Olympiskt spel utan sportslig spänning
Familj/Sport
Mario & Sonic at the London 2012 Olympic Games (Nintendo 3DS) Utvecklare: Sega
OS-finalen i boxning avgörs med ett enda tryck på en enda knapp. Maratonloppet vinns av den som med bäst timing lyckas greppa tag i vattenflaskor uppställda på ett bord. Tyngdlyftning går knappt att spela eftersom det avgörs genom att skrika högt åt konsolen.
I stavtävlingen hänger allt på ett enda hopp, så glöm det där med ingångshöjder, den enda taktik som gäller är att lägga ribban högt. När jag förstått det så väljer jag att hoppa på 6,15 meter, en centimeter högre än Sergej Bubkas världsrekord från 1994. Utan problem seglar jag över ribban. Usain Bolts fenomenala rekordtid på 100 meter pulvriserar jag på andra försöket.
Som sportspel betraktat är Mario och Sonics OS–äventyr ett riktigt bottennapp. Men, det ska erkännas, några av de drygt 50 grenarna är riktigt roliga; exempelvis BMX och bågskytte. Men allt som oftast irriteras jag över att en gren kan ta lika lång (läs kort) tid att spela, som väntetiden under de absolut inte långa laddtiderna.
Troligen är det här spelet bra mycket roligare om man har någon att spela mot. Men det kräver att du har någon annan 3DS-ägare i närheten, och ett spel till en handhållen konsol ska enligt mig inte förlita sig på sådant.
Spelet har ett storyläge där Dr Eggman och Bowser, som inte fått någon OS–inbjudan, hotar att stoppa spelen med hjälp av en genom att göra det dimmiga London än dimmigare med en dimm-maskin. Men storyn är intetsägande, med sega mellansekvenser som man bara vill hoppa över. Varje spelmoment i storyn utgörs av en mix av ett antal grenar. Men du kan lika gärna spela grenarna en och en eller sätta ihop en egen mix efter tycke och smak.
Mario och Sonics OS-äventyr är egentligen inget annat än ett försök att sälja en ganska ointressant minispelskavalkad med hjälp av tre kända varumärken.
Spelbarhet: 2 Design: 3 Hållbarhet: 1 Totalt: 5/15

































































