2016-02-13 06:00

2016-02-15 06:57

Ett nytt liv i Vildmarken

LÅNGSERUD: "Er mänsklighet gav oss hopp om livet"

Gemenskapen är det bästa.
– Här tar vi hand om varandra. Vi visar respekt och älskar varandra.
Det säger Mohammed Tayseer Al Khalidi.
Och Ameen Alhaiek.
Och Masooma Babaee.
Och Ibrahim Ibrahim.
De har olika religioner, olika bakgrund och kommer från länder som Syrien, Eritrea och Somalia.
En sak har de gemensamt. De är några av de 55 personer som just nu bor på Vildmarkens flyktingboende.

– Salam!

Stora leenden, fasta handslag och varma ögon. Ett gäng killar står och packar ur en minibuss när undertecknad svänger in till deras nya hem, Vildmarken. Salam är deras ”hej” och betyder ”frid var med dig”.

– Jalla, jalla, ropar barnen när de springer runt till baksidan av byggnaderna för att visa gungbrädan som har en rasande vacker utsikt över sjön och skogen som kuliss.

– Kom nu då!, menar de innan leken börjar.

Younus, Rawan, Hadu och Khufran ler stort mot kameran. De är några av de barn som bor i flyktingboendet.

Det är tisdag. Solen skiner och Kerstin Rosén och hennes kollegor i personalen har precis avslutat lunchen. Inne i den stora salen är det lugnt och stilla. I hobbyrummet i källaren är det mer tjo och tjim. Här spelas det bordtennismatch och Ibrahim är segerviss.

– I'm winning!, ler han.

En våning upp sitter Ameen Alhaiek. Han kom från Syrien till Vildmarken för sju månader sedan. Med sig har han sina barn. Dottern, fem år gammal, har fått en plats i förskolan.

– Vi reste hit genom Europa. Vi passerade genom sju länder innan vi kom till Sverige. Vi kom till Göteborg och var där i två dagar innan vi kom till Vildmarken, berättar han.

Han berättar att han har dubbla känslor kring att ha fått en plats i Vildmarken.

– Det är långt från väldigt mycket, men missförstå mig inte. Det är lugnt här. Stilla. Här finns ro.

Om kriget i Syrien tar slut, kanske han återvänder hem.

– Det är svårt att säga var nästa steg går. Nu har vi varit här i sju månader, jag drömmer om att ge min familj ett eget hem, säger Ameen.

Många av flyktingarna i Vildmarken har kommit till Sverige ”the wild way”, den vilda vägen. De använder uttrycket allihop, det har blivit namnet på flyktvägen där en del består av en livsfarlig båtresa över Medelhavet.

– Jag har en del av min familj kvar i Syrien, berättar en man. Pengarna räckte inte till alla.

Han betalade 10 000 euro per plats i den lilla gummibåten.

– Jag sålde vårt hus, bilarna, skickade resten av familjen till släktingar i Damaskus och tog med två av mina barn hit. Du vet, vi trodde att vi skulle åka färja och när vi kom fram var det en liten, liten båt, säger mannen.

En annan man berättar att han betalade motsvarande 40 000 svenska kronor per plats i den båt han färdades i på Medelhavet. Han hade blivit lovad plats på en stor motorbåt, och även han hade en liten båt framför sig när han kom med sin familj till hamnen.

Ni funderade aldrig på att vända tillbaka?

– Valet stod mellan att veta helt säkert att vi dör om vi återvänder till Aleppo och att chansa genom att sätta sig i båten. På havet har vi en liten chans till liv. Riskera livet eller dö. Man väljer ju att hoppas.

Ibrahim Ibrahim kom också ”the wild way”. Han bar sina barn genom nätterna. Tolvtimmarsvandringar genom skog, åkermark och längs taggtråd. En landsgräns efter en annan passerades. Det tog en månad att komma till Sverige. Ett steg efter ett annat mot en dröm om säkerhet.

Alla flyktingar från Syrien vittnar om ett land i spillror.

– Det finns ingen mat kvar, ingen elektricitet. Folk tas som gisslan och avrättas kallblodigt, berättar de.

– Damaskus är inte säkert heller längre, menar Mohammed, en annan man från Syrien. Hela landet är osäkert nu. Det är svårt att få kontakt med dem som är kvar. Vissa dagar går det, andra inte.

Rakan från Irak kom till Vildmarken i oktober. Han berättar om sin gamla stad, Mosul.

– Irak är inte säkert än, på sina håll börjar det bli bättre men Mosul är borta. Det finns ingenting kvar där.

Hur är livet här?

– Det är fridfullt, menar Ibrahim och Rakan. Vi stannar här. Här vill vi bygga ett eget hem, få ett bättre liv. Våra barn ska få lugn igen.

Flera av flyktingarna vi träffar kommer från Eritrea. Selamawit Yemane är en av dem.

– Jag kom till Vildmarken för nio månader sedan. Jag flydde genom Sudan, Libyen... Jag var i Libyen i tre månader och kom till Sverige genom Tyskland.

Hon har sin dotter kvar i Afrika och hoppas på att väntan snart ska ta ett slut. Hon väntar på besked om framtiden. Kan hon stanna här? Vad händer med hennes dotter? Var ska hon ta vägen?

– Det är en enda lång väntan, säger hon. Jag väntar på nästa del av min resa.

Selamawit berättar också om lugnet i Vildmarken.

– Personalen här är väldigt bra. Och alla tar hand om varandra. Även om vi är väldigt olika, har olika bakgrund så har vi blivit som en familj.

Tsinat sitter bredvid Selamawit. Hon kommer också från Eritrea.

– Människorna här i Vildmarken är fantastiska. De tar hand om oss.

Hon har också varit i Sverige i nio månader och längtar efter att börja ett nytt liv. Tjejerna ler och säger att de klättrar på väggarna nu.

– Vi äter och sover, går promenader. En gång i veckan får vi språkundervisning. Ibland åker vi till Säffle och Karlstad men det är väldigt dyrt.

Personalen kör bussar till stora vägen i Långserud och Nysäter, så att de boende kan ta sig in till stan om de vill. Men som sagt, att åka buss är kostsamt.

Ortsbor, föreningar och ideella organisationer har engagerat sig stort i att skapa en aktiv vardag för flyktingarna i Vildmarken. NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, kommer till boendet en gång i veckan med språkundervisning. Säffle Räddningstjänst besökte Vildmarken i veckan för att utbilda i brandsläckning. När nyanlända kommer till boendet får de åka till Röda Korset i Säffle och handla för ett presentkort värt 300 kronor.

– Vikingacentret har också meddelat att de kommer att ge dem möjlighet att prova på vikingarodd, berättar Kerstin Rosén, personal.

Man har väldigt bra kontakt med polisen, en gång i veckan pratar personalen med en poliskontakt och finns resurser så kommer de ut till boendet och hälsar på. Nysäters vårdcentral och Folktandvården hyllas också av både boende och personal.

Ibland bryts mönstret i dagarna när en familj lämnar boendet, eller när en ny anländer. Kerstin och hennes kollegor vinkade av en flyktingfamilj i veckan, som fått en lägenhet inne i Säffle.

– Det är svårt med lokaler, när de ska in i egna lägenheter. Ettor och tvåor är det brist på, och det är lokalens storlek som avgör vem som får en egen lägenhet och vilka som får vänta, berättar personalen.

En av många som väntar är Masooma Babaee som flydde med sin mamma och syster från Afghanistan. Hon berättar om en oviss framtid.

– Vi har varit i Vildmarken i två månader. Vi kom först till Karlstad och bodde i Stadshuset. Det tog oss 60 dagar att komma till Sverige. Vi kom på en liten båt till Grekland.

Masoomas lillasyster är 14 år gammal och livet på flykt var fruktansvärt för de tre kvinnorna.

– Min syster ska leva i fred. Hon ska gå i skolan och utbildas, det vore bra för henne. Men vi vet inte om det blir här eller någon annanstans. Vi väntar. Vi lämnade våra fingeravtryck i Tyskland och det är inte säkert att vi kan stanna här i Sverige.

I matsalen, eller allrummet som man också kan kalla det, pratas det inte om religion eller politik. Här finns en regel som genomsyrar hela verksamheten – tolerans. Lokalen är öppen från åtta på morgonen till tio på kvällen, och här råder alltid en lugn stämning. Här kan man då och då höra en killes sång.

Kbret från Eritrea är lite av Vildmarkens Justin Bieber. Han skrattar när jag frågar om han har några Beliebers, eller fans.

– Nej, men jag tycker om att sjunga, ler han.

Han kom också till Vildmarken för nio månader sedan. Mohammed, hans vän från Syrien beskriver honom som en glädjespridare.

– Han kommer alltid in här med ett stort leende på läpparna och skrattar och sjunger, berättar han.

Mohammed borde överväga att skapa en duo med Kbret. Han sitter nämligen och grejar med en gitarr i allrummet när vi hälsar på.

Mohammed Tayseer Al Khalid lämnade Syrien. Han har varit i Vildmarken i fem månader och pratar flytande engelska. Han hade precis tagit examen från universitetet som ekonom och hade fått jobb på ett kontor när han insåg att livet inte kommer att pågå så länge till om han stannar i Syrien.

– Jag ville åka långt tidigare än jag gjorde, men hade inte pengar eftersom jag precis hade fått jobb efter att ha varit student. Jag jobbade en kort tid och sparade ihop alla pengar jag kunde.

Mohammed kom ”the wild way”. Och hans ekonomiska läge gjorde att han fick köpa den billigaste platsen han kunde hitta.

– Båten jag kom på var verkligen inte säker. Men jag var tvungen, det var mitt enda val.

Mohammeds flickvän har också lyckats ta sig till Sverige. Hon bor i Falkenberg och så ofta de kan träffar de varandra.

– Livet här i Vildmarken är så bra. Jag är så tacksam. Jag har ett badrum, det finns varmvatten hela tiden!

Mohammed trivs med sina nya grannar från hela världen.

– Alla respekterar varandra trots att vi kommer från olika nationaliteter. Vi älskar varandra här.

Hur är dina dagar här?

– De övar mitt tålamod. Det är en väntan att vara här, en väntan på någonting okänt. Jag spelar gitarr ibland, tycker om att spela fotboll. Ibland blir jag uttråkad, så är det. Jag hoppas kunna få vara kvar i Sverige och hitta ett jobb här. Jag ser min framtid i Sverige.

Vad drömmer du om?

– Att bli en bra pappa.

Lugnet i Vildmarken, gemenskapen är någonting som alla nämner. Varken de boende eller personalen känner igen sig i de artiklar som skrivs om oroligheter, bråk och våldsamheter på flyktingboenden runt om i landet.

– Vi har fått frågor som ”är ni inte rädda för att åka till jobbet?” men varför skulle vi vara det?, menar personalen.

Flyktingboendet i Vildmarken öppnade i oktober 2014 och de regler som personalen satt upp följs.

– Gemenskapen vi har här är någonting man får fram efter ett tag. Det kommer nya människor och några lämnar, men den gruppen som är här nu har varit här ganska länge, berättar Kerstin.

Mohammad Aziz jobbade som domare i Afghanistan. I 50 dagar pågick hans flykt med familjen. Barnen är sju, fyra och två år gamla.

– Vi kom över havet i en båt efter att ha åkt bil, vandrat... Det är svårt att beskriva vad vi varit med om. Vi var inte säkra förrän vi kom hit.

Mohammad längtar efter en vardag. Det var länge sedan han upplevde den.

– Ett vanligt liv. Att barnen ska gå i skolan. Att de ska känna sig hemma.

Hans namne från Irak är också inne på samma sak. Att finna en vardag igen.

– Tills dess känner jag tacksamhet. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Jag är så glad och tacksam att vi kommit till det här stället. Vi blir så bra omhändertagna. Jag känner mig inte som en främling här, säger Mohammad.

– Salam!

Stora leenden, fasta handslag och varma ögon. Ett gäng killar står och packar ur en minibuss när undertecknad svänger in till deras nya hem, Vildmarken. Salam är deras ”hej” och betyder ”frid var med dig”.

– Jalla, jalla, ropar barnen när de springer runt till baksidan av byggnaderna för att visa gungbrädan som har en rasande vacker utsikt över sjön och skogen som kuliss.

– Kom nu då!, menar de innan leken börjar.

Younus, Rawan, Hadu och Khufran ler stort mot kameran. De är några av de barn som bor i flyktingboendet.

Det är tisdag. Solen skiner och Kerstin Rosén och hennes kollegor i personalen har precis avslutat lunchen. Inne i den stora salen är det lugnt och stilla. I hobbyrummet i källaren är det mer tjo och tjim. Här spelas det bordtennismatch och Ibrahim är segerviss.

– I'm winning!, ler han.

En våning upp sitter Ameen Alhaiek. Han kom från Syrien till Vildmarken för sju månader sedan. Med sig har han sina barn. Dottern, fem år gammal, har fått en plats i förskolan.

– Vi reste hit genom Europa. Vi passerade genom sju länder innan vi kom till Sverige. Vi kom till Göteborg och var där i två dagar innan vi kom till Vildmarken, berättar han.

Han berättar att han har dubbla känslor kring att ha fått en plats i Vildmarken.

– Det är långt från väldigt mycket, men missförstå mig inte. Det är lugnt här. Stilla. Här finns ro.

Om kriget i Syrien tar slut, kanske han återvänder hem.

– Det är svårt att säga var nästa steg går. Nu har vi varit här i sju månader, jag drömmer om att ge min familj ett eget hem, säger Ameen.

Många av flyktingarna i Vildmarken har kommit till Sverige ”the wild way”, den vilda vägen. De använder uttrycket allihop, det har blivit namnet på flyktvägen där en del består av en livsfarlig båtresa över Medelhavet.

– Jag har en del av min familj kvar i Syrien, berättar en man. Pengarna räckte inte till alla.

Han betalade 10 000 euro per plats i den lilla gummibåten.

– Jag sålde vårt hus, bilarna, skickade resten av familjen till släktingar i Damaskus och tog med två av mina barn hit. Du vet, vi trodde att vi skulle åka färja och när vi kom fram var det en liten, liten båt, säger mannen.

En annan man berättar att han betalade motsvarande 40 000 svenska kronor per plats i den båt han färdades i på Medelhavet. Han hade blivit lovad plats på en stor motorbåt, och även han hade en liten båt framför sig när han kom med sin familj till hamnen.

Ni funderade aldrig på att vända tillbaka?

– Valet stod mellan att veta helt säkert att vi dör om vi återvänder till Aleppo och att chansa genom att sätta sig i båten. På havet har vi en liten chans till liv. Riskera livet eller dö. Man väljer ju att hoppas.

Ibrahim Ibrahim kom också ”the wild way”. Han bar sina barn genom nätterna. Tolvtimmarsvandringar genom skog, åkermark och längs taggtråd. En landsgräns efter en annan passerades. Det tog en månad att komma till Sverige. Ett steg efter ett annat mot en dröm om säkerhet.

Alla flyktingar från Syrien vittnar om ett land i spillror.

– Det finns ingen mat kvar, ingen elektricitet. Folk tas som gisslan och avrättas kallblodigt, berättar de.

– Damaskus är inte säkert heller längre, menar Mohammed, en annan man från Syrien. Hela landet är osäkert nu. Det är svårt att få kontakt med dem som är kvar. Vissa dagar går det, andra inte.

Rakan från Irak kom till Vildmarken i oktober. Han berättar om sin gamla stad, Mosul.

– Irak är inte säkert än, på sina håll börjar det bli bättre men Mosul är borta. Det finns ingenting kvar där.

Hur är livet här?

– Det är fridfullt, menar Ibrahim och Rakan. Vi stannar här. Här vill vi bygga ett eget hem, få ett bättre liv. Våra barn ska få lugn igen.

Flera av flyktingarna vi träffar kommer från Eritrea. Selamawit Yemane är en av dem.

– Jag kom till Vildmarken för nio månader sedan. Jag flydde genom Sudan, Libyen... Jag var i Libyen i tre månader och kom till Sverige genom Tyskland.

Hon har sin dotter kvar i Afrika och hoppas på att väntan snart ska ta ett slut. Hon väntar på besked om framtiden. Kan hon stanna här? Vad händer med hennes dotter? Var ska hon ta vägen?

– Det är en enda lång väntan, säger hon. Jag väntar på nästa del av min resa.

Selamawit berättar också om lugnet i Vildmarken.

– Personalen här är väldigt bra. Och alla tar hand om varandra. Även om vi är väldigt olika, har olika bakgrund så har vi blivit som en familj.

Tsinat sitter bredvid Selamawit. Hon kommer också från Eritrea.

– Människorna här i Vildmarken är fantastiska. De tar hand om oss.

Hon har också varit i Sverige i nio månader och längtar efter att börja ett nytt liv. Tjejerna ler och säger att de klättrar på väggarna nu.

– Vi äter och sover, går promenader. En gång i veckan får vi språkundervisning. Ibland åker vi till Säffle och Karlstad men det är väldigt dyrt.

Personalen kör bussar till stora vägen i Långserud och Nysäter, så att de boende kan ta sig in till stan om de vill. Men som sagt, att åka buss är kostsamt.

Ortsbor, föreningar och ideella organisationer har engagerat sig stort i att skapa en aktiv vardag för flyktingarna i Vildmarken. NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, kommer till boendet en gång i veckan med språkundervisning. Säffle Räddningstjänst besökte Vildmarken i veckan för att utbilda i brandsläckning. När nyanlända kommer till boendet får de åka till Röda Korset i Säffle och handla för ett presentkort värt 300 kronor.

– Vikingacentret har också meddelat att de kommer att ge dem möjlighet att prova på vikingarodd, berättar Kerstin Rosén, personal.

Man har väldigt bra kontakt med polisen, en gång i veckan pratar personalen med en poliskontakt och finns resurser så kommer de ut till boendet och hälsar på. Nysäters vårdcentral och Folktandvården hyllas också av både boende och personal.

Ibland bryts mönstret i dagarna när en familj lämnar boendet, eller när en ny anländer. Kerstin och hennes kollegor vinkade av en flyktingfamilj i veckan, som fått en lägenhet inne i Säffle.

– Det är svårt med lokaler, när de ska in i egna lägenheter. Ettor och tvåor är det brist på, och det är lokalens storlek som avgör vem som får en egen lägenhet och vilka som får vänta, berättar personalen.

En av många som väntar är Masooma Babaee som flydde med sin mamma och syster från Afghanistan. Hon berättar om en oviss framtid.

– Vi har varit i Vildmarken i två månader. Vi kom först till Karlstad och bodde i Stadshuset. Det tog oss 60 dagar att komma till Sverige. Vi kom på en liten båt till Grekland.

Masoomas lillasyster är 14 år gammal och livet på flykt var fruktansvärt för de tre kvinnorna.

– Min syster ska leva i fred. Hon ska gå i skolan och utbildas, det vore bra för henne. Men vi vet inte om det blir här eller någon annanstans. Vi väntar. Vi lämnade våra fingeravtryck i Tyskland och det är inte säkert att vi kan stanna här i Sverige.

I matsalen, eller allrummet som man också kan kalla det, pratas det inte om religion eller politik. Här finns en regel som genomsyrar hela verksamheten – tolerans. Lokalen är öppen från åtta på morgonen till tio på kvällen, och här råder alltid en lugn stämning. Här kan man då och då höra en killes sång.

Kbret från Eritrea är lite av Vildmarkens Justin Bieber. Han skrattar när jag frågar om han har några Beliebers, eller fans.

– Nej, men jag tycker om att sjunga, ler han.

Han kom också till Vildmarken för nio månader sedan. Mohammed, hans vän från Syrien beskriver honom som en glädjespridare.

– Han kommer alltid in här med ett stort leende på läpparna och skrattar och sjunger, berättar han.

Mohammed borde överväga att skapa en duo med Kbret. Han sitter nämligen och grejar med en gitarr i allrummet när vi hälsar på.

Mohammed Tayseer Al Khalid lämnade Syrien. Han har varit i Vildmarken i fem månader och pratar flytande engelska. Han hade precis tagit examen från universitetet som ekonom och hade fått jobb på ett kontor när han insåg att livet inte kommer att pågå så länge till om han stannar i Syrien.

– Jag ville åka långt tidigare än jag gjorde, men hade inte pengar eftersom jag precis hade fått jobb efter att ha varit student. Jag jobbade en kort tid och sparade ihop alla pengar jag kunde.

Mohammed kom ”the wild way”. Och hans ekonomiska läge gjorde att han fick köpa den billigaste platsen han kunde hitta.

– Båten jag kom på var verkligen inte säker. Men jag var tvungen, det var mitt enda val.

Mohammeds flickvän har också lyckats ta sig till Sverige. Hon bor i Falkenberg och så ofta de kan träffar de varandra.

– Livet här i Vildmarken är så bra. Jag är så tacksam. Jag har ett badrum, det finns varmvatten hela tiden!

Mohammed trivs med sina nya grannar från hela världen.

– Alla respekterar varandra trots att vi kommer från olika nationaliteter. Vi älskar varandra här.

Hur är dina dagar här?

– De övar mitt tålamod. Det är en väntan att vara här, en väntan på någonting okänt. Jag spelar gitarr ibland, tycker om att spela fotboll. Ibland blir jag uttråkad, så är det. Jag hoppas kunna få vara kvar i Sverige och hitta ett jobb här. Jag ser min framtid i Sverige.

Vad drömmer du om?

– Att bli en bra pappa.

Lugnet i Vildmarken, gemenskapen är någonting som alla nämner. Varken de boende eller personalen känner igen sig i de artiklar som skrivs om oroligheter, bråk och våldsamheter på flyktingboenden runt om i landet.

– Vi har fått frågor som ”är ni inte rädda för att åka till jobbet?” men varför skulle vi vara det?, menar personalen.

Flyktingboendet i Vildmarken öppnade i oktober 2014 och de regler som personalen satt upp följs.

– Gemenskapen vi har här är någonting man får fram efter ett tag. Det kommer nya människor och några lämnar, men den gruppen som är här nu har varit här ganska länge, berättar Kerstin.

Mohammad Aziz jobbade som domare i Afghanistan. I 50 dagar pågick hans flykt med familjen. Barnen är sju, fyra och två år gamla.

– Vi kom över havet i en båt efter att ha åkt bil, vandrat... Det är svårt att beskriva vad vi varit med om. Vi var inte säkra förrän vi kom hit.

Mohammad längtar efter en vardag. Det var länge sedan han upplevde den.

– Ett vanligt liv. Att barnen ska gå i skolan. Att de ska känna sig hemma.

Hans namne från Irak är också inne på samma sak. Att finna en vardag igen.

– Tills dess känner jag tacksamhet. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Jag är så glad och tacksam att vi kommit till det här stället. Vi blir så bra omhändertagna. Jag känner mig inte som en främling här, säger Mohammad.

En hälsning om tacksamhet

En hälsning av kärlek och stolthet till Sverige.

Vi är stolta över den mänsklighet ni visar för världen. Ni svenskar är människor med ett stort ledarskap. Ni är förebilder för presidenter och regeringar. En tagg i ögonen på de kriminella terroristorganisationer som mördar våra barn i religionens namn som ett resultat av den blinda extremismen.

Här respekterar och älskar ni. Ni står på den humanitära sidan. Vi vill leva i fred, men vi vet att vi påverkat er ekonomi. Vi vill ge tillbaka. Vi vill inte vara en börda för din kommun. Vi vill hjälpa till att utveckla, att upprätthålla det säkra samhället. Vårt land har avstått från att skydda oss. Inte ni.

Det här är en hälsning av kärlek och stolthet till det svenska folket, ert vackra leende, de vackraste människorna i världen.

Er mänsklighet gav oss hopp om livet. Även när vi kom till en punkt av förtvivlan efter att vi hade förlorat allt.

Våra liv och våra barns liv har burits fram på havets dödliga vågor av båtar som inte är lämpliga för någon form av vatten. Där visades ingen barmhärtighet.

Frid var med er. Guds barmhärtighet var med er. Ni är så goda.

Ett brev från en irakisk ingenjör i Vildmarken

En dag på Vildmarken

8.00 Frukosten börjar serveras.

12.30 Lunchen börjar serveras.

På eftermiddagen åker man till Långserud för att handla, kanske får man besök av asylsjuksköterskan. Det är ”fri aktivitet” fram till kvällen då middagen serveras. Senare på kvällen finns te och kaffe.