2015-10-10 06:00

2015-10-10 06:00

Som i en romantisk film – fast på riktigt!

SÄFFLE: Äventyret väntar Felicia och Stefan

Säffle-Tidningens feel-good-avdelning presenterar stolt:
”Felicia och Stefan – länge lever kärleken”.
En klassisk romantisk komedi som lämnar dig med ett leende på läpparna.

Hon är Säffletjejen som jobbat på SäKom och haft 15 förtroendeuppdrag, bland annat i socialnämnden i Säffle.

Han är Gävlekillen som levde ett tryggt och stabilt liv med eget hus, fast anställning och 10 förtroendeuppdrag.

Föreställ dig U2:s Beautiful Day i bakgrunden när Felicia Pettersson och Stefan Helmersson går mot kameran på bilden här bredvid i solskenet.

När du läser det här är de i ett annat land. De har lämnat precis allt för att vara tillsammans och verkligen ”leva life”, för att använda ett extremt tonårigt uttryck.

– Jag trivdes bra med livet egentligen. Jag hade extremt mycket att göra, jobbade på SäKom och hade många politiska uppdrag. Men i våras kände jag mig trött och... ja, rätt slutkörd faktiskt, berättar Felicia.

I slutet av maj åkte hon på en konferens för distriktsordföranden i CUF, Centerpartiets Ungdomsförbund. Ordföranden från hela Sverige kom till Karlstad för att ha konferens på Kasernhöjden.

Scenbyte!

Vi är nu i Gävle.

– Jag var verkligen insyltad i allt. Hade många politiska uppdrag, satt i fullmäktige, distriktsstyrelsen, jobbade, höll på med idrott. Du vet, hade ett ordnat liv. Jobbade 7-16, kom hem, åt mat, och hade någon aktivitet med politik på kvällen. Jag följde varenda punkt på checklistan. Min mamma flyttade till Värmland och har pratat gott om Karlstad, så när det blev dags för konferensen och jag egentligen inte hade tid att åka så velade jag jättemycket. Jag köpte biljetter i sista minuten och tänkte ”det här blir väl bra”, berättar Stefan.

På Centralstationen i Karlstad öste regnet ner. Kasernhöjden låg inte alls där Stefan trodde.

– Jag var så irriterad minns jag, skrattar han. Jag gick fel och när jag kom fram var jag så arg och trött. Jag satt ute i en korridor och var grinig när det kom två värmlänningar och sa ”tjeeenare”.

Det var Timmy Svensson och Felicia Pettersson från Säffle.

Felicia och Stefan började prata med varandra. Leendena var många.

– Jag tyckte att han var så påläst, snygg och trevlig, berättar Felicia. Jag spanade in honom och vi började snacka alltmer.

Och du då Stefan, du fick upp ögonen för Felicia också?

– Ja, Gud ja, ler han.

De åkte hem till Gävle och Säffle men höll kontakten och började skypa på kvällarna. Några veckor senare sågs de på nytt.

– Vi pratade över skype varje natt och sov väl tre timmar om nätterna. Vi sågs på helgerna. Jag har väl kanske lagt 10 000 kronor på biljetter fram och tillbaka till Gävle, skrattar Felicia.

– På vardagarna planerade man för helgen. Vi turistade på hemmaplan och visade varandra våra städers bästa besöksmål när vi sågs, berättar Stefan.

– Ja vi var till Duse, Ekenäs, Sliperiet i Borgvik och åt räkmacka i Värmskog, minns Felicia.

I somras blev de ett par. Och som i alla relationer började de prata om vad nästa steg skulle bli.

Om du vänder på filmfodralet och läser bakgrundsstoryn står följande, som kan vara bra att veta när du läser igenom det här: Stefan är född i Nya Zeeland. Hans föräldrar träffades när de backpackade i Australien. De startade en möbelbutik i Nya Zeeland som importerade svenska möbler. När Stefan var några år gammal flyttade de till Sverige.

Scenbyte!

Tillbaka till våra huvudpersoner!

Felicia och Stefan började prata om att starta ett liv tillsammans genom en resa. Och inte vilken resa som helst. En livsomvälvande resa där de börjar om på noll tillsammans.

– Vi bestämde oss för att åka till Nya Zeeland. Flytta dit på obestämd tid.

Stefan lade ut sitt hus till försäljning och två veckor senare var det sålt.

Felicia sade upp sin lägenhet.

Hon sade upp sig från jobbet. Stefan likaså. Och så började de säga upp sig från sina politiska uppdrag.

– Vi har sålt i stort sett allt vi äger och har, berättar Stefan. Jag hade det jag äger i en bil men nu har jag ingen bil heller, den har jag också sålt.

Stefan och Felicia har den senaste tiden bott hos Felicias mamma.

– Jag har haft det så bra medan Felicia jobbat, ler Stefan.

Enkelbiljetten till Nya Zeeland bokades för några veckor sedan. När de kommer fram blir de hämtade av bekanta till Stefans föräldrar, där de ska bo och jobba till att börja med.

Den här intervjun gjordes i tisdags. I onsdags åkte paret till sitt nya land.

Hur känns det att vara på väg?

– Det känns konstigt att man inte är ansvarig för dagordningar och protokoll längre, skrattar Stefan.

I söndags lade paret ut en statusuppdatering på Facebook där de skrev om äventyret. Inlägget har nästan 400 ”likes” och en massa kommentarer.

– Responsen har varit helt fantastisk, alla är så peppande, säger de.

Alla är överens - Felicia och Stefan följer sina hjärtan.

– Det känns som att livet bestått av möten och deadlines så länge, konstaterar de. Man hör aldrig äldre säga att de skulle ha gjort si och så med huset, eller hur glada de var att de jobbade 7-16 varje dag. Det man hör är att folk ångrar att de inte reste, att de inte levt fullt ut. Vi kanske är naiva, men det känns som att man lätt fastnar i alla rutiner och deadlines. Att det blir ens liv. Så vill vi inte leva.

Vad framtiden håller för dessa två återstår att se.

Men nu, när sluttexterna rullar, visst känns det gött i magen?

Hon är Säffletjejen som jobbat på SäKom och haft 15 förtroendeuppdrag, bland annat i socialnämnden i Säffle.

Han är Gävlekillen som levde ett tryggt och stabilt liv med eget hus, fast anställning och 10 förtroendeuppdrag.

Föreställ dig U2:s Beautiful Day i bakgrunden när Felicia Pettersson och Stefan Helmersson går mot kameran på bilden här bredvid i solskenet.

När du läser det här är de i ett annat land. De har lämnat precis allt för att vara tillsammans och verkligen ”leva life”, för att använda ett extremt tonårigt uttryck.

– Jag trivdes bra med livet egentligen. Jag hade extremt mycket att göra, jobbade på SäKom och hade många politiska uppdrag. Men i våras kände jag mig trött och... ja, rätt slutkörd faktiskt, berättar Felicia.

I slutet av maj åkte hon på en konferens för distriktsordföranden i CUF, Centerpartiets Ungdomsförbund. Ordföranden från hela Sverige kom till Karlstad för att ha konferens på Kasernhöjden.

Scenbyte!

Vi är nu i Gävle.

– Jag var verkligen insyltad i allt. Hade många politiska uppdrag, satt i fullmäktige, distriktsstyrelsen, jobbade, höll på med idrott. Du vet, hade ett ordnat liv. Jobbade 7-16, kom hem, åt mat, och hade någon aktivitet med politik på kvällen. Jag följde varenda punkt på checklistan. Min mamma flyttade till Värmland och har pratat gott om Karlstad, så när det blev dags för konferensen och jag egentligen inte hade tid att åka så velade jag jättemycket. Jag köpte biljetter i sista minuten och tänkte ”det här blir väl bra”, berättar Stefan.

På Centralstationen i Karlstad öste regnet ner. Kasernhöjden låg inte alls där Stefan trodde.

– Jag var så irriterad minns jag, skrattar han. Jag gick fel och när jag kom fram var jag så arg och trött. Jag satt ute i en korridor och var grinig när det kom två värmlänningar och sa ”tjeeenare”.

Det var Timmy Svensson och Felicia Pettersson från Säffle.

Felicia och Stefan började prata med varandra. Leendena var många.

– Jag tyckte att han var så påläst, snygg och trevlig, berättar Felicia. Jag spanade in honom och vi började snacka alltmer.

Och du då Stefan, du fick upp ögonen för Felicia också?

– Ja, Gud ja, ler han.

De åkte hem till Gävle och Säffle men höll kontakten och började skypa på kvällarna. Några veckor senare sågs de på nytt.

– Vi pratade över skype varje natt och sov väl tre timmar om nätterna. Vi sågs på helgerna. Jag har väl kanske lagt 10 000 kronor på biljetter fram och tillbaka till Gävle, skrattar Felicia.

– På vardagarna planerade man för helgen. Vi turistade på hemmaplan och visade varandra våra städers bästa besöksmål när vi sågs, berättar Stefan.

– Ja vi var till Duse, Ekenäs, Sliperiet i Borgvik och åt räkmacka i Värmskog, minns Felicia.

I somras blev de ett par. Och som i alla relationer började de prata om vad nästa steg skulle bli.

Om du vänder på filmfodralet och läser bakgrundsstoryn står följande, som kan vara bra att veta när du läser igenom det här: Stefan är född i Nya Zeeland. Hans föräldrar träffades när de backpackade i Australien. De startade en möbelbutik i Nya Zeeland som importerade svenska möbler. När Stefan var några år gammal flyttade de till Sverige.

Scenbyte!

Tillbaka till våra huvudpersoner!

Felicia och Stefan började prata om att starta ett liv tillsammans genom en resa. Och inte vilken resa som helst. En livsomvälvande resa där de börjar om på noll tillsammans.

– Vi bestämde oss för att åka till Nya Zeeland. Flytta dit på obestämd tid.

Stefan lade ut sitt hus till försäljning och två veckor senare var det sålt.

Felicia sade upp sin lägenhet.

Hon sade upp sig från jobbet. Stefan likaså. Och så började de säga upp sig från sina politiska uppdrag.

– Vi har sålt i stort sett allt vi äger och har, berättar Stefan. Jag hade det jag äger i en bil men nu har jag ingen bil heller, den har jag också sålt.

Stefan och Felicia har den senaste tiden bott hos Felicias mamma.

– Jag har haft det så bra medan Felicia jobbat, ler Stefan.

Enkelbiljetten till Nya Zeeland bokades för några veckor sedan. När de kommer fram blir de hämtade av bekanta till Stefans föräldrar, där de ska bo och jobba till att börja med.

Den här intervjun gjordes i tisdags. I onsdags åkte paret till sitt nya land.

Hur känns det att vara på väg?

– Det känns konstigt att man inte är ansvarig för dagordningar och protokoll längre, skrattar Stefan.

I söndags lade paret ut en statusuppdatering på Facebook där de skrev om äventyret. Inlägget har nästan 400 ”likes” och en massa kommentarer.

– Responsen har varit helt fantastisk, alla är så peppande, säger de.

Alla är överens - Felicia och Stefan följer sina hjärtan.

– Det känns som att livet bestått av möten och deadlines så länge, konstaterar de. Man hör aldrig äldre säga att de skulle ha gjort si och så med huset, eller hur glada de var att de jobbade 7-16 varje dag. Det man hör är att folk ångrar att de inte reste, att de inte levt fullt ut. Vi kanske är naiva, men det känns som att man lätt fastnar i alla rutiner och deadlines. Att det blir ens liv. Så vill vi inte leva.

Vad framtiden håller för dessa två återstår att se.

Men nu, när sluttexterna rullar, visst känns det gött i magen?