Lättviktig lek i alternativa världar
RECENSION: Smygaraction
Tyvärr infrias inte alla löften. Spelet lånar mycket från bättre spel, som Thief, Bioshock och Deus Ex.
Dishonored utspelas i en alternativ steampunk-version av England, år 1666. Man tar rollen som Corvo (störtlöjligt namn!), som måste rentvå sitt namn efter att inom fem minuters speltid ha blivit oskyldigt anklagad för mordet på kejsarinnan.
Staden Dunwall är dock den verkliga huvudrollsinnehavaren i Dishonored. Det är ett mäktigt stycke arkitektur för spelaren att leka runt i. I teorin är man nämligen fri att ta sig an uppdragen som man vill. Antingen mörda alla man ser, eller smyga och förbli oupptäckt. Det senare är bättre, och leder till det bra slutet. Mördar man alla man ser får det konsekvenser. Dåliga sådana.
Spelets styrka är som sagt det estetiska, samt de ofta underhållande magiska förmågorna man får. Bland annat kan man teleportera sig, vilket underlättar smygandet enormt. Mot slutet gör det också spelet för lätt, när man har uppgraderat sina favoritförmågor till max.
Spelets stora brist är den oengagerande historien, och alla platta karaktärer. Det finns ingen motivation att rollspela, då alla man stöter på framstår som levande lik ändå. Dishonored känns i slutändan som en ganska underhållande, men tunn sandlåda att leka runt en stund i. Men den utlovade tyngden uteblir helt.
Titel: Dishonored
Konsol: Windows
Tillverkare: Arkane Studios
