2017-04-21 06:00

2017-04-21 10:15

Yooka-Laylee - Ett enerverande stycke nostalgi

Plattformsäventyr

Yooka-Laylee
PS4/Xbox One/WindowsPlaytonic
Åldersmärkning: 7
Betyg:

En liten brasklapp innan vi börjar. Jag är en gnutta gubbgrinig ibland. Eller ofta. Men bara en gnutta, jag lovar. Jag blir till exempel inte automatiskt charmad bjärta färger och munter musik, och ”mysigt” är inte nödvändigtvis den mest eftersträvansvärda känslan för mig. För övrigt anser jag också att bitter är detsamma som realist.

Med det sagt så är Yooka-Laylee himla charmigt. Det är svårt att invända mot den färggranna, glada estetiken och den söta karaktärsdesignen. Däremot är det tyvärr lätt att invända mot en hel del annat.

Det första som slår mig är att rösterna är raka motsatsen till roliga. Alla karaktärer för ett satans oväsen. Varje liten stavelse i dialogrutorna representeras av ett hulkande, kräkande, kvackande, pipande eller stånkande från karaktärerna. De talar alltså inte, de bara låter i takt med att texten långsamt rullar fram ovanför deras huvuden. Det går inte att hoppa över, och om du inte stänger av ljudet är risken för hjärnblödning överhängande. Det som var roligt när förebilden Banjo Kazooie var nytt funkar inte nödvändigtvis idag. En gång i tiden var det till exempel skitkul med The Sims-fikonspråk. Men den tiden är förbi.

Det är bara en detalj, men den sätter fingret på ett större problem med Yooka-Laylee. Det är ett irriterande spel. Du springer runt och samlar saker i småtrist designade banor, och ibland får man slåss mot rätt störiga bossar. Det är inte särskilt utmanande, men ändå frustrerande ibland, då spelet inte alltid är så tydligt med sina regler. Det blir inkonsekvent ibland. Lägg till detta en bitvis skitjobbig kamera, och den där charmen spelet ändå har naggas rätt hårt i kanten i längden.

Om du verkligen suktar efter ett traditionellt plattformsäventyr av den sort som fanns runt millenieskiftet så kommer du garanterat att tycka om Yooka-Laylee mycket mer än vad jag gör, dock. Det är inte ett dåligt spel, men om man inte är med på nostalgitåget är det bitvis mer enerverande än givande.

Joakim Kilman

En liten brasklapp innan vi börjar. Jag är en gnutta gubbgrinig ibland. Eller ofta. Men bara en gnutta, jag lovar. Jag blir till exempel inte automatiskt charmad bjärta färger och munter musik, och ”mysigt” är inte nödvändigtvis den mest eftersträvansvärda känslan för mig. För övrigt anser jag också att bitter är detsamma som realist.

Med det sagt så är Yooka-Laylee himla charmigt. Det är svårt att invända mot den färggranna, glada estetiken och den söta karaktärsdesignen. Däremot är det tyvärr lätt att invända mot en hel del annat.

Det första som slår mig är att rösterna är raka motsatsen till roliga. Alla karaktärer för ett satans oväsen. Varje liten stavelse i dialogrutorna representeras av ett hulkande, kräkande, kvackande, pipande eller stånkande från karaktärerna. De talar alltså inte, de bara låter i takt med att texten långsamt rullar fram ovanför deras huvuden. Det går inte att hoppa över, och om du inte stänger av ljudet är risken för hjärnblödning överhängande. Det som var roligt när förebilden Banjo Kazooie var nytt funkar inte nödvändigtvis idag. En gång i tiden var det till exempel skitkul med The Sims-fikonspråk. Men den tiden är förbi.

Det är bara en detalj, men den sätter fingret på ett större problem med Yooka-Laylee. Det är ett irriterande spel. Du springer runt och samlar saker i småtrist designade banor, och ibland får man slåss mot rätt störiga bossar. Det är inte särskilt utmanande, men ändå frustrerande ibland, då spelet inte alltid är så tydligt med sina regler. Det blir inkonsekvent ibland. Lägg till detta en bitvis skitjobbig kamera, och den där charmen spelet ändå har naggas rätt hårt i kanten i längden.

Om du verkligen suktar efter ett traditionellt plattformsäventyr av den sort som fanns runt millenieskiftet så kommer du garanterat att tycka om Yooka-Laylee mycket mer än vad jag gör, dock. Det är inte ett dåligt spel, men om man inte är med på nostalgitåget är det bitvis mer enerverande än givande.

Joakim Kilman