2017-03-17 06:00

2017-03-17 07:36

Snart får Najib träffa sin mamma igen

SÄFFLE: Han var säker på att hon var död

I Säffle låg en ledsen pojke vaken och tänkte på sin mamma. Han var övertygad om att hon var död.
I Somalia sörjde hans mamma sin son.
En vacker dag ringde telefonen.

– Han var en riktig skitunge när han kom, säger Birgitta Jareke.

Najib Ahmed protesterar. De skrattar och skojar med varandra.

Birgitta Jareke är en av de där människorna som gör skillnad. Hon är ordförande i kvinnojouren och har i många år tagit emot flyktingar med ett stort och varmt engagemang, som lärare och skolledare, men också i sitt hem.

Hon är god man för Najib Ahmed, men han kallar henne för sin svenska mamma. De träffas ofta. De ser på tv, gör utflykter och fikar, och Najib Ahmed får hjälp i vardagen.

– När jag fick veta vad du varit med om förstod jag ju varför du var som du var, säger hon. Men nu har vi fått ordning på dig, eller hur?

De skrattar igen.

Najib Ahmed fyllde 16 år i onsdags. Han går i nian, är duktig i friidrott och satsar på studierna. Han vill gå vårdprogrammet på gymnasiet, och jobba med gamla människor. Sedan vill han bli asfaltsläggare.

– Jag ska jobba hårt för att få en bra framtid, och kunna hjälpa andra. Jag vill betala tillbaka för all hjälp jag fått i Sverige. Det är mitt land nu. Säffle är min hemstad. Här vill jag bo hela mitt liv.

– Med min familj, lägger han till.

Det är inte de fasansfulla upplevelserna som hållit honom vaken om nätterna, det är hans längtan efter sin mamma.

– Jag var så ledsen hela tiden. Jag trodde ju att hon var död.

Kidnappad

Najib Ahmed var tolv år när de sågs senast. Det var en torsdag. Han gick till skolan som vanligt på morgonen, men skulle aldrig mer komma hem.

De slutade tidigt den dagen, och kompisarna spelade fotboll.

– Vi hade ingen boll, men det gick lika bra att spela med strumpor som vi knutit ihop.

Det var i Bardheere i Somalia.

– Det är en farlig stad. Den styrs av terrorister. De kom till oss på fotbollsplanen.

Sju pojkar fördes bort av beväpnade män, ut ur staden, till en bas i skogen.

– Några tränades som soldater, några fick lära sig att bomba, att bli självmordsbombare.

Barnsoldat

Najib Ahmed skulle bli barnsoldat.

– Jag var liten och inte så stark. Varje gång jag sköt ramlade jag omkull.

Efter tre månader lyckades Najib Ahmed fly. En äldre kompis, Muhammed som var 17, tog honom med en kväll när det regnade så mycket att vakterna sökt skydd inomhus. De passade på under kvällsbönen; kröp under staketet och sprang som de aldrig sprungit förut.

– Jag ville hem till min mamma, men min kompis sa att terroristerna skulle hitta mig där och döda hela familjen. Vi måste till ett annat land, sa han.

De gick tills de kom till en stad. Där sålde de sina vapen och köpte bussbiljetter till Kenya.

Gatubarn

Förfärliga månader och år skulle följa. Två ensamma pojkar for från stad till stad utan att veta var de var eller vart de skulle ta vägen. De levde på gatan, putsade skor och tvättade bilar, och tog sig på något vis vidare till nya platser där någon sagt att det skulle vara mindre farligt och lättare att få arbete.

– Det kunde gå tio dagar utan att vi åt.

Livrädda tog de sig över gränser genom att hänga bakpå lastbilar, och fortsatte sedan utan pengar och pass genom Sydsudan, Uganda och Sudan. I Sudan träffade de människosmugglare, som tog dem med i en grupp.

Grav i öknen

– Vi kom till Sahara, till öknen. Det var hemskt, så fruktansvärt varmt på dagen och kallt på natten. Vi sov direkt på marken. Vi hade inga pengar, ingen mat, inget vatten. Människor drack sitt kiss. Ibland när vi fick lite vatten hade de blandat bensin i det, så vi fick ont i magen. För att de var rasister.

– Min kompis dog i öknen.

– Vi öste sand över honom. Sedan måste vi fortsätta.

Fängslad

Vid den libyska gränsen krävde smugglarna pengar av honom. Men han hade ju inga, och ingen som kunde betala för honom. Najib Ahmed var ensam i världen.

– Libyerna grep mig och satte mig i fängelse. Jag var jätterädd hela tiden. De piskade mig med en sladd.

Han viker upp tröjan på ärmen och visar stora ärr.

– En del blev torterade. De tog el och satte på deras pungkulor. Det gjorde de inte på mig. Jag var för liten.

Det dröjde flera månader innan Najib Ahmed släpptes ur fängelset. En somalisk tolk lyckades få ut honom.

– Vi åkte till Tripoli. Tolken pratade med några somalier där, som hade båtar. De tog mig med.

Najib Ahmed for ut på Medelhavet i en överfull öppen gummibåt.

– Vi var mitt ute på havet när bensinen tog slut. Några hoppade i vattnet. Jag såg när de drunknade.

Sicilien

Efter ett par dagar blev de upplockade av ett italienskt fartyg, och sattes i land på Sicilien.

– Där träffade jag en somalisk kille på gatan. Han tog med mig hem till sig. Mina kläder var slitna, och huden full av blodsugande småkryp. Han kastade allt jag hade, och gick ut och köpte nya kläder och skor åt mig, och mat och medicin.

Najib Ahmed visar täckjackan han hade till skolan i dag.

– Den fick jag av honom. Det är ett fint minne. Jag har den jämt.

Det var den mannen som tog Najib Ahmed till Sverige. Han köpte tågbiljetter, och de följdes åt till Göteborg.

– Han sa att han skulle gå på toaletten. Jag väntade på bänken på tågstationen i två timmar, men han kom inte tillbaka. Sedan såg jag en somalisk farbror, han hjälpte mig till Migrationsverket där jag fick söka asyl.

– Kommer du ihåg vad vi firade när du fick uppehållstillstånd, säger Birgitta Jareke.

– Och igen när din mamma och dina småsyskon fick det.

”Hej mamma”

Det var några siffror på ett papper som gjorde att de fann varandra. Najib Ahmed kom ihåg att hans mamma talat om en släkting i utlandet, och en lapp med ett nummer på som hon haft,

– Jag sa siffrorna på lappen. Jag kom ihåg dem.

Birgitta Jareke ringde numret åt honom. Och de fick tag på släktingen! Sedan försökte Birgitta Jareke och släktingen tillsammans, mot alla odds, hitta Najib Ahmeds mamma. De såg ju hans enorma längtan.

– Min släkting är så snäll. Han åkte tillbaka, ända till Afrika, och letade efter henne.

Så kom den då, den väldigt vackra dagen när Birgitta Jareke kunde ringa ett nummer de lyckats få fram, och sedan räcka telefonen till Najib Ahmed.

– Hej mamma. Det är Najib.

– Hej Najib.

– Lever du?

– Ja, jag lever. Lever du?

De pratade och grät.

– Vi grät allihop, säger Birgitta Jareke och får förklara ett nytt svenskt ord för Najib: glädjetårar.

– Jag glömmer det aldrig, säger han.

Snart, ingen vet riktigt när, men bara alla papper är klara så kommer Najib Ahmeds mamma och två småsyskon till honom i Säffle. De har fått uppehållstillstånd allihop, och står i bostadskö.

– Jag längtar!

– Han var en riktig skitunge när han kom, säger Birgitta Jareke.

Najib Ahmed protesterar. De skrattar och skojar med varandra.

Birgitta Jareke är en av de där människorna som gör skillnad. Hon är ordförande i kvinnojouren och har i många år tagit emot flyktingar med ett stort och varmt engagemang, som lärare och skolledare, men också i sitt hem.

Hon är god man för Najib Ahmed, men han kallar henne för sin svenska mamma. De träffas ofta. De ser på tv, gör utflykter och fikar, och Najib Ahmed får hjälp i vardagen.

– När jag fick veta vad du varit med om förstod jag ju varför du var som du var, säger hon. Men nu har vi fått ordning på dig, eller hur?

De skrattar igen.

Najib Ahmed fyllde 16 år i onsdags. Han går i nian, är duktig i friidrott och satsar på studierna. Han vill gå vårdprogrammet på gymnasiet, och jobba med gamla människor. Sedan vill han bli asfaltsläggare.

– Jag ska jobba hårt för att få en bra framtid, och kunna hjälpa andra. Jag vill betala tillbaka för all hjälp jag fått i Sverige. Det är mitt land nu. Säffle är min hemstad. Här vill jag bo hela mitt liv.

– Med min familj, lägger han till.

Det är inte de fasansfulla upplevelserna som hållit honom vaken om nätterna, det är hans längtan efter sin mamma.

– Jag var så ledsen hela tiden. Jag trodde ju att hon var död.

Kidnappad

Najib Ahmed var tolv år när de sågs senast. Det var en torsdag. Han gick till skolan som vanligt på morgonen, men skulle aldrig mer komma hem.

De slutade tidigt den dagen, och kompisarna spelade fotboll.

– Vi hade ingen boll, men det gick lika bra att spela med strumpor som vi knutit ihop.

Det var i Bardheere i Somalia.

– Det är en farlig stad. Den styrs av terrorister. De kom till oss på fotbollsplanen.

Sju pojkar fördes bort av beväpnade män, ut ur staden, till en bas i skogen.

– Några tränades som soldater, några fick lära sig att bomba, att bli självmordsbombare.

Barnsoldat

Najib Ahmed skulle bli barnsoldat.

– Jag var liten och inte så stark. Varje gång jag sköt ramlade jag omkull.

Efter tre månader lyckades Najib Ahmed fly. En äldre kompis, Muhammed som var 17, tog honom med en kväll när det regnade så mycket att vakterna sökt skydd inomhus. De passade på under kvällsbönen; kröp under staketet och sprang som de aldrig sprungit förut.

– Jag ville hem till min mamma, men min kompis sa att terroristerna skulle hitta mig där och döda hela familjen. Vi måste till ett annat land, sa han.

De gick tills de kom till en stad. Där sålde de sina vapen och köpte bussbiljetter till Kenya.

Gatubarn

Förfärliga månader och år skulle följa. Två ensamma pojkar for från stad till stad utan att veta var de var eller vart de skulle ta vägen. De levde på gatan, putsade skor och tvättade bilar, och tog sig på något vis vidare till nya platser där någon sagt att det skulle vara mindre farligt och lättare att få arbete.

– Det kunde gå tio dagar utan att vi åt.

Livrädda tog de sig över gränser genom att hänga bakpå lastbilar, och fortsatte sedan utan pengar och pass genom Sydsudan, Uganda och Sudan. I Sudan träffade de människosmugglare, som tog dem med i en grupp.

Grav i öknen

– Vi kom till Sahara, till öknen. Det var hemskt, så fruktansvärt varmt på dagen och kallt på natten. Vi sov direkt på marken. Vi hade inga pengar, ingen mat, inget vatten. Människor drack sitt kiss. Ibland när vi fick lite vatten hade de blandat bensin i det, så vi fick ont i magen. För att de var rasister.

– Min kompis dog i öknen.

– Vi öste sand över honom. Sedan måste vi fortsätta.

Fängslad

Vid den libyska gränsen krävde smugglarna pengar av honom. Men han hade ju inga, och ingen som kunde betala för honom. Najib Ahmed var ensam i världen.

– Libyerna grep mig och satte mig i fängelse. Jag var jätterädd hela tiden. De piskade mig med en sladd.

Han viker upp tröjan på ärmen och visar stora ärr.

– En del blev torterade. De tog el och satte på deras pungkulor. Det gjorde de inte på mig. Jag var för liten.

Det dröjde flera månader innan Najib Ahmed släpptes ur fängelset. En somalisk tolk lyckades få ut honom.

– Vi åkte till Tripoli. Tolken pratade med några somalier där, som hade båtar. De tog mig med.

Najib Ahmed for ut på Medelhavet i en överfull öppen gummibåt.

– Vi var mitt ute på havet när bensinen tog slut. Några hoppade i vattnet. Jag såg när de drunknade.

Sicilien

Efter ett par dagar blev de upplockade av ett italienskt fartyg, och sattes i land på Sicilien.

– Där träffade jag en somalisk kille på gatan. Han tog med mig hem till sig. Mina kläder var slitna, och huden full av blodsugande småkryp. Han kastade allt jag hade, och gick ut och köpte nya kläder och skor åt mig, och mat och medicin.

Najib Ahmed visar täckjackan han hade till skolan i dag.

– Den fick jag av honom. Det är ett fint minne. Jag har den jämt.

Det var den mannen som tog Najib Ahmed till Sverige. Han köpte tågbiljetter, och de följdes åt till Göteborg.

– Han sa att han skulle gå på toaletten. Jag väntade på bänken på tågstationen i två timmar, men han kom inte tillbaka. Sedan såg jag en somalisk farbror, han hjälpte mig till Migrationsverket där jag fick söka asyl.

– Kommer du ihåg vad vi firade när du fick uppehållstillstånd, säger Birgitta Jareke.

– Och igen när din mamma och dina småsyskon fick det.

”Hej mamma”

Det var några siffror på ett papper som gjorde att de fann varandra. Najib Ahmed kom ihåg att hans mamma talat om en släkting i utlandet, och en lapp med ett nummer på som hon haft,

– Jag sa siffrorna på lappen. Jag kom ihåg dem.

Birgitta Jareke ringde numret åt honom. Och de fick tag på släktingen! Sedan försökte Birgitta Jareke och släktingen tillsammans, mot alla odds, hitta Najib Ahmeds mamma. De såg ju hans enorma längtan.

– Min släkting är så snäll. Han åkte tillbaka, ända till Afrika, och letade efter henne.

Så kom den då, den väldigt vackra dagen när Birgitta Jareke kunde ringa ett nummer de lyckats få fram, och sedan räcka telefonen till Najib Ahmed.

– Hej mamma. Det är Najib.

– Hej Najib.

– Lever du?

– Ja, jag lever. Lever du?

De pratade och grät.

– Vi grät allihop, säger Birgitta Jareke och får förklara ett nytt svenskt ord för Najib: glädjetårar.

– Jag glömmer det aldrig, säger han.

Snart, ingen vet riktigt när, men bara alla papper är klara så kommer Najib Ahmeds mamma och två småsyskon till honom i Säffle. De har fått uppehållstillstånd allihop, och står i bostadskö.

– Jag längtar!