2017-04-07 06:00

2017-04-07 19:32

Persona 5 - Revolution i det undermedvetna

Rollspel

Persona 5
PS4
Atlus
Åldersmärkning: 16
Betyg:

Nog är det en snopp alltid. Den sitter där och svajar av och an. Faktum är att den talar med mig. Jag uppfattar dock inte vad den säger, för jag är på tok för distraherad av det faktum att det sitter en konstig penisdemon framför mig.

Persona-serien har alltid haft märkliga inslag, och tassat på tematik som vi ganska sällan ser i spelvärlden. Den där snoppiga demonen är en av otaliga så kallade ”personas” som du i Persona-spelen kan både slåss mot och värva så att de slåss på din sida. Hela premissen är nämligen att det finns en alternativ dimension som bara vissa kan se – ett slags kollektivt undermedvetet, där folks inre demoner ibland blir konkreta.

Det är i en sådan verklighet huvudpersonen i Persona 5 måste både rädda liv genom att slåss i det undermedvetna, och samtidigt klara skolan, skaffa vänner och gärna bli en bättre människa i största allmänhet. Du spelar nämligen som en gymnasieelev, med allt vad det innebär av tonårsdrama och frustrationer inför framtiden.

Den övergripande konflikten framställs i spelet som ungdomen mot vuxenvärlden, men handlar egentligen mer om kampen mot ett kallt och ogästvänligt samhällsystem – där den som sticker ut ej är önskvärd. Persona 5 är ett spel om identitet, och om kampen för att få vara den man är, med både brister och styrkor.

Det prickar inte alltid rätt. Det är både en styrka och bitvis en svaghet att spelet är så spretigt, matigt och fullspäckat med karaktärer, infall och långa dialoger. Ibland svamlar karaktärerna bara, och upprepar sig i onödan. Andra gånger förstörs i grunden dramatiska scener när spelaren skrivs på näsan med närmast infantil dialog. Ibland är det helt enkelt inte alls lika smart som det tror att det är.

Men alldeles oavsett är detta ett egensinnigt äventyr som verkligen hakar en fast med sin charm och sitt ovanliga sätt att ta sig an intressanta teman. Det är ändå lätt att acceptera Persona 5 som det är, komplett med vissa skönhetsfläckar.

Joakim Kilman

Nog är det en snopp alltid. Den sitter där och svajar av och an. Faktum är att den talar med mig. Jag uppfattar dock inte vad den säger, för jag är på tok för distraherad av det faktum att det sitter en konstig penisdemon framför mig.

Persona-serien har alltid haft märkliga inslag, och tassat på tematik som vi ganska sällan ser i spelvärlden. Den där snoppiga demonen är en av otaliga så kallade ”personas” som du i Persona-spelen kan både slåss mot och värva så att de slåss på din sida. Hela premissen är nämligen att det finns en alternativ dimension som bara vissa kan se – ett slags kollektivt undermedvetet, där folks inre demoner ibland blir konkreta.

Det är i en sådan verklighet huvudpersonen i Persona 5 måste både rädda liv genom att slåss i det undermedvetna, och samtidigt klara skolan, skaffa vänner och gärna bli en bättre människa i största allmänhet. Du spelar nämligen som en gymnasieelev, med allt vad det innebär av tonårsdrama och frustrationer inför framtiden.

Den övergripande konflikten framställs i spelet som ungdomen mot vuxenvärlden, men handlar egentligen mer om kampen mot ett kallt och ogästvänligt samhällsystem – där den som sticker ut ej är önskvärd. Persona 5 är ett spel om identitet, och om kampen för att få vara den man är, med både brister och styrkor.

Det prickar inte alltid rätt. Det är både en styrka och bitvis en svaghet att spelet är så spretigt, matigt och fullspäckat med karaktärer, infall och långa dialoger. Ibland svamlar karaktärerna bara, och upprepar sig i onödan. Andra gånger förstörs i grunden dramatiska scener när spelaren skrivs på näsan med närmast infantil dialog. Ibland är det helt enkelt inte alls lika smart som det tror att det är.

Men alldeles oavsett är detta ett egensinnigt äventyr som verkligen hakar en fast med sin charm och sitt ovanliga sätt att ta sig an intressanta teman. Det är ändå lätt att acceptera Persona 5 som det är, komplett med vissa skönhetsfläckar.

Joakim Kilman