2017-09-01 06:00

2017-09-01 06:00

Hellblade – Känslosam berättelse om psykisk sjukdom

SPEL: Actionäventyr

Hellblade: Senua’s Sacrifice
PS4/Xbox One/Windows
Ninja Theory
Åldersmärkning: 18
Betyg:

När en utvecklare som kallar sig Ninja Theory gör ett spel med titeln Hellblade väntar man sig kanske inte något djuplodande. Men det är precis vad Hellblade: Senua’s Sacrifice är. Istället för standardaction om hjältar och skurkar som slåss med svärd får vi en berättelse om en ung kvinnas kamp mot sin allt mer tilltagande psykiska sjukdom. Det är en mörk, bitvis direkt gastkramande, upplevelse. Ett originellt spel som går långt utanför sedvanliga bekvämlighetszoner för spel.

Allra mest imponerande är nog att tematiken lyckas användas i vad som i grund och botten är ett actionäventyr. Huvudpersonen Senua är en krigare, men de monster hon slåss med är allegoriska snarare än konkreta. Det gör inte striderna mindre intensiva, dock. Som bäst är det när spelet kastar till synes ändlöst motstånd mot dig, i ett lyckat försök att skildra Senuas hopplöshet och känsla av undergång.

Att skildra ångest och psykos på det här viset kan lätt falla över i trötta klichéer som i sig stelnar i tomma poser. Men Hellblade undviker för den fällan på ett imponerande vis. Det har vissa dalar, som de ganska tradiga pusslen, och ett slut som gärna hade fått vara ett par minuter kortare för att slippa en sista predikande liten blindtarm. Men överlag är detta en djupt gripande resa genom det karga, sorgsna landskap som är en trasig människas sinne.

När eftertexterna rullar känns det som om jag fått träffa mamma igen för en kort stund. Hon kämpade hårt mot ett liknande mörker som det Senua drabbas av i spelet. Hur ont det än gör att spela är det svårt att inte känna ren och skär glädje över dess blotta existens.

Joakim Kilman

När en utvecklare som kallar sig Ninja Theory gör ett spel med titeln Hellblade väntar man sig kanske inte något djuplodande. Men det är precis vad Hellblade: Senua’s Sacrifice är. Istället för standardaction om hjältar och skurkar som slåss med svärd får vi en berättelse om en ung kvinnas kamp mot sin allt mer tilltagande psykiska sjukdom. Det är en mörk, bitvis direkt gastkramande, upplevelse. Ett originellt spel som går långt utanför sedvanliga bekvämlighetszoner för spel.

Allra mest imponerande är nog att tematiken lyckas användas i vad som i grund och botten är ett actionäventyr. Huvudpersonen Senua är en krigare, men de monster hon slåss med är allegoriska snarare än konkreta. Det gör inte striderna mindre intensiva, dock. Som bäst är det när spelet kastar till synes ändlöst motstånd mot dig, i ett lyckat försök att skildra Senuas hopplöshet och känsla av undergång.

Att skildra ångest och psykos på det här viset kan lätt falla över i trötta klichéer som i sig stelnar i tomma poser. Men Hellblade undviker för den fällan på ett imponerande vis. Det har vissa dalar, som de ganska tradiga pusslen, och ett slut som gärna hade fått vara ett par minuter kortare för att slippa en sista predikande liten blindtarm. Men överlag är detta en djupt gripande resa genom det karga, sorgsna landskap som är en trasig människas sinne.

När eftertexterna rullar känns det som om jag fått träffa mamma igen för en kort stund. Hon kämpade hårt mot ett liknande mörker som det Senua drabbas av i spelet. Hur ont det än gör att spela är det svårt att inte känna ren och skär glädje över dess blotta existens.

Joakim Kilman