2016-04-26 06:00

2016-04-26 09:13

Kampen mot Medelhavets vågor

KRÖNIKA

Vi stod på stranden, redo för att åka till Europa över Medelhavet.
Det som hördes i natten var ljudet av havets vågor. De var mycket nära.

Platsen var full av träd.

En av smugglarna sade: ”efter en timme eller två ska ni vara framme”.

Alla flyktingar började ta på sig sina flytvästar. Nästan 200 personer stod på stranden.

Vid 02-tiden kom smugglaren fram och sa till alla flyktingar: ”nu”.

Abdel och familjen han träffat på sin resa gick ned mot stranden.

Vågorna var starka. Det var kallt.

Abdel frågade smugglarna om den lilla båten skulle klara av vågorna.

Smugglaren svarade att det bara är nära stranden som vågorna är starka. Det är lugnare ute på havet.

Abdel trodde honom inte men hoppade in i den lilla båten.

Runt 50 personer satte sig i båten och Abdel satt nära familjen med den lilla flickan Ryan.

Hon grät. Hon var också rädd.

Runt 03-tiden lämnade båten turkiska Izimirs kust. Smugglaren hade sagt att de skulle nå den grekiska ön efter bara 10 kilometer.

Ryans mamma försökte trösta henne och sa att det inte skulle ta mer än en timme. Sedan skulle de vara framme.

Vågorna slog mot båten. Ryan slutade gråta.

Efter bara några hundra meter slutade motorn på båten att fungera.

I mörkret började några flyktingar skrika. Trots försök att starta motorn igen var det fortsatt tyst, förutom skriken.

Vågorna förde den lilla båten från höger till vänster, fram och tillbaka. Abdel fattade beslutet att simma till ön. Han såg lyktornas sken långt borta och började ta av sig sina kläder.

Han var rädd för att lämna Ryan.

Han hoppade i vattnet och började simma. Vågorna tog honom tillbaka. För varje simtag han tog, tryckte havet tillbaka honom.

Han fick tänka om, och simma på ett sätt som inte gjorde honom så trött.

Till slut, efter en lång kamp, kom han till stranden.

Han var mycket trött.

Han gick mot ljuset och träffade en person. Han berättade om båten och om kamraterna som satt fast på havet.

De kontaktade polisen och kustbevakningen och de ryckte ut och började leta efter båten.

Kustbevakningen fann båten.

Den var tom.

Båten hade gått sönder och alla hade hamnat i vattnet.

De var utspridda, vågorna hade fört dem långt ifrån varandra.

Abdel satt och väntade otåligt på Ryan och hennes familj.

Efter nästan en timme kom kustbevakningens båt tillbaka till stranden. Blöta flyktingar gick i land, men Ryan och hennes familj var inte med.

Andra båten kom till stranden.

Ryan och hennes familj fanns i båten. Abdel sprang mot dem och kramade dem. Mamman sa att de hade hållit sig fast vid en klippa.

Passagerarna tackade Abdel och kustbevakningen för att de hade räddat dem.

Och resan fortsatte.

Ryans familj ville åka till Belgien, där de har släktingar.

Abdel satte Ryan på sina axlar och de promenerade på ön. Ryan hade berättat för Abdel om sin docka och om sin pappa. Flyktingarna befann sig på en okänd ort på den grekiska ön.

En smugglare ropade ut till alla att om de ville åka till Belgien skulle de lämna ön direkt och åka iväg.

Ryan grät när hon lämnade Abdel. Familjen lämnade honom och han började snart sin resa vidare, till Sverige.

Han kom till Säffle. Till en stad han nu älskar.

Men han har inte glömt resan hit.

Han har inte glömt Ryan.

Han har inte glömt kommentarerna om att det är ett självmordsförsök att fly över havet.

Abdel bestämde sig för att jobba vidare mot sitt mål, att bli journalist. Han vill arbeta för mänskligheten och kärleken.

Och han är tacksam. Tacksam för alla de personer som hjälpt honom och flyktingar på väg mot säkerhet.

Platsen var full av träd.

En av smugglarna sade: ”efter en timme eller två ska ni vara framme”.

Alla flyktingar började ta på sig sina flytvästar. Nästan 200 personer stod på stranden.

Vid 02-tiden kom smugglaren fram och sa till alla flyktingar: ”nu”.

Abdel och familjen han träffat på sin resa gick ned mot stranden.

Vågorna var starka. Det var kallt.

Abdel frågade smugglarna om den lilla båten skulle klara av vågorna.

Smugglaren svarade att det bara är nära stranden som vågorna är starka. Det är lugnare ute på havet.

Abdel trodde honom inte men hoppade in i den lilla båten.

Runt 50 personer satte sig i båten och Abdel satt nära familjen med den lilla flickan Ryan.

Hon grät. Hon var också rädd.

Runt 03-tiden lämnade båten turkiska Izimirs kust. Smugglaren hade sagt att de skulle nå den grekiska ön efter bara 10 kilometer.

Ryans mamma försökte trösta henne och sa att det inte skulle ta mer än en timme. Sedan skulle de vara framme.

Vågorna slog mot båten. Ryan slutade gråta.

Efter bara några hundra meter slutade motorn på båten att fungera.

I mörkret började några flyktingar skrika. Trots försök att starta motorn igen var det fortsatt tyst, förutom skriken.

Vågorna förde den lilla båten från höger till vänster, fram och tillbaka. Abdel fattade beslutet att simma till ön. Han såg lyktornas sken långt borta och började ta av sig sina kläder.

Han var rädd för att lämna Ryan.

Han hoppade i vattnet och började simma. Vågorna tog honom tillbaka. För varje simtag han tog, tryckte havet tillbaka honom.

Han fick tänka om, och simma på ett sätt som inte gjorde honom så trött.

Till slut, efter en lång kamp, kom han till stranden.

Han var mycket trött.

Han gick mot ljuset och träffade en person. Han berättade om båten och om kamraterna som satt fast på havet.

De kontaktade polisen och kustbevakningen och de ryckte ut och började leta efter båten.

Kustbevakningen fann båten.

Den var tom.

Båten hade gått sönder och alla hade hamnat i vattnet.

De var utspridda, vågorna hade fört dem långt ifrån varandra.

Abdel satt och väntade otåligt på Ryan och hennes familj.

Efter nästan en timme kom kustbevakningens båt tillbaka till stranden. Blöta flyktingar gick i land, men Ryan och hennes familj var inte med.

Andra båten kom till stranden.

Ryan och hennes familj fanns i båten. Abdel sprang mot dem och kramade dem. Mamman sa att de hade hållit sig fast vid en klippa.

Passagerarna tackade Abdel och kustbevakningen för att de hade räddat dem.

Och resan fortsatte.

Ryans familj ville åka till Belgien, där de har släktingar.

Abdel satte Ryan på sina axlar och de promenerade på ön. Ryan hade berättat för Abdel om sin docka och om sin pappa. Flyktingarna befann sig på en okänd ort på den grekiska ön.

En smugglare ropade ut till alla att om de ville åka till Belgien skulle de lämna ön direkt och åka iväg.

Ryan grät när hon lämnade Abdel. Familjen lämnade honom och han började snart sin resa vidare, till Sverige.

Han kom till Säffle. Till en stad han nu älskar.

Men han har inte glömt resan hit.

Han har inte glömt Ryan.

Han har inte glömt kommentarerna om att det är ett självmordsförsök att fly över havet.

Abdel bestämde sig för att jobba vidare mot sitt mål, att bli journalist. Han vill arbeta för mänskligheten och kärleken.

Och han är tacksam. Tacksam för alla de personer som hjälpt honom och flyktingar på väg mot säkerhet.

  • Abdel Gazi