individer och man inte har något att jämföra med, hur vet man då att man har ett annat kön än det man föddes med?

– Det är svårt att svara på, jag kan egentligen inte definiera det. Men om man tvärtom aldrig reflekterar över sin könstillhörighet, betyder det nog att den är rätt för en. För mig handlade det mycket om att jag egentligen, innerst inne, var säker på vem jag var, men att andra inte uppfattade mig så som jag såg mig själv.

Svår väntan

Processen med könskorrigering var lång och snårig. Hannes gjorde många utredningar och fick vänta tre år på att få hormonbehandlingar. Det var psykiskt påfrestande och påverkade studier och socialt liv.

– Jag tänkte att jag skulle säga som det var till mina kurskamrater, att jag genomgick en könskorrigering. Men jag vågade inte, och då var jag så besviken på mig själv för att jag fegade ur att jag blev ännu mer nedstämd och drog mig undan. Det blev lätt en ond cirkel.

Internet var en frizon. Innan Facebook var internet en mer anonym plats, där Hannes kunde vara sig själv. Det var också där som han började kalla sig för Hannes – vilket så småningom också blev personnamnet.

– Just då behövde jag nog den anonymiteten. Som en mjukstart på det nya livet, kanske.

Inre och yttre process

År 2008 opererade Hannes bort sina bröst och fick hormoninjektioner som bland annat gav skäggväxt, utvidgade stämbanden, omfördelade fett och muskler och stannade ägglossningen.

– Jag blev mycket tryggare när utseendet stämde mer överens med hur jag kände mig, men samtidigt blev det också viktigare att inte sluta jobba med mig själv. Det är lätt att tro att ”bara jag får skägg blir jag jättesocial och mår bra igen”, men så enkelt är det ju inte.

Bra bemötande

När Hannes flyttade till Skåne var korrigeringen så långt gången att ingen längre ifrågasatte att han var man. Då uppstod nästa fråga: att berätta eller inte berätta att han är transperson.

– I början var det skönt att inte göra det, men ju mer jag lärde känna folk, desto mer öppen ville jag vara. Handlar det om folk jag träffar flyktigt bryr jag mig inte om att berätta att jag är transman, men gäller det kollegor och andra personer jag träffar ofta och får en relation till vill jag att de ska veta. Jag har i princip alltid fått jättebra bemötande – där har jag haft tur.

När transpersoner berättar om sin bakgrund lyfter många fram att de inte kunnat identifiera sig med vad som anses typiskt manligt eller kvinnligt. Tror du att det hade funnits lika många transpersoner om inte dessa föreställningar om könsroller- och attribut fanns?

– Det vet jag inte. I och med att samhällsklimatet blivit öppnare finns det ju också fler ”gråzoner” än tidigare. Det är inte alla som genomgår en medicinsk process men vill ändå bli kallade vid ett annat pronomen, och det finns de som hellre blir kallade för hen än väljer mellan han och hon. Och de som ogillar allt som brukar förknippas med ens könsroll, utan att för den sakens skull känna sig som något annat än det man föddes med. Ingen har hittills kunnat bevisa medicinskt varför vissa blir transpersoner. Jag vet bara att förr mådde jag dåligt och nu mår jag bra – så jag gjorde nog rätt.

Man utan snopp

Hannes har alltid varit attraherad av män och har i omgivningens ögon gått från heterosexuell tjej till homosexuell man. Som många andra transmän har Hannes valt att inte korrigera könsorganet.

– Det är väldigt svårt att konstruera en fungerande penis. Jag vill inte ha något som ändå inte ser ut och fungerar normalt. Förr var jag äcklad av mitt kön och hade absolut velat ha en snopp, men nu är det inte längre viktigt för mig och jag trivs med min kropp. För mig sitter uppfattningen om vem jag är inte mellan benen.

Men det utgör ett hinder i dejtingvärlden, då de flesta homosexuella män förväntar sig att partnern ska ha en penis. På Tinder är Hannes öppen med att han är just ”en man med snippa”. Så vet en potentiell dejt hur läget är.

– Jag kommer inte att ändra min kropp för någon annans skull. På samma sätt måste jag acceptera om någon jag gillar tappar intresset när han får veta att jag inte har snopp. Samtidigt är det svårt att definiera attraktion, och sex och kärlek handlar ju om mer än könsorganet. Om någon skulle tycka väldigt mycket om mig och se mina andra kvalitéer hoppas jag att han ändå skulle ge mig en chans.

Avväpnande skratt

Sedan ett år tillbaka håller Hannes på med standup. Ämnet var givet och med sin show En tramsmans (ja, tramsman) bekännelser och andra framträdanden har han fått klubbar i flera städer att skratta.

– Jag vill sprida kunskap om transsexualism utan att stå med pekpinnar. Då är humor ett väldigt bra, avväpnande sätt att nå folk.

Förra året blev han castad till youtubeserien The next big humorstjärna, och hade Nour El-Refai som personlig coach.

– Det har betytt jättemycket för mig. Att etablerade komiker tror på min potential och säger att jag inspirerar dem. Och tittare som skriver att jag ger dem hopp. Det är otroligt roligt.

En särskild revansch är det också att återvända till sin hemstad inte bara i sitt rätta jag, utan dessutom bli uppskattad för det han gör.

– Säffle har gått från en plats där jag kände mig mindervärdig och där ingen lyssnade på mig till en plats där jag kan vara mig själv och alla lyssnar på mig. Det är väldigt stort.

Hannes Pettersson kände tidigt att det var något som var fel, men det tog tid att förstå vad.

– På den tiden fanns inte samma information. I dag hade det nog gått snabbare att komma till insikt.

Puberteten – med bröst och mens – blev ett litet uppvaknande. Hannes äcklades av hur han såg ut.

– Allt med kroppen kändes jättefel. Å andra sidan är väl puberteten jobbig för alla så jag såg det kanske ändå inte som ett solklart tecken.

Under tonåren växte sig dock övertygelsen om att kroppen inte stämde med identiteten större och större – även om han själv hoppades att det skulle vara en fas.

– Jag förstod att om jag var transsexuell skulle jag genomgå en lång process i vården, och det framstod som väldigt jobbigt. Det blev inte lättare av att jag var väldigt blyg och osäker.

Våga möta rädslan

Länge var den egna förnekelsen stor och tog sig olika uttryck. Efter studenten insåg Hannes att han var tvungen att ta itu med otryggheten en gång för alla.

– Det var jätteläskigt, men alternativet – att fortsätta må så dåligt – var ännu mer skrämmande.

Genom en psykiatriker i Säffle hittade Hannes vårdpersonal som lyssnade och gav bra stöd. 2005, när han var 20 år, berättade han för sin familj.

– Det gick jättebra. De var mest ledsna över att jag hade mått så dåligt så länge. Jag har alltid haft en jättebra relation till min familj, så i efterhand är jag förvånad över att jag väntade så länge med att berätta.

Med tanke på att alla människor är individer och man inte har något att jämföra med, hur vet man då att man har ett annat kön än det man föddes med?

– Det är svårt att svara på, jag kan egentligen inte definiera det. Men om man tvärtom aldrig reflekterar över sin könstillhörighet, betyder det nog att den är rätt för en. För mig handlade det mycket om att jag egentligen, innerst inne, var säker på vem jag var, men att andra inte uppfattade mig så som jag såg mig själv.

Svår väntan

Processen med könskorrigering var lång och snårig. Hannes gjorde många utredningar och fick vänta tre år på att få hormonbehandlingar. Det var psykiskt påfrestande och påverkade studier och socialt liv.

– Jag tänkte att jag skulle säga som det var till mina kurskamrater, att jag genomgick en könskorrigering. Men jag vågade inte, och då var jag så besviken på mig själv för att jag fegade ur att jag blev ännu mer nedstämd och drog mig undan. Det blev lätt en ond cirkel.

Internet var en frizon. Innan Facebook var internet en mer anonym plats, där Hannes kunde vara sig själv. Det var också där som han började kalla sig för Hannes – vilket så småningom också blev personnamnet.

– Just då behövde jag nog den anonymiteten. Som en mjukstart på det nya livet, kanske.

Inre och yttre process

År 2008 opererade Hannes bort sina bröst och fick hormoninjektioner som bland annat gav skäggväxt, utvidgade stämbanden, omfördelade fett och muskler och stannade ägglossningen.

– Jag blev mycket tryggare när utseendet stämde mer överens med hur jag kände mig, men samtidigt blev det också viktigare att inte sluta jobba med mig själv. Det är lätt att tro att ”bara jag får skägg blir jag jättesocial och mår bra igen”, men så enkelt är det ju inte.

Bra bemötande

När Hannes flyttade till Skåne var korrigeringen så långt gången att ingen längre ifrågasatte att han var man. Då uppstod nästa fråga: att berätta eller inte berätta att han är transperson.

– I början var det skönt att inte göra det, men ju mer jag lärde känna folk, desto mer öppen ville jag vara. Handlar det om folk jag träffar flyktigt bryr jag mig inte om att berätta att jag är transman, men gäller det kollegor och andra personer jag träffar ofta och får en relation till vill jag att de ska veta. Jag har i princip alltid fått jättebra bemötande – där har jag haft tur.

När transpersoner berättar om sin bakgrund lyfter många fram att de inte kunnat identifiera sig med vad som anses typiskt manligt eller kvinnligt. Tror du att det hade funnits lika många transpersoner om inte dessa föreställningar om könsroller- och attribut fanns?

– Det vet jag inte. I och med att samhällsklimatet blivit öppnare finns det ju också fler ”gråzoner” än tidigare. Det är inte alla som genomgår en medicinsk process men vill ändå bli kallade vid ett annat pronomen, och det finns de som hellre blir kallade för hen än väljer mellan han och hon. Och de som ogillar allt som brukar förknippas med ens könsroll, utan att för den sakens skull känna sig som något annat än det man föddes med. Ingen har hittills kunnat bevisa medicinskt varför vissa blir transpersoner. Jag vet bara att förr mådde jag dåligt och nu mår jag bra – så jag gjorde nog rätt.

Man utan snopp

Hannes har alltid varit attraherad av män och har i omgivningens ögon gått från heterosexuell tjej till homosexuell man. Som många andra transmän har Hannes valt att inte korrigera könsorganet.

– Det är väldigt svårt att konstruera en fungerande penis. Jag vill inte ha något som ändå inte ser ut och fungerar normalt. Förr var jag äcklad av mitt kön och hade absolut velat ha en snopp, men nu är det inte längre viktigt för mig och jag trivs med min kropp. För mig sitter uppfattningen om vem jag är inte mellan benen.

Men det utgör ett hinder i dejtingvärlden, då de flesta homosexuella män förväntar sig att partnern ska ha en penis. På Tinder är Hannes öppen med att han är just ”en man med snippa”. Så vet en potentiell dejt hur läget är.

– Jag kommer inte att ändra min kropp för någon annans skull. På samma sätt måste jag acceptera om någon jag gillar tappar intresset när han får veta att jag inte har snopp. Samtidigt är det svårt att definiera attraktion, och sex och kärlek handlar ju om mer än könsorganet. Om någon skulle tycka väldigt mycket om mig och se mina andra kvalitéer hoppas jag att han ändå skulle ge mig en chans.

Avväpnande skratt

Sedan ett år tillbaka håller Hannes på med standup. Ämnet var givet och med sin show En tramsmans (ja, tramsman) bekännelser och andra framträdanden har han fått klubbar i flera städer att skratta.

– Jag vill sprida kunskap om transsexualism utan att stå med pekpinnar. Då är humor ett väldigt bra, avväpnande sätt att nå folk.

Förra året blev han castad till youtubeserien The next big humorstjärna, och hade Nour El-Refai som personlig coach.

– Det har betytt jättemycket för mig. Att etablerade komiker tror på min potential och säger att jag inspirerar dem. Och tittare som skriver att jag ger dem hopp. Det är otroligt roligt.

En särskild revansch är det också att återvända till sin hemstad inte bara i sitt rätta jag, utan dessutom bli uppskattad för det han gör.

– Säffle har gått från en plats där jag kände mig mindervärdig och där ingen lyssnade på mig till en plats där jag kan vara mig själv och alla lyssnar på mig. Det är väldigt stort.

Hannes Pettersson

Ålder: 32 i november.

Bor: Löddeköpinge.

Yrke: Medicinsk sekreterare och standup-komiker.

Familj: Föräldrar och tre systrar.

Intressen: Standup, vara med vänner, läsa böcker, skriva, teckna.

Lyssnar på: Just nu är det mycket 60-talsmusik.

Äter och dricker helst: Falafelrulle, päroncider.

Bästa sommaraktivitet: Bada i havet.

Gör helst en ledig dag: Gör någon utflykt med en kompis.