2017-05-26 06:00

2017-05-26 10:16

Injustice 2 - Tvåla till Stålis och hipster-Jokern

Fighting

Injustice 2
PS4/Xbox One
Netherrealm Studios
Åldersmärkning: 16
Betyg:

Fightingspel är en ganska smal och svår genre för den oinsatte. Bakom det förrädiskt simpla konceptet med två puckon som slår varandra på käften tills en vinner döljer sig ofta ett för många avskräckande djup. Eller åtminstone krav på fingerfärdighet, precision och ett jäkla bra muskelminne.

Jag orkar personligen sällan lära mig långa knappkombinationer, vilka attacker som gör vad och hur långt de når och hur man bäst kontrar alla slagkämpars alla breda uppsättning av attacker. Jag gillar fightingspel, men jag har aldrig närt någon lust att faktiskt bli bra på dem. Aldrig känt att det är värt besväret. Det gör det också svårt att hitta fightingspel som verkligen passar. Som inte är för simpla, men samtidigt inte för krävande.

Injustice var ganska så perfekt där. I princip är det bara en variant på de två senaste Mortal Kombat-spelen, men gjort med passion och skönt lökig känsla för de mest absurda inslagen i serietidningar om superhjältar. Dessutom hade det ett utmärkt storyläge, vilket är extremt ovanligt i fightingspel.

Injustice 2 tar vid där föregångaren slutade, och fortsätter historien om Batman som försöker få ordning på världen efter att Stålis gått och blivit ond och regerat som despot. Nu dyker dock ett nytt hot upp i form av Brainiac, en mäktig skurk som låg bakom Kryptons(Stålis hemplanet) förstörelse.

Så hur löser man bäst denna nya kris? Tja, man slå folk på käften, så klart. Men inte vilket folk som helst, utan allsköns superhjältar och deras ärkefiender. Själva spelmekaniken är nästan identisk med första spelet, men ännu lite tajtare och med kanske lite mer välbalanserade och underhållande karaktärer att spela med. Jag saknar några favoriter från förra spelet, men det finns några bra ersättare.

Spelets enskilt största brist är den trista karaktärsdesignen. Jokern ser ut som en störig hipster på Halloween, och Harley Quinn ser ut att vara kopierad rakt från usla filmen Suicide Squad. Det skär sig lite med de väldigt realistiska och slätstrukna ansiktena i ett i övrigt så hejdlöst flippat spel. En mer överdriven serietidningsstil på designen hade verkligen varit att föredra.

Som tur är så skiner Injustice 2 där det verkligen räknas, i fajterna. Det är helt enkelt roligt att tvåla till Stålmannen och hipster-Jokern. Och det räcker faktiskt så. I alla fall för den här gången.

Joakim Kilman

Fightingspel är en ganska smal och svår genre för den oinsatte. Bakom det förrädiskt simpla konceptet med två puckon som slår varandra på käften tills en vinner döljer sig ofta ett för många avskräckande djup. Eller åtminstone krav på fingerfärdighet, precision och ett jäkla bra muskelminne.

Jag orkar personligen sällan lära mig långa knappkombinationer, vilka attacker som gör vad och hur långt de når och hur man bäst kontrar alla slagkämpars alla breda uppsättning av attacker. Jag gillar fightingspel, men jag har aldrig närt någon lust att faktiskt bli bra på dem. Aldrig känt att det är värt besväret. Det gör det också svårt att hitta fightingspel som verkligen passar. Som inte är för simpla, men samtidigt inte för krävande.

Injustice var ganska så perfekt där. I princip är det bara en variant på de två senaste Mortal Kombat-spelen, men gjort med passion och skönt lökig känsla för de mest absurda inslagen i serietidningar om superhjältar. Dessutom hade det ett utmärkt storyläge, vilket är extremt ovanligt i fightingspel.

Injustice 2 tar vid där föregångaren slutade, och fortsätter historien om Batman som försöker få ordning på världen efter att Stålis gått och blivit ond och regerat som despot. Nu dyker dock ett nytt hot upp i form av Brainiac, en mäktig skurk som låg bakom Kryptons(Stålis hemplanet) förstörelse.

Så hur löser man bäst denna nya kris? Tja, man slå folk på käften, så klart. Men inte vilket folk som helst, utan allsköns superhjältar och deras ärkefiender. Själva spelmekaniken är nästan identisk med första spelet, men ännu lite tajtare och med kanske lite mer välbalanserade och underhållande karaktärer att spela med. Jag saknar några favoriter från förra spelet, men det finns några bra ersättare.

Spelets enskilt största brist är den trista karaktärsdesignen. Jokern ser ut som en störig hipster på Halloween, och Harley Quinn ser ut att vara kopierad rakt från usla filmen Suicide Squad. Det skär sig lite med de väldigt realistiska och slätstrukna ansiktena i ett i övrigt så hejdlöst flippat spel. En mer överdriven serietidningsstil på designen hade verkligen varit att föredra.

Som tur är så skiner Injustice 2 där det verkligen räknas, i fajterna. Det är helt enkelt roligt att tvåla till Stålmannen och hipster-Jokern. Och det räcker faktiskt så. I alla fall för den här gången.

Joakim Kilman