2016-10-01 06:00

2016-10-03 09:21

För Sven Carlsson är ingenting omöjligt

SÄFFLE: Överlevde mot alla odds

Det är ingenting annat än ett mirakel att du kan läsa den här texten. Mannen på bilden, Sven Carlsson, har brutit nacken två gånger. Läs om en kämpe som aldrig ger upp och som har en stönig men ljus inställning till livet.

Man brukar säga att katter har nio liv. Det verkar som att Sven Carlsson har minst lika många.

Många av er känner säkert igen honom. I många års tid – 44 närmare exakt – jobbade han för Säfflebostäder.

– Jag började på ”stiftelsen”, som det hette på den tiden, när jag sade upp mig från Källe. Jag var inte arbetslös längre än i 1,5 månad. På den tiden blomstrade Säffle. Det byggdes bostäder överallt. Vintergatan hade precis blivit klar, den första hästskon stod på plats och man behövde folk. Hela Hermes byggdes, det var kö för att få en lägenhet i Säffle. Industrin växte och man behövde bostäder till sin personal. Vi hade hur mycket som helst att göra, berättar Sven.

Under åren på Säfflebostäder hoppade Sven runt på många olika positioner, mot slutet av sin karriär var han fastighetsskötare.

2010 gick han i pension och intervjuades av Säffle-Tidningens reporter Claes Österman. Då hette det att han skulle bygga på sin motorcykel, bygga fartygsmodeller och greja i sommarstugan.

– Jag såg pensionen som en möjlighet att få tid till allt detta, minns han.

Men det blir ju sällan som man har tänkt sig.

”Livet tar slut”

Sommaren 2011 var en blöt sådan.

– Det regnade hela sommaren, berättar Sven. I augusti sa frugan att det börjat regna in genom taket. Jag var och lagade det provisoriskt, köpte papp och pannor och den 1 oktober var jag uppe och grejade.

Sven, som har diabetes, hade barnbarnets ögon på sig. Hon såg till att han fick mellanmål då och då för att hålla blodsockret under kontroll.

– Efter en stund kom frugan ut och sa att det var kvällsmat, berättar Sven vidare. Jag täckte taket med en presenning och skulle gå ner när jag fastnade med foten under en panna. Det är så det måste ha gått till.

Röntgenbilderna menar att det troligtvis var så. För Svens stortå var bruten när han undersöktes senare. Sven hade fallit med ryggen före mot asfalten på garageuppfarten. Normalt sett brukade bilen stå där, men barnbarnet hade tagit en sväng, så Sven landade på asfalten. Alla andra skador var på baksidan av kroppen.

Han hade hål i skallbenet och tuppade av och när han vaknade kunde han inte röra sig alls.

– Inte en fena. Jag minns att jag tänkte att mitt liv tar slut. Jag trodde att barnbarnet skulle komma hem med bilen och inte se mig när jag låg där. Men hon såg mig och ringde SOS.

Ena lungan hade punkterats, halsryggen var av, bröstryggen likaså, men ländryggen - som Sven fått opererad 2009, hade klarat sig. Han hade frakturer på nyckelbenet och bröstbenet. Och så stortån då.

– Jag kördes till Uppsala, men det har jag inget minne av. Men jag låg där i 3,5 månad, berättar Sven. Sen fick jag komma till Torsby där jag skulle rehabtränas. Jag skulle lära mig att gå igen.

Sven hade kvar rörligheten i benen, men armarna var det värre med.

– Det var tufft att lära sig allt igen. Jag hade ingen balans alls, det var riktigt kämpigt, minns han.

Men han lärde sig gå igen, mot alla odds.

– Vården var helt otrolig då, berömmer han. Jag var så imponerad. Ingenting slår vården jag fick, det var något alldeles otroligt.

Och så har vi ytterligare en bidragande faktor till att Sven lärde sig gå igen. Stönigheten.

– Jag har alltid varit stönig, säger han. Det är ingen bra egenskap alla gånger.

Men nu var det väl det?

– Jo, jo. Jag ger mig ju aldrig. Så är det ju.

Sven var i Torsby i sex veckor och fick självförtroendet tillbaka. Till slut följde armarna med, dock begränsat. Men viktigast av allt var att livet så smått kunde börja igen.

Den 22 juni förra året skulle Svens fru till Karlstad och röntgas. Ett barnbarn körde paret in till Centralsjukhuset och rätt som det var blev bilen trängd. Bilen svängde upp på trottoarkanten, en hög sådan, och Svens nacke knyckte till.

– Det var som att sticka in en kniv i nacken, berättar han.

Han insåg inte direkt vad som hade hänt, men blev riktigt dåligt snabbt därefter. På vårdcentralen kunde man – efter en viss dos stönigt tjat av Sven – konstatera att en av skruvarna som opererats in i nacken efter takolyckan hade gått av. Även en nackkota hade fått en fraktur.

Armarna ”försvann” och Sven blev sämre. Det skulle dröja ända till den 23 maj i år innan han opererades igen.

– Personalen sa att jag skulle läggas in på mitt hemsjukhus. ”Det blir jävligt svårt, då de lade ner det för tio år sedan”, sa jag till dem, minns Sven.

På golvet i jumbolansen skumpade Sven fram med opererad nacke på en nyfräst väg. Även då trodde han att hans sista stund var kommen.

– Jag trodde att jag skulle dö av smärta, minns han.

En ny kamp tog vid, och den är långt ifrån över. Ett lillfinger (!) stör Sven och han vill nu få fingret amputerat.

– Det har liksom fastnat i en krok och är väldigt irriterande. Tänk dig själv när jag ska ner med näven i godisskålen för att fiska upp en godisbit med tummen – och så tar lillfingret i kanten hela tiden!, skrattar han.

Skratt blandas med allvar under samtalet i Svens kök.

– Jag har kunnat använda mina ben sedan jag lärde mig att gå igen och klarar mig rätt bra nu, berättar han.

– Jag är nog den enda mannen i Sverige som sköter ett hushåll med två tummar, säger han och viftar på tummarna och skrattar. Men du får inte göra något snyftreportage om mig nu!

Nej, vi fokuserar väl på ditt motto – att du aldrig ger upp?

– Det håller jag fast vid. Det finns ingen anledning att ändra på det efter allt som varit, avslutar mirakelmannen med ett leende.

Man brukar säga att katter har nio liv. Det verkar som att Sven Carlsson har minst lika många.

Många av er känner säkert igen honom. I många års tid – 44 närmare exakt – jobbade han för Säfflebostäder.

– Jag började på ”stiftelsen”, som det hette på den tiden, när jag sade upp mig från Källe. Jag var inte arbetslös längre än i 1,5 månad. På den tiden blomstrade Säffle. Det byggdes bostäder överallt. Vintergatan hade precis blivit klar, den första hästskon stod på plats och man behövde folk. Hela Hermes byggdes, det var kö för att få en lägenhet i Säffle. Industrin växte och man behövde bostäder till sin personal. Vi hade hur mycket som helst att göra, berättar Sven.

Under åren på Säfflebostäder hoppade Sven runt på många olika positioner, mot slutet av sin karriär var han fastighetsskötare.

2010 gick han i pension och intervjuades av Säffle-Tidningens reporter Claes Österman. Då hette det att han skulle bygga på sin motorcykel, bygga fartygsmodeller och greja i sommarstugan.

– Jag såg pensionen som en möjlighet att få tid till allt detta, minns han.

Men det blir ju sällan som man har tänkt sig.

”Livet tar slut”

Sommaren 2011 var en blöt sådan.

– Det regnade hela sommaren, berättar Sven. I augusti sa frugan att det börjat regna in genom taket. Jag var och lagade det provisoriskt, köpte papp och pannor och den 1 oktober var jag uppe och grejade.

Sven, som har diabetes, hade barnbarnets ögon på sig. Hon såg till att han fick mellanmål då och då för att hålla blodsockret under kontroll.

– Efter en stund kom frugan ut och sa att det var kvällsmat, berättar Sven vidare. Jag täckte taket med en presenning och skulle gå ner när jag fastnade med foten under en panna. Det är så det måste ha gått till.

Röntgenbilderna menar att det troligtvis var så. För Svens stortå var bruten när han undersöktes senare. Sven hade fallit med ryggen före mot asfalten på garageuppfarten. Normalt sett brukade bilen stå där, men barnbarnet hade tagit en sväng, så Sven landade på asfalten. Alla andra skador var på baksidan av kroppen.

Han hade hål i skallbenet och tuppade av och när han vaknade kunde han inte röra sig alls.

– Inte en fena. Jag minns att jag tänkte att mitt liv tar slut. Jag trodde att barnbarnet skulle komma hem med bilen och inte se mig när jag låg där. Men hon såg mig och ringde SOS.

Ena lungan hade punkterats, halsryggen var av, bröstryggen likaså, men ländryggen - som Sven fått opererad 2009, hade klarat sig. Han hade frakturer på nyckelbenet och bröstbenet. Och så stortån då.

– Jag kördes till Uppsala, men det har jag inget minne av. Men jag låg där i 3,5 månad, berättar Sven. Sen fick jag komma till Torsby där jag skulle rehabtränas. Jag skulle lära mig att gå igen.

Sven hade kvar rörligheten i benen, men armarna var det värre med.

– Det var tufft att lära sig allt igen. Jag hade ingen balans alls, det var riktigt kämpigt, minns han.

Men han lärde sig gå igen, mot alla odds.

– Vården var helt otrolig då, berömmer han. Jag var så imponerad. Ingenting slår vården jag fick, det var något alldeles otroligt.

Och så har vi ytterligare en bidragande faktor till att Sven lärde sig gå igen. Stönigheten.

– Jag har alltid varit stönig, säger han. Det är ingen bra egenskap alla gånger.

Men nu var det väl det?

– Jo, jo. Jag ger mig ju aldrig. Så är det ju.

Sven var i Torsby i sex veckor och fick självförtroendet tillbaka. Till slut följde armarna med, dock begränsat. Men viktigast av allt var att livet så smått kunde börja igen.

Den 22 juni förra året skulle Svens fru till Karlstad och röntgas. Ett barnbarn körde paret in till Centralsjukhuset och rätt som det var blev bilen trängd. Bilen svängde upp på trottoarkanten, en hög sådan, och Svens nacke knyckte till.

– Det var som att sticka in en kniv i nacken, berättar han.

Han insåg inte direkt vad som hade hänt, men blev riktigt dåligt snabbt därefter. På vårdcentralen kunde man – efter en viss dos stönigt tjat av Sven – konstatera att en av skruvarna som opererats in i nacken efter takolyckan hade gått av. Även en nackkota hade fått en fraktur.

Armarna ”försvann” och Sven blev sämre. Det skulle dröja ända till den 23 maj i år innan han opererades igen.

– Personalen sa att jag skulle läggas in på mitt hemsjukhus. ”Det blir jävligt svårt, då de lade ner det för tio år sedan”, sa jag till dem, minns Sven.

På golvet i jumbolansen skumpade Sven fram med opererad nacke på en nyfräst väg. Även då trodde han att hans sista stund var kommen.

– Jag trodde att jag skulle dö av smärta, minns han.

En ny kamp tog vid, och den är långt ifrån över. Ett lillfinger (!) stör Sven och han vill nu få fingret amputerat.

– Det har liksom fastnat i en krok och är väldigt irriterande. Tänk dig själv när jag ska ner med näven i godisskålen för att fiska upp en godisbit med tummen – och så tar lillfingret i kanten hela tiden!, skrattar han.

Skratt blandas med allvar under samtalet i Svens kök.

– Jag har kunnat använda mina ben sedan jag lärde mig att gå igen och klarar mig rätt bra nu, berättar han.

– Jag är nog den enda mannen i Sverige som sköter ett hushåll med två tummar, säger han och viftar på tummarna och skrattar. Men du får inte göra något snyftreportage om mig nu!

Nej, vi fokuserar väl på ditt motto – att du aldrig ger upp?

– Det håller jag fast vid. Det finns ingen anledning att ändra på det efter allt som varit, avslutar mirakelmannen med ett leende.