2017-06-02 06:00

2017-06-02 06:00

Tekken 7 - Stabila men bekanta tjottablängare

Fighting

Tekken 7
PS4/Xbox One/Windows
Bandai Namco
Åldersmärkning: 16
Betyg:

Tekken har funnits ett tag nu. Den var enormt stor där ett tag, bland såväl nybörjare till genren som proffs. Nybörjare har ofta gillat spelen på grund av de extremt många olika attackerna för varje karaktär. Bara hamra som en tok på knapparna och du kommer att utföra spektakulära attacker. Vill du vara effektiv är dock inlärningskurvan relativt brant, som så ofta med fightingspel.

I Tekken 7 är det mesta bekant, från det hejdlösa karaktärsgalleriet (allt från björnar till en svensk med sjuk frisyr), den smått obegripliga dumskallestoryn och det numer väl beprövade spelsystemet. Det finns en del nyheter, förstås, men inget som direkt vänder upp och ner på konceptet. Det är mest för avancerade spelare det gör någon som helst skillnad, så om du inte hör till den skaran kommer det mesta att kännas precis som vanligt i Tekken 7.

En av nyheterna är Rage Art, som är en kraftfull attack som äter upp ungefär en tredjedel av motståndarens hälsomätare. Men i gengäld kräver den precision och skicklighet att utföra rätt, särskilt mot motståndare som vet vad de gör.

Kampanjen är en ganska jobbig, gräll och högljudd studie i ofokuserat trams. För superfans av serien är det väl mer av det de vill ha, men för oss som inte är helt nere med seriens vid det här laget fullständigt befängda mytologi blir det snabbt ganska tröttande.

Nu spelas Tekken främst mot andra motståndare, online eller i soffan, så det är inte ett enormt problem. Men jag har ändå lite svårt att engageras av Tekken 7. Det känns lite för mycket som det alltid gjort, och på flera sätt känns det som om det kört fast i gamla hjulspår. Stridssystemet är för all dels fortfarande gediget, men det känns inte lika spännande längre. Jag är inte helt såld på systemet med att låsa upp lootboxar, eller att mycket krimskrams tycks låst bakom DLC-betalväggar. Och presentationen känns också märkligt gammal. Vissa detaljer är tjusiga och färgsprakande, medan annat ser direkt löjeväckande ut, som Ninas hemska hår.

För fansen är det så klart givet, och de kan plussa på ett snäpp på betyget. För alla andra är det inte lika självklart. För oss är det mest ett gediget inlägg i mängden i en spelhistorisk institution till fightingserie.

Joakim Kilman

Tekken har funnits ett tag nu. Den var enormt stor där ett tag, bland såväl nybörjare till genren som proffs. Nybörjare har ofta gillat spelen på grund av de extremt många olika attackerna för varje karaktär. Bara hamra som en tok på knapparna och du kommer att utföra spektakulära attacker. Vill du vara effektiv är dock inlärningskurvan relativt brant, som så ofta med fightingspel.

I Tekken 7 är det mesta bekant, från det hejdlösa karaktärsgalleriet (allt från björnar till en svensk med sjuk frisyr), den smått obegripliga dumskallestoryn och det numer väl beprövade spelsystemet. Det finns en del nyheter, förstås, men inget som direkt vänder upp och ner på konceptet. Det är mest för avancerade spelare det gör någon som helst skillnad, så om du inte hör till den skaran kommer det mesta att kännas precis som vanligt i Tekken 7.

En av nyheterna är Rage Art, som är en kraftfull attack som äter upp ungefär en tredjedel av motståndarens hälsomätare. Men i gengäld kräver den precision och skicklighet att utföra rätt, särskilt mot motståndare som vet vad de gör.

Kampanjen är en ganska jobbig, gräll och högljudd studie i ofokuserat trams. För superfans av serien är det väl mer av det de vill ha, men för oss som inte är helt nere med seriens vid det här laget fullständigt befängda mytologi blir det snabbt ganska tröttande.

Nu spelas Tekken främst mot andra motståndare, online eller i soffan, så det är inte ett enormt problem. Men jag har ändå lite svårt att engageras av Tekken 7. Det känns lite för mycket som det alltid gjort, och på flera sätt känns det som om det kört fast i gamla hjulspår. Stridssystemet är för all dels fortfarande gediget, men det känns inte lika spännande längre. Jag är inte helt såld på systemet med att låsa upp lootboxar, eller att mycket krimskrams tycks låst bakom DLC-betalväggar. Och presentationen känns också märkligt gammal. Vissa detaljer är tjusiga och färgsprakande, medan annat ser direkt löjeväckande ut, som Ninas hemska hår.

För fansen är det så klart givet, och de kan plussa på ett snäpp på betyget. För alla andra är det inte lika självklart. För oss är det mest ett gediget inlägg i mängden i en spelhistorisk institution till fightingserie.

Joakim Kilman