Vi klättrade faktiskt i träd
NÖJESKRÖNIKA
;)
Som vanligt pratade vi jobb, ty arbete och väder är som bekant det enda som är relevant i vuxenvärlden. Men så besinnade vi oss och började snacka spel i stället. Min vän var nyfiken på Gears of War 3 och jag fick en lätt avhyvling för att jag badar i gräddfil som får spel tidigare än honom.
Vi bytte ”ämne”.
Jag nämnde som hastigast att nostalgikern (läs prylgalningen) i mig hade vaknat och att en Nintendo 3DS förmodligen skulle stilla mitt begär efter klassiskt plattformsspelande. Kopplingen klassisk, gammal lokalredaktör och därefter barndom var given för min marginellt yngre vän.
– Du förresten, leker barn nu för tiden? hasplade han ur sig med brydd blick.
Jag såg ut som ett frågetecken.
– Jo, men jag menar att när vi var små så klättrade vi ju faktiskt i träd, tillverkade pilbågar och var ute i verkligheten mellan varven. Vi spelade inte bara tv-spel hela tiden, fortsatte han med lätt oro i rösten.
Som liten parvel var tv-spelandet något exklusivt, något som jag och mina vänner fick ägna oss åt när vi hade sprungit oss trötta utomhus. Om detta rådde det sällan några diskussioner utan det var en oskriven regel i samma anda som att man bara fick godis på lördagar. Att marknaden för spel inte exploderade förrän några år in på ens egen tid på jorden spelade självklart också in. Man hade utvecklat ett visst trädberoende.
Spelandet begränsades till någon timme mellan fotbollsträning och oväsentliga saker som programmet Visst nappar det. Jag lärde mig snabbt att det var lönlöst att försöka stjäla tid från Bengt Öste.
Min grubblande vän satte dock fingret på något. Vad händer när tv-spelsgenerationerna skaffar barn? Är kampen för spelminuter en lättare match när pappa och mamma delar barnens intresse? Eller är det rent av så att erfarenheten av moderna fenomen som tv-spelstummar och musarmar är avskräckande faktorer?
En högst ovetenskaplig undersökning visar att den gyllene timmen fortfarande är ett sorts standardmått. En källa som vill vara anonym medger dock att hans son är mer intresserad av italienska rörmokare än av klätterträd.
Dagens ungar kanske inte har lika många träd på meritlistan som jag och mina vänner men jag tror inte att det är något att oroa sig över. De kommer säkerligen ha en bättre engelska eller rent av godare analytisk förmåga mycket tidigare än oss 30-streckare.
Att kampen för spelminuter är mycket enklare i dag än för tjugo år sedan är jag däremot övertygad om. Hur duktiga Skavlan och Lernström än är så är de ingenting mot en piprökande journalistlegend med ett flugfiskespö i näven.
Jens Magnusson är lokalredaktör i Årjäng och spelrecensent
