2015-09-11 11:11

2015-09-11 11:11

ST-journalist rapporterar om flyktingkrisen

SÄFFLE: Österman på Lesbos

Claes Österman, reporter på Säffle-Tidningen har kommit hem från den grekiska ön Lesbos där flyktingkrisen kanske är som allra tydligast. Här berättar han om sina intryck.

– Ja, vi kom hem igår efter två veckor därnere. Det var en resa som inte liknande någon annan. Tiotusentals flyktingar som lyckats ta sig till norra Turkiet, flyr över havet till de närmaste grekiska öarna. Mellan Turkiet och Lesbos är det bara några kilometer och människor flyr över havet på det mest desperata sätt. Överallt ligger övergivna småbåtar, flottar och små gummibåtar. Nästan alla kommer till öns norra del. Vi bodde på den södra delen av ön och där hittade vi en morgon en kapsejsad gummibåt på stranden där vi bodde. Då blev man skakad och undrade vad som hänt människorna som kommit i den.

Hur ser det ut på ön?

– Det är kaos och desperation. Det finns i stort sett inga flyktingläger upprättade utan flyktingarna bor där det finns skugga. Det är hett, brist på vatten, mat och mediciner. Flyktingarna får själva ta sig till huvudstaden Mytilini och det kan vara en vandring på sex-sju mil i bergen. Barnen lider såklart värst. Alla väntar på att resa vidare.

Så hjälpen utifrån behövs?

– Verkligen! Grekerna har ju som bekant egna stora problem och klarar inte det här själva även om de gör allt de kan. Därför är det viktigt med all hjälp från frivilliga och hjälporganisationer och det är ett enormt arbete som läggs ned för att hjälpa till. När jag läste på nätet om hur Säffle samlade alla goda krafter blev jag glad och glömde för en stund många av de hjärtlösa åsikter jag läst i flyktingfrågan. Det är människans skyldighet att hjälpa den som flyr från krig. I slutet av andra världskriget kom min pappa som tioåring till Sverige som flykting från Estland. Han berättade många gånger om hur han tillsammans med sin lillasyster, sin mamma, morbror och mormor flydde i en roddbåt över Östersjön och kom till Sverige där han fick veta att familjen skulle få bo och att där inte fanns några soldater att vara rädd för. Min pappa lärde mig att man alltid ska hjälpa den som har det svårt, att vi inte bara har rättigheter utan också skyldigheter.

– Ja, vi kom hem igår efter två veckor därnere. Det var en resa som inte liknande någon annan. Tiotusentals flyktingar som lyckats ta sig till norra Turkiet, flyr över havet till de närmaste grekiska öarna. Mellan Turkiet och Lesbos är det bara några kilometer och människor flyr över havet på det mest desperata sätt. Överallt ligger övergivna småbåtar, flottar och små gummibåtar. Nästan alla kommer till öns norra del. Vi bodde på den södra delen av ön och där hittade vi en morgon en kapsejsad gummibåt på stranden där vi bodde. Då blev man skakad och undrade vad som hänt människorna som kommit i den.

Hur ser det ut på ön?

– Det är kaos och desperation. Det finns i stort sett inga flyktingläger upprättade utan flyktingarna bor där det finns skugga. Det är hett, brist på vatten, mat och mediciner. Flyktingarna får själva ta sig till huvudstaden Mytilini och det kan vara en vandring på sex-sju mil i bergen. Barnen lider såklart värst. Alla väntar på att resa vidare.

Så hjälpen utifrån behövs?

– Verkligen! Grekerna har ju som bekant egna stora problem och klarar inte det här själva även om de gör allt de kan. Därför är det viktigt med all hjälp från frivilliga och hjälporganisationer och det är ett enormt arbete som läggs ned för att hjälpa till. När jag läste på nätet om hur Säffle samlade alla goda krafter blev jag glad och glömde för en stund många av de hjärtlösa åsikter jag läst i flyktingfrågan. Det är människans skyldighet att hjälpa den som flyr från krig. I slutet av andra världskriget kom min pappa som tioåring till Sverige som flykting från Estland. Han berättade många gånger om hur han tillsammans med sin lillasyster, sin mamma, morbror och mormor flydde i en roddbåt över Östersjön och kom till Sverige där han fick veta att familjen skulle få bo och att där inte fanns några soldater att vara rädd för. Min pappa lärde mig att man alltid ska hjälpa den som har det svårt, att vi inte bara har rättigheter utan också skyldigheter.