2016-05-11 18:39

2016-05-11 18:39

Det sa bara klick!

KRÖNIKA: SOLVEIG VOYCE

För en tid sedan skrev jag en krönika i ”min” tidning Säffle-Tidningen om min starka längtan att sjunga i kör.

Jag har haft en hemlig dröm om det hela livet, men två stora hinder har stoppat mig från att uppfylla den.

1) Jag kan inte sjunga.

Det är en rätt big deal. Jag försökte spela in mig själv med min telefon när jag sjöng för att höra hur jag låter, men fick gömma den långt, långt in i garderoben på grund av gigantisk skam över vad jag hörde.

2) Jag är inte så bra på det där med att ta mig ur min komfortzon.

Trygghet är min grej. Adrenalin är okej om det handlar om att titta på idrott, men att söka kickar är inte hälsosamt i mina ögon.

Hur som helst – jag skrev om detta i tidningen och fick glada hejarop av läsarna.

Men så fick jag ett meddelande. Från Anders i Åmål. Han var ledsen över min text. ”Du kan ju inte ge upp innan du ens har provat” var budskapet. Han bjöd in mig till kören Worship Gospel i Åmål.

Kaninpuls är ett bra ord för att beskriva mina nerver när jag passerade länsgränsen den där januarikvällen.

Så.

Himla.

Nervös.

Jag sjunger hemskt gärna i bilen och i duschen. Mina stackars arbetskamrater har nog hört något som kan likna ett nynnande då och då när jag glömmer att jag har folk omkring mig. Men att sjunga bland folk. I stämmor. Så att det hörs.

Det var läskigt.

Till saken hör också att jag är oerhört lättrörd. Jag gråter för minsta lilla. Om jag ser en gullig kattunge i något fånigt klipp på nätet blir jag rörd. Filmer ska vi inte tala om. Om jag äter en riktigt god kaka kan jag också bli tårögd.

Vi började sjunga upp. När kören sjöng ”mmmmmmmm”. Alltså ett enda stort ”mmm:ande”, ja – då sköljdes tårkanalerna.

Vår körledare Johanna sa att vi skulle börja sjunga Josh Grobans You raise me up under kvällen.

Jahaja. Det var den entrén i kören. En gråtande Säfflebo med darriga händer och skrämda rådjursögon.

Men vilken känsla... Vilken kick!

Numera är torsdagskvällarna i Åmål veckans höjdpunkt. Då träffar jag min körfamilj.

Jag är så tacksam att Anders fick mig att våga.

Jag föll för körsången vid första tonen.

Jag har haft en hemlig dröm om det hela livet, men två stora hinder har stoppat mig från att uppfylla den.

1) Jag kan inte sjunga.

Det är en rätt big deal. Jag försökte spela in mig själv med min telefon när jag sjöng för att höra hur jag låter, men fick gömma den långt, långt in i garderoben på grund av gigantisk skam över vad jag hörde.

2) Jag är inte så bra på det där med att ta mig ur min komfortzon.

Trygghet är min grej. Adrenalin är okej om det handlar om att titta på idrott, men att söka kickar är inte hälsosamt i mina ögon.

Hur som helst – jag skrev om detta i tidningen och fick glada hejarop av läsarna.

Men så fick jag ett meddelande. Från Anders i Åmål. Han var ledsen över min text. ”Du kan ju inte ge upp innan du ens har provat” var budskapet. Han bjöd in mig till kören Worship Gospel i Åmål.

Kaninpuls är ett bra ord för att beskriva mina nerver när jag passerade länsgränsen den där januarikvällen.

Så.

Himla.

Nervös.

Jag sjunger hemskt gärna i bilen och i duschen. Mina stackars arbetskamrater har nog hört något som kan likna ett nynnande då och då när jag glömmer att jag har folk omkring mig. Men att sjunga bland folk. I stämmor. Så att det hörs.

Det var läskigt.

Till saken hör också att jag är oerhört lättrörd. Jag gråter för minsta lilla. Om jag ser en gullig kattunge i något fånigt klipp på nätet blir jag rörd. Filmer ska vi inte tala om. Om jag äter en riktigt god kaka kan jag också bli tårögd.

Vi började sjunga upp. När kören sjöng ”mmmmmmmm”. Alltså ett enda stort ”mmm:ande”, ja – då sköljdes tårkanalerna.

Vår körledare Johanna sa att vi skulle börja sjunga Josh Grobans You raise me up under kvällen.

Jahaja. Det var den entrén i kören. En gråtande Säfflebo med darriga händer och skrämda rådjursögon.

Men vilken känsla... Vilken kick!

Numera är torsdagskvällarna i Åmål veckans höjdpunkt. Då träffar jag min körfamilj.

Jag är så tacksam att Anders fick mig att våga.

Jag föll för körsången vid första tonen.