"Too close for missiles, I'm switching to guns".
Action
Xbox 360
;)
Foto: Ubisoft [Förstora]
;)
;)
Foto: Ubisoft [Förstora]
;)
;)
Namnet Ace Combat har blivit ett signum för bra flygaction genom åren. Det fjortonde spelet i serien med ändelsen Assault Horizon har således rejäla stridskängor att fylla ut.
Det råder oro över hela den afrikanska kontinenten när en multinationell styrka under ledning av NATO skickas iväg för att bromsa rebellernas framfart. Självklart går saker och ting käpprätt när man upptäcker att de har tagit fram ett kraftfullt vapen. Som om inte det var nog brakar allt samman totalt när delar av styrkan plötsligt vänder sig mot sina egna.
Handlingen kretsar kring överstelöjtnant William Bishop och hans division med flygaress. I Ace Combat är det inte bara bestyckade jetplan som står i fokus. Vissa uppdrag utförs som skytt från en helikopter medan man flyger hela klabbet själv i andra. Man får snabbt testa på alla moment från pilot till skytt eller dödsängel i ett mullrande Herculesplan. Antalet flygmaskiner att välja mellan ökar i takt med antalet avklarade uppdrag.
Designmässigt är Ace Combat hyfsat. Stundtals är grafiken riktigt bra men ibland är den usel. Visst är det effektfullt med oljespill över hela cockpiten samtidigt som din motståndares maskin trasas i bitar. Det hade dock varit klädsamt om det inte hade sett ut som att hjärnan bakom de grafiska kryddorna heter Stevie Wonder.
Spelmässigt har utvecklarna gjort ett generalmisstag i min mening. När man startar spelet är standardinställningen för kontrollen inställd på det man kallar ”optimum control” i stället för ”original control”. Skillnaden ligger till största del i att högerspaken styr planet i sidled med grundinställningen medan man rollar planet med den andra inställningen. Syftet är att det ska bli enklare att hantera de täta bataljerna med fienden men det stora problemet är att det känns lite som att cykla med stödhjul. Med ”original control” blir flygkänslan mycket mer följsam även om den kräver mer av spelaren.
Det är just de intensiva man mot man-striderna stridsflyg emellan som fokus ligger på och det är något som fungerar riktigt bra. Adrenalinet rusar för det mesta när man ömsom jagar och ömsom är jagad. På det hela taget så finns det en tjusning bara i att få sväva fram bland molnen även om det sker under skarp beskjutning.
Att få flyga har vi människor trots allt en abnorm längtan efter? Det är nästan så att man frågar sig om delfiner suktar efter ett intensivt hundrameterslopp då och då eller om kråkorna skulle ge upp flygandet för att kunna få snickra sin egen holk.
